Posted tagged ‘Wachau’

2007 Rudi Pichler Grüner Veltliner Federspiel

mars 29, 2009

Thomas Keller och jag har mycket gemensamt. Vi… eh… gillar mat! Och jag heter Thomas i andranamn. Och så kör vi då och då Rudi Pichlers grüner som husets vita.

2007-rudi-pichler-gruner-veltliner-federspiel

Det här är inget man plockar fram till den grillade tonfisken eller sjötunga Walewska. Men det har precis det som krävs för ett drickvitt: Aptiten kickstartar redan när man sticker näsan i glaset. Nyskördade unga päron blandas med milda blomtoner, sura krusbär, melon, gräs och krossad sten, allting rent som en nyspolad isbana, och så var det dags att byta haklapp.

Hur plockar man ut grüner veltliner blint? En sak som får mina GV-klockor att ringa är när smaken inte stämmer med de förväntningar man skaffade sig genom att dofta. Det här vinet smakar inte alls lika päronlätt som man tror. Inte heller finns den skarpa syran man stålsatt sig inför. Pichler är killen som låter saker hända, och anser att resultatet är vad vinet ville bli. Ändå är det fräscht, även om vi som står med plakat och femmannaband på Sergels torg och kräver lägre pH åt alla förstås gärna hade känt lite mer korsdrag kring tungroten.

Nästa fråga: Hur plockar man ut skapliga österrikare blint? Börja med att leta efter en oväntad tyngd och rondör, och hoppas att det inte blir klumpigt. Federspiel är mellanstadiet i Wachaus eget, noga uppmätta vinuniversum: Lättare än Smaragd, kralligare än Steinfeder. Mustvikten – som de naturligtvis har en egen enhet för, KMW – slutar som kropp och alkohol, inte restsötma. Tänk torr kabinett, fast tyngre. Närvaron och trycket i munnen är ett av det här vinets trumfkort.

De andra är den kryddiga citruskaraktären åt clementinhållet, den stora skålen med lime, och fräschören trots lite svajig syra som vi redan har pratat om. Och en välsignad förmåga att gömma undan skapliga mängder alkohol. Jag letar förgäves efter den där vitpepparn, men hittar den inte förrän längst bak i eftersmaken, bakom kryddlådan och grapeskalen. Detta är ett användbart svar på en av vinhundarnas stående utmaningar: att hitta ett vin för omedelbar och obekymrad konsumtion som inte är druvjuicens motsvarighet till direkt till DVD.

//anders

1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten

augusti 29, 2008

En kabinettriesling daterad 1981 slank ur källaren hos kooperativet i Wachau förra sommaren och blev ett av årets roligare utropstecken – för 149 spänn. Klart att vi måste prova den elvaåriga smaragdvarianten från Achleitengården.

Jag ska inte föreläsa om österrikiska vinlagar, men Smaragd är klassen för druvorna med mest socker i musten. Sedan jäser man ut alltihop till ett torrt, kraftigt och relativt starkt vin. Hugh Johnson jämför med torr spätlese, somliga med torr auslese. Och andra påpekar att jämförelsen haltar på flera sätt. Nåja. Lockande är det hur som helst.

Achleitenvinet öppnar med tydlig mogen rieslingkaraktär – en gammaldags bensinmack, helt enkelt. Men sedan är det mest gnäll. Petroleumkaraktären dras med en lite unken gummiton. Frukten drar åt inlagd persika, men är oväntat blek. Man anar lite vaniljsöt äppelpaj. Men på det hela taget är doften rätt vek, och inte särskilt snygg.

Smaken har äpplighet och grape, och en rolig lakritston som ger pluspoäng. Men allt är lite orent och klumpigt. De klingande syror man suktar efter finns ingenstans. Achleitens mineraler är också på rymmen. Bittert/kärvt/örtigt – gärna i rött från södra Rhône, men helst inte i min middagsriesling, tack. Munkänslan är ganska stor på österrikiskt vis, men här finns ingen charmig sötfrukt som kan möta 13 procent alkohol och den där beskan. Lite melon och litchie kommer till när glaset värms upp, men då är slaget redan förlorat.

Det funkar okej till lax, syrlig blomkålspuré och en rödlöksvinaigrette. Men jag ansluter mig till Johan P och Finare Vinare och gör tummen ned.

//anders