2007 Boris Lisjak Kraški Teran

Det smakar som en cocktail av barbera, pinot och yoghurt. Jag kan inte beskriva det bättre.

Det är alltid intressant att smaka på vin som inte passar in i ens tryggt inkörda spår Eller ens terminologi. Den här gången har vi snavat på en gullig och lovande restaurang i Ljubljana, beställt unghästbiffar (foal rätt och slätt på den engelska menyn) och valt bort en lista full av billiga merloter och caberneter. Kvar av Sloveniens arvegods finns teran, en gammal historia gjord på refošk – italienarna säger förstås refosco eller, ibland, just teran. Så får det bli.

Boris Lisjaks skapelse överraskar från första hälsningen. Utan att kosta mer än standardvinerna charmar den byxorna av oss med en parfymerad näsa full av hallonsås, körsbär och en touch av vinbär. Välbekanta komponenter, och ändå ett nytt ackord – det är här målarlådan tar slut och inte kan beskriva vad som egentligen är annorlunda. Mycket ungt är det, idel topptoner utan ankare, och fräschare än det mesta jag någonsin stuckit näsan i. Och vilken färg! Ilsket illviolett, direkt från textilindustrin.

Smaken präglas framför allt av en skyhög syra, vilket väl förklarar en del av barberakänslan. Men det är också där yoghurten kommer in: Det finns något mjölksyrligt över den sura kyssen. Smakerna är en laserstråle av nyfödd, überfräsch röd frukt; hallon, körsbär, lingon, röda vinbär. Dessutom en spännande pepprighet och lite järn. Men var är tanninerna? Italiensk refosco är oftast en rätt rustik och kraftfull sak, men här är det syrorna som får hålla ordning i klassen. Nej, mer än så, förresten, de sätter ju hela karaktären. Tolv procent, inga pengar att tala om, och en helt egen personlighet. Det är inte omöjligt att det här vinet lirkar sig in på årets topplista på ren X factor.

I övrigt blev det inga större vinupplevelser i det anrika vinlandet Slovenien, mest för att det inte var en vinresa och jag inte var ensam i bilen. En hel del välgjorda, fräscha vita till briljanta fiskar och skaldjur, förstås, men inget bloggmaterial. Inte sällan, å andra sidan, vita med en medveten liten restsötma som jag har svårt för när termometern kryper över tiostrecket. Resturangernas vinlistor var allt annat än ambitiösa, men nästa gång får det bli besök hos några av de odlare i världsklass som faktiskt finns. Tvåa efter teranen kom en ribolla gialla från en lokal friulisk producent, lite fatsmörig med fina citrustoner och päron, inte långt från skaplig chardonnay. Som vi drack i – Venedig.

//anders

PS: Beklagar det långa upphållet. Svårt det där med sommar – man dricker men orkar inte skriva. Och blir obenägen att plocka fram det tunga artilleriet. Corona vet ni ju hur det smakar, och kvällsrosé smakar i allmänhet just kvällsrosé.

PS 2: Känns lite dagen efter att svara på kommentarer till förra posten, så det får bli här i stället. Niklas: Simcic är väl en av de få slovenska producenter jag kände till, men det vart inget gårdsbesök alls den här gången. Och standardvinerna på restaurangerna är välgjorda men inget att skriva hem om. Men den där chardonnayn gör vi en mental notering om.

Arvid: Mejla mig på nettareegioia at gmail punkt com om du vill ha tips, så slipper vi förvandla vinbloggen till reseblogg.

Dr M: Vackert var det minsann. Škocjangrottorna hamnar på en rätt kort personlig topplista.

Johansen: Grymt, en proffsig ölblogg! Äntligen kan jag kanske lära mig lite om öl…

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Kras, Slovenien, teran

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.