Posted tagged ‘Spanien’

Lustau Palo Cortado

april 4, 2009

Livets söta frukter växer stundom i oväntade trädgårdar. Finlandsbåten får nog anses höra till de mer oväntade.

Men det kräver ibland ett stridshärdat epikurétryne för att nosa upp dem. Vad jag gjorde på Viking Mariella mol allena kan vi ta en annan gång, men jag lustau-palo-cortadokan rapportera att Torres äger fartyget och häller tankbilsrött och sydamerikansk gewurz i ölglas till alla som vill ha. Då gnuggar man sig i ögonen när man ser Lustaus cortado i ett bortglömt hörn på griffeltavlan. För sex euro glaset. Sedan tvingar man med fast röst och stoiskt tålamod personalen att leta upp den i kylen för första gången sedan millennieskiftet och dra upp en färsk flaska. Va fö nå, paalo? A, tjerry?

Palo cortado brukar beskrivas som ett naturfenomen som liksom bara uppträder ibland, med vinmakarna utlämnade åt florsvamparnas nycker. Ett fat på hundra, och så vidare. Nånstans mellan oloroso och amontillado, med viss oxidation eftersom flortäcket säckat ihop. Jag är egentligen en obotlig manzanillaknarkare, men Emilio Lustau är en pålitlig producent och husets cortado är tillräckligt torr för att göra jobbet. Intensivt nötig, med chokladtoner, lite bränt socker på toppen och hygglig komplexitet med pomerans som extra lockbete. Och en liten sälta som ordnar aptiten.

Tapasbarens serrano må vara medioker och bresaolan full med örter, som man gör när man inte kan lita på köttets egen smak. Med skärgården sakta uppspelad för sig i falnande vårljus, vitlöksskräniga oliver, några brödbitar och vin man inte räknat med har man det bra, tack.

//anders

PS: Kuriosa för vin- och språkgeeks: palo cortado betyder rakt översatt avskuren pinne. ¿Qué? Jo, källarchefen markerar traditionellt fino- och manzanillafat – alltså dem vars vin täcks med flor – med ett rakt lodrätt streck. Märker han sedan att palo cortado-fen har svingat trollspöet över fatet, ja då drar han ett nytt streck snett genom det första. Voilà: en avskuren pinne.

2006 Finca Sandoval Signo

september 7, 2008

Victor de la Serna känns som en sådan där renässansmänniska man själv gärna skulle vilja vara. Journalist på stordraken El Mundo, ville göra eget vin, köpte på sig en plätt i bulkvinsbakvattnet, stoppade ned kvalitetssyrah i marken – och visade raskt att Manchuela har potential för helt andra höjder. Finca Sandoval har konsekvent hållit sig över 90-strecket överallt och fått lovord från recensenter som i vanliga fall inte nödvändigtvis håller med varandra. de la Serna är också en flitig deltagare på Parkers forum, vilket ger en lustig känsla av att man känner honom bättre än andra vinmakare. Förträffligt, det där internet.

Finca Sandoval är mestadels syrah med runt tio procent var av mourvèdre och bobal. Men 2006 fick de plötsligt en massa bobal över efter iblandningen, och passade på att skapa ett helt nytt vin med resten. Fyra fat fick de ihop efter att ha pytsat i tio procent syrah, enligt importören Vinovativa. Om inte det här räcker för att göra en nyfiken borde en titt på den säregna etiketten göra susen.

Bobal tillhör topp tio-listan i världen, enligt de la Serna, men hur ofta har man druckit den? Och det lär vara rätt få flaskor som är dyrare än fyra euro. Druvan klarar hetta bra, vilket är ett säkert trick för att planteras på stora arealer, men sedan är det slut på de snälla egenskaperna. Den mognar ojämnt, och samma stock kan helt ogenerat ge några stora klasar med stora druvor – och några små med små druvor. Alltså utmärkt för den som vill göra mycket vin; en mardröm för den som vill göra bra vin. Sandovals stockar är bortåt 80 år gamla.

