6 x Bordeaux 1990

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

Annons

Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

2002 Château Léoville-Poyferré

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

1999 Château Gruaud Larose

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.