2004 Sea Smoke Southing Pinot Noir

Det går inte att vara vinintresserad utan att då och då stöta på Sideways. För fyra år sedan rörde den om i vingrytan och ingen har riktigt kunnat låta bli att skaffa sig åsikter. Miles (Paul Giamatti) är egentligen ett vinarsle, nedlåtande och mästrande, men världen klunkade i sig och hämtade påtår. Alltså fick små odlare plötsligt se sina obskyra pinoter på auktion för tio gånger priset, eftersom pinot noir-druvan är “the most haunting and brilliant and subtle and thrilling and ancient on the planet.”

Jag har sett bättre filmer. Men jämför man med hur det kändes som hockeyjunior när Rob Lowe snubblade sig igenom Youngblood, så framstår Sideways som en rätt välgjord rulle för vinintresserade. Vi får konstanta tjuvnyp, framför allt i form av Miles svåruthärdliga personlighet och babblande om a soupçon of asparagus. Ändå anar man kärlek, om än plågad och småskamsen, bakom skildringen av vinnörden. Och den respekt för specialintressen som Youngblood – och tusentals andra rullar – saknar. Filmskaparna har ansträngt sig för att få de flesta detaljer rätt och bygga wine cred. Flaskor som fladdrar förbi är valda med namndroppande omsorg för att insiders ska kunna le i smyg, till skillnad mot hur man får ta fram skämskudden så fort någon plockar upp en gitarr på fel håll i slentriantillverkade musikscener. Varpå bloggare och forum skrapar ihop kompletta listor på filmens alla viner, Decanter ordnar Sidewaysprovning och folk ställer sina spädbarn på väntelistorna hos Kistler och Sea Smoke. Kom inte och säg att filmen inte har satt sin pinotröda fläck på vinvärldens slips.

Sea Smoke gör en cameo på bordet när Miles och Jack drar i sig alldeles för många liter tillsammans med Maya och Stephanie på The hitching post. Regissören Alexander Payne är helt enkelt ett gammalt fan och skrev in 2002 Sea Smoke Botella i manus. Southing är steget över, och ja, det är klart att vi är nyfikna.

Det är också klart att det egentligen är för varmt för pinot noir i Kalifornien. Sea Smokes gårdar ligger i höjd med Tunisien. Men Santa Rita Hills i Santa Barbara har blivit en hot spot, förlåt, cool spot, för producenter som vill göra ett försök med den där jobbiga druvan. I dalgången där Santa Ynez River rinner kan man odla på sydsluttningar och fiska upp så mycket sol man vill, samtidigt som Stilla havet fortfarande ger skapligt med svalka. Och så det gyllene ägget: Havsdimman som kryper upp i flodfåran och håller kvicksilvret i koppel. The sea smoke. Ni fattar.

Southing är en 92-poängare som öppnar med gräddig frukt i rätt tjocka fatkläder. Det är stort, varmt, generöst och intagande, varma körsbär och koncentrerad mörksöt björnbärsfrukt. Samtidigt finns det något… ädelt över doften som mina tidigare cali pinots har saknat; högdraget, mystiskt. Lite köttkänsla blandas med exotiska bitoner som man ofta får i ambitiösa röda från nya världen. Doften är väldigt kryddig och det är inget snack om vad vi sitter med.

Attacken är inte dum och den syra som faktiskt finns kommer först. Southing smeker hela munnen samtidigt. Den stora, yppiga och generösa kroppen är byggd av synnerligen välgjord frukt, med bra djup och strålande koncentration. Producentens och fansens idé om firm structure ska tolkas mot en amerikansk bakgrund, men slappt är det inte.

Tropikdrömmarna från doften finns kvar mot gommen, och det går att hitta en del blomtoner. Och så smakar det cola! Lätt att hitta, svårt att glömma. Jag saknar mina burgundiska syror och tycker att pinot (och det mesta i vinväg) ska vara slankare än så här, men aromatiken är utmärkt och den överdådiga frukten ren och klar. Både smak och doft djupnar under kvällen och tvingar oss tillbaka. Det pratas mycket om att Sea Smoke gör lagringsviner, så även om en eurogeek knappast tänker lagring här blir det nog att vänta på nästa Southing och se vad som händer.

Bourgogne har fortfarande ett fast grepp om världsrekordet i pinot noir, och tyvärr – och det här är inte intressant nog för att tävla om det är jag som dömer. Överdåd är nog sällan det jag letar efter. Men i Kalifornienklassen är välgjorda Sea Smoke en skaplig kandidat. Stockarna är från 1999 och lär väl bara bli bättre. Om det kostade hälften så mycket skulle jag kanske köpa fler.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Kalifornien, pinot noir, Santa Barbara, Santa Rita Hills, USA

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.