Posted tagged ‘ragù’

2004 Castello di Brolio

mars 13, 2008

Lägga undan – eller inte? Alltför ofta dröjer man med att testa, och så är det tomt i hyllorna när man bestämt sig för att man nog vill ha mer. En tisdagkväll över långkokt oxsvansragù med vänner som fått vinlusen i sig blir ett utmärkt tillfälle att utvärdera Ricasolis nya toppchianti.

Baronen har inte snålat med extraktionen: Vinet är mörkt som bläck. Den första doften är rätt fatig, med kryddig karaktär och bittermandel, choklad, 2004 Castello di Broliovanilj, kaffe och – rätt och slätt – trä. Men med två timmar i karaff integreras eklagren fint och ger en vink om hur arkitekturen är tänkt på sikt.

Annars ger okulärbesiktningen egentligen nyckeln till doften. Den är seriös och intensiv med tätt packad, mörkstram bärfrukt. Vilken koncentration! Med drag av björnbär bredvid körsbären ringer nästan shirazklockan i bakhuvudet. Animaliska antydningar och lite tobak växer fram under kvällen, men det lilla stallet står fortfarande i grannbyn – även om Brolio ligger i vindriktningen.

Smaken har helt enkelt mycket av allt i dag. Närvaron i munnen är imponerande och eftersmaken lång. Söt, mörk, kompakt, massiv frukt dominerar och lovar mycket gott. Fina ärkeitalienska körsbär, med kärnor och allt, och söta plommon stagas upp av helt okej syra och mogna tanniner.

Alltså: Lagra eller inte lagra? Jodå. Den här årgången av den gamla favoriten är i och för sig oväntat spelbar redan i dag. Men dels talar koncentrationen, balansen och tanninerna för lagringsduglighet. Och framför allt vill jag att det ska lugna ned sig lite. Lite mer elegans, tack. Faten behöver sjunka in så att inte eftersmaken blir så GB-glassig; fruktpurén behöver rundas av och få motstånd av lite ädlare sekundära toner. Här finns oemotståndlig italiensk högadel i bakgrunden – jag väntar på att den ska kliva fram i solljuset.

//anders

PS: Fler recensioner här och här. Och facit efter nio år i källaren här.