Posted tagged ‘Sydafrika’

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2003 Spice Route Malabar

augusti 19, 2008

Det luktar som varm glass, säger L på andra sidan bordet. Japp. Det luktar en massa annat också, men allt drunknar i en jolmig lavin av fatvanilj.

Charles Back byter ingredienser i sin prestigecuvée som andra vinmakare byter strumpor. Vi drack 2002 med viss behållning till en köttorgie i mellandagarna i fjol, och konstaterade 58 procent shiraz, 26 merlot och 16 grenache. Den här gången får den stackars merloten inte vara med alls. I stället är shirazkomponenten uppe i 72 procent, och så mourvèdre, pinotage (elva procent var), grenache och viognier. Hoppsan.

Men det är alltså faten som dominerar doften. Kaffe, kola och choklad delar podiet med den där varma vaniljglassen. Flashback till Château Pibran från 2003, som jag också hade problem med. Man anar en sydafrikanskt rökig ton som nolltvåan lyckades undvika, och sedan mörka, kryddiga bär och plommonfrukt för hela pengen.

Malabar, inspirerad av sjötrafiken runt Kap Horn i jakt på kryddorna från öst, sparar inte på koncentrationen. Tungt och tätt i munnen, fylligt och moget med smeksamma tanniner, bland de tjockare jag har druckit i år. Den mörka, goda, djupa sötfrukten bara väller på, man vill liksom suga ur smaken som när man var liten och åt isglass. Ändå är syrorna helt okej och balansen bra för en sådan tungviktare. Kanske kunde eftersaken vara mer harmonisk, det slutar lite oväntat snipigt.

Sega, obevattnade bush vines har visst en hel del att ge. Men det ligger ett ogenomträngligt ekpansar över alltihop. Svårflirtade Stephen Tanzer hänger 91 poäng om halsen på 2003 Malabar. När jag har sugit klart på frukten sitter jag mest och känner mig vaniljkladdig om tungan.

//anders

2002 Spice Route Malabar (och ett kvartskilo hjort)

december 29, 2007

När sågade du sist isär en spetshjort med en halvmeters bågfil från Clas Ohlson? Hos lillebror med jägarfrysen händer de mest vidunderliga och underbara ting. Sågen appliceras på en halvtinad hjortrygg, och vips, så har den trollat fram fyra t-benstekar.

Av svensk hjort. Drygt fyra centimeter tjocka.T-benstek på hjort

Jesus. Tänk bistecca fiorentina och lägg till den där fantastiska köttfräscha doften av klövvilt. För en storstadsbo med för liten frys är detta paradisets förgård. Vi vänder dem i pannan, lägger en rosmarinkvist på varje som en blinkning åt florentinarna, väntar på att den inadekvata ugnen ska jaga upp dem i 54 grader och kokar tokreducerad fond på hårdrostat styckspill under tiden. Mandelpotatismos med tryffel och parmesan till.

Blyga viner göre sig icke besvär i köttorgier värdiga Röde Orm efter tio år hos kalifen i Córdoba. Malabar är den outtröttlige Charles Backs (Fairview, Goats do Roam med mera) toppcuvée i den lite mer egensinniga och ambitiösa 2002 Spice Route MalabarSpice Route-linjen, och 2002 är den första årgång Back och platschefen Charl du Plessis gjorde av gamla bush vines i en oglamorös anläggning i Swartland. Blandningen är shiraz (58 procent), merlot (26 procent) och grenache (16 procent), medan nästa årgång fick såväl pinotage som viognier.

Malabar öppnar med en stor doft med imponerande intensitet. Här finns söta mörka bär, björnbär som påminner om Rhônesyrah, tät plommonfrukt som nog kan skrivas på merlotkontot, mandelmassa, smör och choklad från 18 månader på fransk ek, exotiska kryddor, lite mint, eldighet och en svårplacerad ton som påminner om möbelpolish. Vinet är tungt i munnen utan att vara sött, mycket fylligt, fritt från all kantighet, intensivt med sandiga tanniner och helt okej syra, och det är uppseendeväckande väl balanserat för att klocka in på 15,4 procent alkohol. Inga nämnvärda mognadstoner ännu, och den här flaskan hade nog kunnat ligga ett antal år utan problem.

Blickarna mot gamla världen är många och välgörande. Malabar är gott och hanterar hjorten riktigt bra med sin växande björnbärsfrukt. Men det är klart; för en knapp halvsnabel finns det rätt mycket vin som konkurrerar.

//anders