Signo är ungt lilablå, tät i färgen. Först är den rätt stängd, men med lite tid i karaff uppenbarar sig en generös och snygg fruktprofil som är riktigt attraktiv. Jag känner mig inte helt bekväm med beskrivningen sexig, och jag tror egentligen att den oftast syftar på andra drag, men termen fladdrar förbi. Blåbär och björnbär samsas med en köttig ton och ett stråk av lakrits. Dessutom tänker jag viol. Jag älskar blandningen av förvirring och njutning när man provar något bra som man inte varit nära förut.

Smaken är framför allt fräsch, med bra snärt i syran och unga tanniner. Den täta, välfokuserade mörka bärfrukten känns nästan mystisk – eller är det bara att den inte passar in i gamla mallar igen? Lakritsen finns här också, och en viss mineralitet. Ett knappt år på gamla barriquer bidrar med en fatkappa som drar åt marsipan och banan. Bra kraft, och eftersmaken är lång.

Vinovativa säger 0-3 år och pratar om kycklingspett och lättare kötträtter. Jag tycker nog att Signo står pall för tyngre motstånd än så, och med tanke på hur trögstartad den här flaskan var känns det inte som det pop’n’pour-vin som 0-3 år ändå signalerar i dag. Värd att komma tillbaka till. Och snart, snart kan man kanske känna på 2005 Finca Sandoval också.

//anders

2001 Rosa Bartolomé Primitiu de Bellmunt

maj 18, 2008

Priorat har ju varit hett rätt länge nu, har man förstått på alla som överhuvud taget skriver om vin. Så jag slutar slå lovar kring den här flaskan och hoppar på tåget. Jag har druckit flera Prioratviner alldeles för unga och knutna, om ni undrar varför jag velade så länge.

Sextio procent grenache, resten carignan, fast katalanerna envisas förstås med garnatxa och carinyena och talar gärna om hur idiotgamla stockarna är. Och visst stämmer Primitiu de Bellmunt med min bild av Priorat. Torkade frukter och en allmän känsla av varm sol kommer först. Här finns en särskild hallonton som skvallrar om grenache, torkade körsbär och rätt oblyg alkohol. Det står 14 procent på hemsidan och 14,5 på flaskan, så runt 15 känns väl som en vettig gissning.

Rätt komplext vin, det här, och doftkatalogen fylls på: Lite gammalt trä, en aning lösningsmedel, jordgubbe, ordentligt med torkade örter, lakrits, allt mer russin med tid i glaset. Hela tiden kvar i gamla världen. Och så förstås läder och tobak – när drack du senast ett sju år gammalt rött under 500 spänn som inte doftade läder och tobak?

Jag gillar närvaron i munnen och det är rejält drag i både syror och tanniner. Kroppen är inte särskilt stor trots alkoholen; vi får fin, mörk och något torkad frukt med lite dammiga drag. Ett stråk av ceder är inte det enda som påminner om bordeaux. Likörfrukten har nästan helt gått över i mognadstoner.

Det är som en skafferiblandning på en rad andra ärevördiga europeiska områden. Om man får överlag traditionella vibbar, och tänker på Bordeaux, Italien, rhônsk syrah och Châteauneuf-du-Pape samtidigt, är nog Priorat ingen dum gissning.

//anders

PS: Ni som bor runt Fridhemsplan har väl upptäckt att Daglivs har börjat hängmöra sitt eget kött i ett slags gladiatorbur bredvid charken? Ofta rätt dyrt, men nu sitter vi där med tumstjocka t-benstekar med tjock gulnad fettkappa för under 300 spänn kilot. Fingerlickingly good. Skamset smackande sitter man till slut och äter bara fettrand.

PS 2: Divine hällde i oss ännu mer Sine Qua Non häromdagen. Post kommer, men det tar tid att randa ut större provningar när ens vänner ska hålla på och gifta sig hela tiden.