Wine Blogger Bash Sthlm

Julafton! Som på beställning dalar den första snön tjock genom vinterluften, flingor lurviga som lovikkavantar; riktig Jenny Nyström-snö, blog-bash-1inget sånt där modernt dravel som är mer regn redan i skyn. Med ögon som tindrar som lusseljus av förväntan kommer vi från öst och väst över Stockholms nyvita broar. Händerna hänger tunga av paket, hemlighetsfulla blågröna påsar från Systemaktiebolaget, omsorgfullt förseglade mot nyfikna ögon med rejäl maskeringstejp och kanske en extra kartongstrumpa.

Av med snön från fötterna och in i värmen och ångorna från långkokt lamm och risotto risottissimo med mer svamp än ris. Finare Vinare i egna köket, Frankofilen är där, trogne bloggsupportern och pizzasommelieren JW, min L framåt kvällningen. Herr och fru Vinosapien har rest över havet enkom för den här kvällen. Oj då – nio paket framför oss. Vilka upplevelser, röda strömmingar och madeleinekakor har de andra slagit in i statens finaste blågröna polyeten? Ett i taget, stora fina bourgognekupor, gott om tid. Ingen saknar vare sig tomten eller glöggen.

Påse nummer ett

En intensiv och koncentrerad doft, mogen och fin. Nypon och rosor, en del gammal bärfrukt hänger kvar, och så ett stråk av nagellack på toppen. Här finns lakrits bredvid en ton som känns mer som rökt korv än tjära, men det råder inga tvivel om att det luktar finfin gammelbarolo om det här glaset. Vinet är moget och syrligt, med fina tanniner kvar, lite djuriskt, med kraft och vacker sötma i den sammansmälta frukten. Inte riktigt fyllt ut i kanterna, om ni förstår, men högklassigt. En fin start.

Facit: 1996 Aldo Conterno Barolo Colonnello. Kungen av den moderna traditionella barolon. Bör vara en dröm till risotton, konstaterar alla med en mun. 1996 är en strukturerad årgång och den här har åtminstone ett decennium i sig. Ser ut att kunna bli en riktigt bra lineup, det här.

Påse nummer två

Jättefin doft… Tät och intensiv med kraft och spänst som inte går att gömma sig för. Mörk slank plommonfrukt som kärna, med toner av mandel, anis, asfalt och lite blommor ovanpå. Ädelt och lite gammaldags. Smaken är påfallande söt men ung och mycket fräsch; intensiv och kraftig. Perfekta syror för italofiler som jag. Frukten har drag av krossade bär och är fokuserad och vansinnigt välskuren, en sån där kostym man vet att man aldrig har råd med. Här finns lite mognadstoner åt tobakshållet och en antydan till fat (hjärnspöke, skulle det visa sig). Italien, men lögn att gissa varifrån.

Facit: 1997 Conti Constanti Brunello di Montalcino. Hoppsan – den kändes minst fyra, fem år yngre. Oerhört vitalt vin från en riktig traditionalist, antagligen rätt ogint för några år sedan. 1997 var ju det varma kalasåret som återuppfann Toskana, men många av vinerna har fått skäll för att de samlade höga poäng tidigt men inte klarar resan mot ålderdomen. Försvaret kallar greve Constanti. Ser ut att kunna bli en riktigt bra lineup, det här.

Påse nummer tre

Ooooojj… Enorm, yppig, explosiv frukt som fullkomligt kastar sig över stackars vinternäsor. Vidöppen doft. Mogna söta hallon dominerar med lite flankstöd av lika mogna jordgubbar. Jag hittar lakrits, lite svamp och ett stråk av tapenade. Och Jesus, vilken smak. Den allra slampigaste söta frukt, men förstklassiga syror och fullt adekvata tanniner trots den uppenbara mognadstoppen. Hallon, visst, men fruktkoket har smält ihop fint. Läder, tobak och en klingande eftersmak. Hjärta och utropstecken i blocket. Det är lite grenachefrukt över hallontonerna – kanske Châteauneuf? Eller en riktigt mogen toskanare?

Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Tjenare. Jag sitter uppsnurrad högst upp på läktaren och bara gapar när mitt eget vin härjar i straffområdet. Det här glaset är inte från samma planet som det jag provade hemma innan jag gick. Då var jag lite besviken, Favoten levde inte alls upp till minnena av den förra flaskan och det kändes lite dumt att komma dragande med tråktjut när jag anade vad de andra skulle kunna lägga i påsarna. Finns det ett kraftigare ord för metamorfos? Favot är i alla fall Conternos unga stockar i Bussiaslänten i Monforte, med några månader på barrique. Man får jobba riktigt hårt för att hitta en bättre Langhe Nebbiolo. Kuriosa: James Suckling gav 87 poäng i Wine Spectator. Utan hjärta och utropstecken. Ser ut att bli en riktigt… äsch…

Påse nummer fyra

Seriös doft. Modern, internationellt stylad mörk frukt, svarta plommon bestrukna med jordgubbsmarmelad och infattade i skapligt med nya fat som ger bittermandel, kaffe och choklad. En antydan till mosad banan och rök eller tjära lurar iväg tanken tillbaka till Piemonte. Tufft i munnen, men jättegod mörk bärfrukt i tungviktarklass. Mogna toner med läder och tobak, men ändå rejäla tanniner fortfarande.

Facit: 1997 Banfi Brunello di Montalcino Poggio all’Oro. Banfis guldgård som får en egen utgåva med sikte framför allt på amerikanska källare. 24 månader på fat, sedan ytterligare ett antal år på botti och i flaska innan den kommer ut. En ynnest att få smaka på två seriösa nittiosjuor från Montalcino nästan back to back. Och helt oplanerat fyra raka italienare – vad drar man för slutsatser?

Påse nummer fem

Okej, det här är absolut inte italienskt. Far and away kvällens mest personliga doft, en svårbeskriven, underbart skitig brygd med köttsoppa, soja och hela ostaffären i näsan. Frukten är tung och mörk; ett stråk av volatila syror påminner som alltid om Château Musar och efter ett tag kommer lite viol fram. Smaken bara smäller till i munnen med en attack som en spansk kontring i somras. Frukten är påtagligt söt i munnen, plommon, säger vi, och är dyngdoppad men jättegod. Tanninerna är tuffa men snusfina. Lakrits, peppar… det är mycket som händer här. Sydfranskt, absolut, men sedan är det blankt. Mourvèdre? Carignan? Köttsoppan pratar om tio år eller mer på nacken.

Facit: 2004 Casot des Mailloles VdT Soulà. Vin de table från Roussillon, precis vid spanska gränsen – på 100 procent grenache. Den vänliga och förlåtande stämningen runt bordet uppmuntrar ju till rätt vilt gissande, så jag hinner gå igenom stora delar av den sydfranska floran, men grenache fanns inte på min radar. Ett skördeuttag nedåt 10-15 hektoliter per hektar förklarar all action; total biodynamisk bonanza förklarar ostdisken och att det smakar långlagrat efter fyra år. Mycket bra och svårslaget på karaktärsskalan.

Påse nummer sex

Lammet och risotton får sällskap av ett moget, intensivt doftande vin med soja- och buljongtoner som påminner lite om förra glaset, men sedan är det slut på likheterna. Här finns rotfrukter, lite nagellack, bränt socker och lite kryddträ. Det smakar vackert, ädelt slottsvin, avrundat och utmognat utan att ha tappat någon livsgnista. Den plommontonade frukten är gammelsöt och generös med perfekt mognad och fina syror balanserar verket. Lite körsbär, tobak och fina trätoner avslutar. Italien igen. Cab/merlot-blandning?

Facit: 1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva. Sucklingälskling som fick 98 poäng i tiderna. Tre brunelli från besjungna 1997 överträffar förstås mina mest drömska önskelistor och jag kan bara säga tack. Den här satt verkligen smäck på toppen av sin karriär i kväll, tror jag. Klockren mognad.

