2005 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Spätlese Trocken

Ett av det gångna årets sista vita blev faktiskt också ett av de bästa. Christmann är en av de Pfalzegendomar som satsat på Grosses Gewächs-systemet. Dessutom låga skördeuttag, långa jästider, handskörd, the whole nine yards. Biodynamiker också, men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Hur som helst nämns Christmann numera bland toppnamnen i Pfalz.

Deras Gimmeldinger Biengarten antyder att 2005 års tyska manna föll rikligen även över Pfalz. Doften är ursnygg med klockren precision, persikosöt och generös med toner åt det tropiska hållet. Dessutom blommor som drar åt kaprifol, honung och faktiskt redan lite bensinmack. Pfalzisk riesling i sin prydno.

Vid två års ålder har vinet fortfarande lite sprits att fräscha upp tungan med. Den druviga smaken har inlagd persika, ananas, fruktsoda och något päronaktigt bredvid fräscha rieslingsyror som ger en perfekt balans där Pfalzviner kan bli en smula kväljande (har jag nämnt att jag gillar Rheingau?). Christmann lyckas förena koncentration och lätthet på ett uppseendeväckande sätt. Hurra! Och GB lär bara bli bättre, om jag lyckas låta bli den. Fan vet.

//anders

*

PS: Ni har väl läst medbloggarnas årsbästalistor för 2007? För mig som drog igång i höstas känns det inte som läge för någon regelrätt lista.

Men druckit vin har jag för all del gjort hela året, och skulle jag peka ut de tre största upplevelserna vore det La Spinettas Barbaresco Valeirano 2004 (på gården i somras), Pio Cesares Barolo 1999 (44 euro well spent till en långkokt kanin i Barolo) och La Nerthe 1990.

Kvar i minnet med hedervärt omnämnande: 2004 Château Kirwan, 1996 Billecart-Salmon NFB, 2000 Braida Bricco dell’Uccellone, 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Bionzo, 1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva, 1998 Château Duhart-Milon, 2004 Pégau Réserve, 2002 Sandrone Valmaggiore, 2001 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein, 2003 Juliusspital BT och 2002 Ridge Geyserville och Lytton Springs. Det finns så mycket vin och så lite tid. Men det finns hopp för 2008.

Besk öl, sur fisk

”Har samma känsla i kroppen som inför ett bungyjump – förväntansfull och lite nervös”, mejlade skåningen. Han glömde (utelämnade?) ”skitskraj” och ”milt illamående”. Men nu hade vi bränt livbåten och det vara bara att hundsimma. Oskuldens dagar var räknade. Kosta vad det kosta ville.

Nu jävlar skulle vi äta surströmming.

Det dög inte längre att vara över 30 och inte ha prövat. Alltså städslades tried-and-true Skelleftetjejen S som teknikinstruktör, mentor och pådrivare. Därmed var alla broar till tryggheten brända. Bombsäkrad lokal bokades, slipsar knöts, information om den aktuella årgångens märken inhämtades från insiderkällor i Skelleftetrakten. Tankar på enkelbiljetter till Buenos Aires bekämpades.

Medan mandelpotatisen puttrar på spisen sippar vi tretton år gammal Spätlese från von Othegraven i MSR, nära Mosels och Saars sammanflöden. Det är underbart att gammal tysk båtmotorriesling ofta kostar tvåsiffrigt, men just den här är inget att skriva hem om. Gott om petroleum och lime, men lite klumpiga och enkla syror och inget särskilt smakdjup. Helt okej som försmisk, men kanske räcker inte heller 9,5 procent alkohol för att lugna nerverna medan S drar de taktiska detaljerna. Suring, säger hon, med infödingens okonstlade självklarhet. Ligger illa i munnar uppväxta söder om Dalälven.

Äntligen låg de före detta fiskarna i den rostfria bunken.

Man kan ta på doftexplosionen som intar rummet som ett topptränat SWAT team utan att ställa frågor först. Det är en levande, organisk stank som sänker grova hullingar djupt ned i mellangärdet. Det enda liknande jag har känt är akupunktur i ländryggen mot en släng av lumbago för några år sedan. Okej. Fokusera på att hålla andningen igång, lugn, rytmiskt nu, inåt varannan gång. Rutinerade barnaföderskor har ett stort försprång här.

Vi är som hjälplösa barn i kjolarna på S och den likaledes rutinerade värmlänningen. Med beundransvärd pedagogik guidar de oss som flygvärdinnor under säkerhetsdemonstrationen, inkråm bort, tryck med gaffeln på ryggen, vänd och dra loss ryggbenet som nu sitter löst, skrapa loss köttet från skinnet. Köttet? En hög rödsvart sörja är resultatet av tio minuters klumpig nybörjarmöda.

Kom-ihåg-lapp till konsumenter av traditionell svensk mat: På tunnbröd, med smör, mandelpotatis, rödlök och gräddfil, är allt gott. Tvekar du över vilka tillbehör du ska ha? Klipp ur och klistra upp på kylen.

Slutsats: Suringmackan är matvärldens Mick Jagger. Översätt fulsnygg till äckelgott. För mig går bollen ribba in: Den före detta fisken ger sälta, kropp och en jäst karaktär till helheten. Svingott… fast svårmagat… fast svingott… You get the picture. Jag tar om när den första är slut.

Vi lutar oss mot den svenska matlagerns ohotade etta. Lundgrens lager kombinerar självsäker beska med kraftfull fyllighet, bröd och aromatiska citrustoner. Finare & Vinare fick den att funka till krabba och hovmästarsås i förra veckan. Jag har länge haft den fula snömannen som default till kräftor och kunde inte tänka mig annat till före detta fisk. Bredvid har vi Aalborgs Taffel och Nils Oscar God Lager från samma bryggeri. Inte lika bra matchat, men mer tilltalande på egen hand, med större friskhet och liten krydda.

Tennstopets surströmmingsblowout nästa år, säger sällskapet efter tredje snapsen. Qui vivra verra.

*

PS. Extra tack till Frankofilen för generös draghjälp åt en blogrookie. Finns uttrycket curlingbloggare?

//anders