Posted tagged ‘Sicilien’

2002 Feudo Maccari Saia

oktober 13, 2008

Halva jobbet och inte en droppe av berömmet, hur känns det? Fråga den kära svarta från sydöstra Sicilien. Nero d’Avola gjorde länge mest nytta i vinvärlden efter en enkel resa med tankbil till norra Italien eller Frankrike, där det var svårt att få någon riktig kräm och färg i vinet med 1900-talets klimat och metoder. Men det sista kvartsseklet har druvan ställt sig upp och sugit åt sig rollen som Siciliens stolthet.

Feudi Maccari är det sicilianska kärleksbarnet till familjen Moretti på berömda Sette Ponti (Oreno, ni vet). Följaktligen är också Carlo Ferrini inblandad, Italiens egen flygande trollkarl som hjälpt alla från Ricasoli, Mazzei och Brancaia i Toskana till Tasca d’Almerita och Donnafugata på Sicilien. Två kilometer från Medelhavet och 80 meter över samma hav har gården åtmistone lite tillflykt från den nordafrikanska hettan. Och nej, Saia är inte ännu ett supertoskanskt aia-namn (vad är det med de där namnen egentligen?) – det är arabiska och betyder ett slags kanal eller viadukt man samlar vatten i för att ha när sommaren är som värst.

Vi bakar lammentrecôte och lutar oss mot tillbehöret som aldrig sviker: Bakpotatis, vitlökssmör och getostkräm. 2002 Saia doftar i korthet mycket italienskt, mycket nero och mycket fat. De italienska körsbären får nästan ge sig för druvans leitmotif: De sötbittra kärnorna i läderverkstaden. Och så rejält med vanilj och kryddigt anslag från 15 månader på hälften nya barriquer.

Gott om plommon finns det också, bredvid en del torkad frukt som känns mycket syditaliensk. Dessutom övertoner av blommor, även om de också är torkade snarare än nyskurna. Allt är hyggligt intensivt och lockande, men samtidigt lite bränt.

I munnen blir det direkt minuspoäng för obalans. Tanninerna är aggressiva och lite uttorkande, men kroppen är ganska liten och kan inte stå emot. Körsbärskärnor dominerar igen, men okej, en del av bären har fått följa med också. Plommon, den torkade frukten, fatkaraktär och herbariet med pressade blommor och örter gör resten. Dagen efter-slatten har plockat upp lite björnbär också. Värmekaraktären är uppenbar, men har inte givit syltfrukt utan mer kraft och lite stressade tanniner, och det är snarare en lite gles lingonsyrlighet som dominerar.

Suckling ger 90 pinnar och skriver om soft and silky tannins. Mina tannins är lika soft and silky som ryska kriminalvårdens örngott. Tillsammans med syrorna får man den där känslan av att alla proteiner i saliven denatureras och lägger sig som kokt äggvita runt kindtänderna. Kanske var 2002 Saia bättre tidigare, frukten hade nog mer att säga till om. Nu finns många enskilt positiva drag, och jag gillar seriös nero, men helheten är rätt grovyxad. Fast det är förstås gott till köttet.

//anders