Påse nummer sju

Påfallande snygg, mörk, lite mystisk frukt med karaktär utöver det vanliga och expertprecision i fokuseringen. Crème de cassis i mitten, örtiga övertoner och ett rätt tjockt lager fat med kaffekvarnen i högsta hugg. Det smakar ungt och syrligt, med primära tanniner och den där unga portvinskänslan av krossade bär. Fräschören är slående. Här finns också lite rotfrukter, lakrits, mint och en touch av sommarblomster, men det kan också vara den nyduschade frukten som ger den associationen. Jag försöker inte ens gissa, som tur är.

Facit: 2003 Luís Pato Vinha Pan. Det pratas en del om baga-druvan, men det här är min debut – googla Luís Pato och Senhor Baga, så vet du var du ska börja. Strålande gott, personligt och oerhört fräscht, men jag vill spontant ge det fem år på rygg.

Påse nummer åtta

Vinbär av alla tänkbara schatteringar samsas med ljusa körsbärstoner och hallon i den här täta och fina doften. Lite apelsin ovanpå. Doften är tydligt fatpåverkad, med hela serien av djup kryddighet, vanilj och rostat kaffe. Jag anar läder och lite skogstoner. Klockren nyzeeländsk pinot av fint märke. Vinet har en jättefin närvaro i munnen, koncentration och fokus utan att bli tungt. Körsbär och skogshallon med lite cassis, allt mycket rent; schyssta syror och unga, fina tanniner. Gott.

Facit: 2005 Château Lascombes. Margaux, ja. Någon med mig skämta aprilo… En otäck changeup fixade kvällens värsta swing-and-miss, för att prata baseboll. Alain Reynaud, Michel Rolland, fatjäsning, uppåt 45 procent merlot och så vidare bör ju ge ett rätt mjukt vin, men så här mycket fel ska man väl inte behöva ha. Det roligaste är att jag får samma NZ-pinot i näsa och gom en timme senare med hela facit i hand, även om jag känner en del grafit som säger Bordeaux, och att en räv som Vinosapien åker på samma bananskal. Och det är lite kul att bli bortkollrad. Åtminstone med så här gott vin.

Påse nummer nio

Oj. Oj. Oj. Det här vinet bara stinker kvalitet. Supertät, enormt intensiv doft med blåbärs- och björnbärsfrukt, och så den där asfaltiga känslan som jag tror att Parker menar när han ibland skriver kreosot. Lakrits, absolut. Ett lager blomblad och lite eucalyptus. En hel del dyra fat med drag av mandel och vanilj. I munnen är intensiteten häpnadsväckande, det är blåbärsmarmelad, björnbär och cassis i kaskader. Lakritsen finns med, och det är rätt gott om fat, men de hanteras lätt av den massiva frukten. Det finns en rolig, lite högdragen grafitton här som höjer ribban ytterligare. Och så jättefina syror. Modernt, internationellt, svårplacerat – och galet gott.

Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. Gud så roligt att få chansen att prova den. JW antydde att han velat bota min skepsis mot italiensk merlot, och det är inte minsta snack om att Redigaffi är ett världsklassvin. Jag bugar mig. I och för sig borde indisk gewurztraminer smaka fantastiskt till det priset, men det ändrar ju inte på att detta är just den första riktigt bra italienska merlot jag varit med om. Imponerande att få till ett sådant vin sämsta året i mannaminne.blog-bash-21

Påse nummer tio

Jag borde ha förstått att någon skulle smuggla in ett bonuspaket till den syndiga ostkakan. Det här rosentonade vita dessertvinet är knockoutintensivt i näsan och doften är fullkomligt hänförande. Apelsinblom, akaciahonung, smör och tjocka fat, tydliga drag av fatjäsning och tid på fällningen. Smaken är idiotiskt god med klockren syra som hanterar den drypande sötman galant. Fräschör och balans får nya betydelser. Här finns honungen och blommorna igen, aprikoser, pomerans, bakkryddor – och hallonsylt! Hur snyggt som helst med de mosade hallonen till kakan.

