Posted tagged ‘roussane’

Good shit: Beaucastel 1981-2003

december 9, 2008

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

beaucastelvertikalBrettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.