Posted tagged ‘St Estèphe’

6 x Bordeaux 1990

april 1, 2009

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

1990-bordeaux

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

1999 Cos d’Estournel och några stänk 2,4,6-trikloranisol

mars 8, 2009

Lackmustestet: Lämna glaset en halvtimma och sniffa igen. Nu är det inget snack längre. TCA-misstanken har blivit en ilsket blinkande röd lampa och det är bara att ställa en andracru från nittiotalet längst in i skamvrån. Requiescat in pace. Synd att det känns lite daterat att svära som kapten Haddock.

Okej, jag fattar att det här inte är så givande läsning, men psykologer brukar tala om vikten av debriefing efter traumatiserande upplevelser. Det går bra att 1999-cos-destournelhoppa över den här litanian. Men flaskan är inte sådär bortom vett och sans korkad, utan glaset är fullt av gengångare efter forna tiders härlighet som hånfullt räcker ut sina vitnande tungor åt oss.

1999 var inte Cos stoltaste stund, med betyg mestadels under 90. Ändå är pluskontot långt ifrån tomt. Spännande kryddbazaar överst, uttalad mineralitet inte långt efter. Ekon av gräddig cassisfrukt, viltkött, mentol, fin syra. Men inget av den generösa kropp slottet är känt för, och så källarstädning och gammal blöt kartong på alltihop.

Jag lovar att skriva om vad vi faktiskt drack också, så fort jag ser ordentligt genom tårefloden.

//anders

1971 Château Haut-Brion

juli 24, 2008

Det är 20 meter till tax free-shopens bredsida av parfym ur en armada av testflaskor. Trekvart till boarding. Konstanta utrop efter bortsprungna passagerare och människor på språng överallt omkring. Och fyra centiliter 37 år gammal Haut-Brion kostar 22 euro.

Man kan tycka att en slatt gammalt rödtjut knappast kan vara värt en femtiolapp per centiliter. Det beror på att centiliter inte är rätt enhet. Är upplevelsen av premier cru från sjuttiotalet värd i runda slängar två gin & tonic? You bet.

Den omskrutna vinbaren på Sjöskog har i praktiken inte alls det utbud de påstår sig ha, eftersom det faktiskt – rätt gissat – inte funkar att sälja skitgammalt vin centilitervis. Sedelärande öde här. Alltså ingen Pichon-Baron 1947, trots att den står på listan till ungefär samma pris som Haut-Brion. Men 1971 påstås ha varit helt schysst (märks det att vattnet är lite i djupaste laget här?) och garderobsreserven av förstacru känns tunn. Och så är ju flaskan läcker.

Vid 37 är Haut-Brion brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Och doften är… brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Buljong och soja, förstås, den där tonen som gör att första sniffen på ordentligt gamla röda alltid är identisk. Mycket tobak och läder. Något medicinalt som är svårt att bestämma. Knappt någon frukt, en sked riktigt gammal jordgubbssylt, bara. Lite vaniljglass. Och, allt mer, en kastrull knäck eller bränt socker, urläckert.

Som så ofta är det rätt hopplöst att sitta och plocka enskilda toner. Helheten är utmognad, sirlig, mycket långt från dagens fruktstinna ideal. Nyttigt.

Man smakar noga på snålt utskänkta skatter, kan jag lova. Trots den söta, avrundade doften är vinet påtagligt syrligt i munnen. Inte är det helt fritt från tanniner heller, det drog nog rätt bra i tandköttet på Fälldins tid. Det är en mycket lätt kropp som låter ana några röda vinbär. Först dominerar tobak tillsammans med ceder – sedan slår det helt över i nytuggad blyertspenna. Ända in till stiftet, grafit och allt, så att man får grå hörntänder och skäll av fröken. Eftersmaken är lång och jag försöker hitta andra nyanser, men jag sitter ändå bara där och minns flisorna av nummer 2 HB. Nå, lite lakritspulver efter någon minut, men det känns också rätt mycket som lågstadiet.

Det här är en storartad upplevelse, och jag gillar blyertsen, men nog kräver det lite nekrofila drag. Broadbent skulle nog vänta till 2045, och dessutom vara se till att vara med då. Jag anar att min sweet spot ligger lite längre tillbaka i ungdomen när det gäller claret.

Sagt och gjort – 1991 Montrose kan vara värt 7.60 även om året var skakigt på riktigt. Det har orangebruna kanter, men är förstås illrött i jämförelse. Doften är avrundat sötfruktig, som den dyraste sylt; ett milt, lugnt och lågmält intryck, slitet mellan ungdom och ålderdom. En tät men inte särskilt intensiv känsla visar åtminstone på bra fokus. Vinbär, jordgubbe och välavvägd ek samsas med, igen, sylt på glass. Blyertspennan är tydlig här också och man anar lite gräs på toppen.

Oj då, vilken ung smak. Här finns en rödfruktig profil med unga bär, men det mesta har smält ihop från de enskilda tonerna. Tanninern är ganska sturska – men det är halvtomt i mitten trots rätt bra tryck i de ljusare smakerna. Det känns som att Montrose försöker kompromissa mellan kraft och elegans, men inte riktigt har ammunitionen den här gången. Och nog anar man lite gröna problem? Flashbacken till lågstadielasten kommer här också, om än inte lika kraftigt. Eftersmaken ger en kalkig känsla, som flourtabletter innan de fick smaker.

Beklagar att jag regredierar helt här i jakten på adekvata beskrivningar. Det vore kul att prova de här glasen med en riktigt vuxen stek någon gång.

//anders