Facit: 2002 La Magendia de Lapeyre från Jurançon. Petit manseng som får hänga in i december – eller januari – och plockas av i tries, men ingen botrytis. Ännu en komposterare som gör utmejslat personliga viner. Kluriga att få tag på men charmerande överkomliga i pris. Och ett av de bästa söta jag någonsin provat. Solklar ny älskling att jaga.

Så slutar en vinupplevelse som blev en av årets finaste, och inte bara tack vare de fantastiska flaskorna. Varmaste tack för sällskapet, generositeten och kalasmaten. Snacka om att få mer genom att dela med sig. En liten bit in på 2009 kan man nog tänka sig nästa julafton hos oss.

//anders

PS: Andra perspektiv får du förstås här och här.

Explore posts in the same categories: mat, vin

7 kommentarer på “Wine Blogger Bash Sthlm”

  1. Henrik Says:

    Jag har haft det fantastiskt i London, men att ha missat det har …
    Sarskilt nar jag sitter i London och forsoker fa reda pa nar planet hem kommer att ga.
    Jag far atminstone vara med by proxy – och slipper fundera over vad jag haft med mig och hur det gjort ifran sig.
    Hoppas pa fler tag.

  2. anders wennerstrand Says:

    Taskig timing! Vi far val se till att det gar fler tag, helt enkelt.

  3. Fredrik Says:

    Sheer poetry :) Jag undrar om din inledning förmedlat samma positivism om vinerna inte levererat?!

    Kanske:
    Julafton? Som på den lille djävulens beställning dalar de första kockorna snö blytung genom vinterluften, flingor lurviga som illaluktande blöta lovikkavantar; riktig Filip&Fredrik-snö, ni vet sånt där modernt dravel som är mer regn redan i skyn….

  4. Henrik Says:

    Jag glömde ett par saker från min London-lina.
    1) il Favot låter oerhört spännande. 2000 verkar ha varit ett guldår för de yngre stockarna. Jag drack i höstas i USA en Langhe Mon Pra från Conterno Fantino, en blandning på 45% nebbiolo, 45% barbera och 10% cab sauv. Min svägerska ville inte dricka italiensk igen efter att ha druckit en brunello 98 kvällen innan som hade åtminstone fem år kvar till milt nedslipade tanniner. Hon föll ändå handlöst för Conterno Fantinos magi – den var helt grym. Favot är väl 100% nebbiolo, men ändå.
    2) Redigaffi, uj, uj, uj – vill dricka, vill dricka, vill dricka och givetvis även dofta.
    3) Jag drack för ett och ett halvt år sedan Castelgicondos standard-97:a, Ripe al Conventos lillebror. 96p hos Suckling. Med den i saligt minne hade jag inte nekat mig hes att få smaka storebror …
    4) Lascombes låter väldigt kul. Man kan tycka vad man vill om Rollands häxerier, but if it walks like a good wine etc.
    5) Grenachen från Roussillon, herregud, 10-15 hl per hektar. Vinbönder ÄR som tur är helt galna.
    Och att jag nu inte i detalj säger något om alla viner är verkligen inte avsett som någonting än ett tecken på fatigue.

  5. anders wennerstrand Says:

    Elegant parafras, Fredrik! Filip&Fredrik-snö är numera en del av min vokabulär. Som alternativ kan man tänka sig en dramaturgisk vändning halvvägs,när det börjar stå klart att det smakar skräp – inget är så effektfullt som besvikna barn på julafton.

    Henrik, intressanta reflektioner. Jag stod över Monprà när den kom senast, men det var bara plånboken som talade. En del neb/barbera-blandningar åldras jättefint; titta bara på Spinettas Pin. Helt rätt om Soulà, Lascombes och resten också förresten. Och jag har alltid älskat Favot, men den här var obegripligt bra med tanke på att den smakade på sin höjd okej två timmar tidigare – efter en timme på karaff… Jag bara stirrade på flaskan när den kom upp i ljuset.

  6. Fredrik Says:

    Haha, ja, skriv i realtid nästa gång.


  7. […] Nettare e gioia Bara en klunk till. « Wine Blogger Bash Sthlm […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s