Torsk på tannin

Visst, jag vet. Att försöka dricka drygt fyraårig sagrantino är som att gå på MUF:s julgransplundring utklädd till Marita Ulvskog – man ber om en smäll på käften. Men jag måste ju få veta om jag ska köpa fler av Tudernums nolltrea innan den är slut i hyllorna. Jag skickar tandläkarräkningen till Systembolaget.

Sagrantino di Montefalco är en liten DOCG nere i Umbrien som tillverkar parfymerad taggtråd. Doftrika, spännande och oftast rätt dyra viner som måste ha ett decennium i tortyrkammare för att börja mjukna; gammaldags långmacererat kraftvin med lagringshorisonter på en 30, 40 år. Tilltalande för en barolo- och taurasitok som jag (bortsett från det där med dyra, då). Cantina Tudernum är traktens kooperativ och får rätt bra kritik: Gambero Rosso delar ut två glas till nolltrean och ber oss hålla ögonen på husets viner, och Veronelli slår till med samma tre stjärnor som till Gajas tvåtusenkronors Langheviner.

Färgen är snabbt avrapporterad: Svart med en skugga av rött. Let’s move on, shall we?

Doften får ett spontant utropstecken i blocket. Komplex och mycket italiensk med härligt söt svart körsbärsfrukt, snyggt och kraftfullt. Lite vanilj och choklad skvallrar om en rätt internationell fatbehandling. Här finns läder, stall och jord, och söta kolonialkryddor. Gott om plommon också, och där anar man svinheta 2003 i en lite stuvad känsla. Några russin och en skvätt portvin förstärker intrycket innan doften klingar ut i ett slags asfaltslakrits (snälla, säg att det är begripligt).

Attacken är riktigt bra i munnen, med moreller, hallon och mörka bär bredvid en kul pepprighet. Sedan hinner glöggtända ungmoderater ikapp Marita.

Tänk Batman från 60-talet, med slagmålsljud i stora bokstäver direkt på skärmen. Det är fullkomligt obegripliga mängder tannin. Högextraherad barolo framstår som treveckors beaujolais noveau med hälften sockerdricka. Som om cantinan hällt ut druvjuicen och gjort vin på bara skalen. Smaken är bra – extrapoäng för den kryddiga eftersmaken, med kanel och lakrits – men fokus ligger på att skrynkla ut ansiktet igen. Eufemismen matkrävande får en ny dimension och vårt stackars lamm har rätt svårt att ta sig ur ringhörnan.

Det är svårt att sätta något vettigt betyg. Ett riktigt gott vin som någon hällt ett gammalt garveri i; en fysisk snarare än sinnlig upplevelse. En sparad slatt oxiderar åt helsike innan tanninarmén har backat en millimeter. Ärligt talat behöver jag nog platsen bättre än så här det närmaste halvseklet.

//anders

Explore posts in the same categories: vin