Posted tagged ‘portugal’

1880 Malvasia, engarrafado 1900

mars 20, 2009

Någonstans förs de ändå in i den stora boken. De som utan en tanke på egen vinning har hjälpt sina medmänniskor till ett bättre, rikare och värdigare liv. Gandhi, moder Teresa. Tobias Linderoth. Och Niklas J.

1880-malvasia

Ni kanske minns att Niklas Portugalprovning häromveckan får ett snöpligt slut på ett lördagsstökigt pendeltåg, när jag får åka hem i förtid och missar såväl en flight med gammal Moscatel de Setúbal som en framtrollad pava från 1871. Jag tycker synd om mig själv. Det gör Niklas också, så till den grad att han sticker undan en slatt av en madeira från 1880 från en familjemiddag. Och plötsligt står jag där på Fleminggatan med droppande näsa, häpen uppsyn och en barnmatsburk med malmsey från förrförra seklet i handen. Tack känns liksom lite färglöst.

Jag tvingar mig själv att inte tjuvtitta i facit. Viner äldre än tio, femton år är rätt ovanliga på Creutzgatan och den här gången vill jag ha den fulla, jungfruliga upplevelsen. Det är lika bra att säga det på en gång: Det är tur att jag inte får den här jäveln blint. Det måste vara en ganska speciell känsla att placera ett vin sådär bortåt 100 år fel. ”Sade du 1980, jaha, ja oj, det kunde ha varit yngre, tyckte jag.”

Doften påminner framför allt om single estate-rom, drypande av nötter och bränt muscovadosocker. Valnötsolja är så nära jag kommer när det gäller nötkaraktären. Och så mycket choklad, nougat och mandelmassa. Fudge, gammal speceriaffär, tågvirke, kanel. Målarfärg, som vid en solvarm bodvägg. Märks det att jag inte är van att beskriva den här typen av viner?

Allt är galet intensivt, och alkoholen är rätt högljudd för ett så gammalt vin; spriten dunstar ju i takt med decennierna och alkoholhalten bör vara ett antal procentenheter lägre i dag än när det buteljerades för 109 år sedan. Ni vet den där epoken man inte får kalla för sekelskiftet längre. Det gäller att hålla perspektivet levande här. 1880 avgår Louis De Geer från statsministerposten, Apollinaire och Ekelund föds och Atatürk avlas.

Smaken fyller hela munnen utan att fråga först. Vinet är chockintensivt. Det är dessutom oväntat osött när man förväntar sig ett smeksamt dessertvin. Spritigt är den fula beskrivningen; fatlagrad rom är den vackra. Eller bättre spansk brandy. Samma valnötter, med skal och allt, kommer först, och chokladen inte långt efter. Alla fruktrelaterade nyanser har gått mot torrvaror, utom en antydan till apelsinskal. Eftersmaken är overkligt lång, med lakrits, vanilj, kåda och tallbarr. Till slut finns bara örter och bitterhet kvar och munnen smakar faktiskt klockren Fernet Branca.

En väldigt svår upplevelse att beskriva. Bara åldersperspektivet gör en vimmelkantig. Fantastiskt till efterrätt, i alla fall. Undrar vad man dricker till?

//anders

1880-malvasia-2

Terra incognita

februari 24, 2009

Ibland måste man dyka i den djupa änden av bassängen för att man är nyfiken. Som tur är består så gott som hela vinvärlden av djupa ändar.

Nu är det vinbloggar-Sveriges Portugalpandit Niklas J som bjuder in till magplask och svanhopp rakt i det bråddjup som portugisiska viner är för mig. Alltså mannen som behöver tre bloggar för att få utlopp för sitt intresse för det gamla vinlandet. Jag skulle inte kunna fixa en sådan här provning med tio års förberedelser. Fruktansvärd god mat (rätt gissat – portugisisk) och roliga människor att diskutera med ingår, men inga flytvästar. Allt blint. Som om det hade spelat någon roll för mig…

portugal-kork

Första flighten: Tre alvarinhoviner i olika stil. Aptitretande så det räcker.

2004 Palacio da Brejoeira doftar grönt äpple och blommor, men också rejält med sten och flintrök bredvid en gummiton. Läskande! I munnen är vinet högsyrligt och äppelkartigt, med citrus och en påtaglig mineralitet som får saliven att forsa. Känns mycket yngre än 2004. Suverän apertitif – några rostade mandlar, en sommarkväll och en balkong är allt som behövs. Okej, en ocean med vänligt kluckande vågor hjälper också.

2007 Soalheiro Primeiras Vinhas är ett helt annat vin. Yppig, generös, härlig frukt åt päronhållet, mycket aromatiskt och lite gräsigt. Och så mogen persika. Aromatiken hänger med i smaken; päronsplitt, kiwi, melon. En cuvée på sauvignon blanc från nya världen och solig österrikisk riesling skulle smaka exakt så här, med det säger väl mer om hur min referensbank ser ut. Fint, men den där fruktsötman är ändå lite väl riklig för min smak även om syrabalansen är utmärkt. Finns i BS.

2005 Dorado Superior öppnar med klockrena toner av rått, nymalet kött, men de klingar av efterhand. I stället förvandlas vinet till champagne utan bubblor. Gula äpplen, smör och nötter och lite honung i doften, som en skumpa på fatade basviner. Smaken har mogna äpplen och lakrits, med underbar intensitet, komplexitet och längd. Fyra månader på 600-literfat är mycket mindre än jag hade gissat på. Atypisk alvarinho, enligt proffsen, men riktigt gott.

Andra flighten: Gammalt rödvin. Gammalt.

1960 Quinta do Carmo från Estremoz i norra Alentejo är strax före femtioårsdagen en utomjordisk upplevelse. Sprängfyllt av liv! Doften är elegant, balanserad och mättad, full av fräsch (!) välmognad rödfrukt. Jag hittar lite kött och nagellack, örter och en antydan till tjära. Smaken, smaken… Smaken är ren – och fullkomligt grym. Stor men slank, ljus frukt med chockerande spänst, som gammal saft, och syrorna är oerhört bra. Allt sitter precis på plats. Det mest fantastiska är hur alla komponenter har lyster och mättnad ända ut i kanten, det finns inga glapp eller svackor någonstans. Eftersmaken klingar ut långt med läder och tjära och ja, det påminner om gammal barolo minus tanninerna. Det här vinet kan utan vidare ha 25 olika druvor i sig. Och får en plats på hyllan som kungen bland de i och för sig få riktigt gamla viner jag har druckit.

1948 Garrafeira Particular från Caves Aliança har inte samma livslustar, men de rätt skumma dofter som toppar från början blåser bort. Doften som stannar kvar är mogen på väg över kanten, men på rätt sida, med russin, frukostmarmelad, lagerblad, kandisocker och något violliknande. I munnen har det ändå gott om anda, med soja och svamp under ett rejält lass grus. Eftersmaken är lövkryddig, söt och fin med bränt socker, port och russin, och tanninerna är respektabla. Vilket kan hänga ihop med 20 år på trä – vinet buteljerades enligt etiketten 1968. Druvan: baga.

1970 Colares Chitas från Antonio Bernardino da Silva är faktiskt rätt motbjudande. Förlåt. Jag är mycket tacksam för erfarenheten, men det lönar sig inte att ljuga, har mamma sagt. Ramiscodruvorna i de omtalade sandgroparna har gett ett vin som i dag luktar som lågvattenflader på västkusten: Jäsande tångruskor och död krabba. Gamla kloakrör är inte heller en dum liknelse. Kex och kaffe är i och för sig gott, men väger väl inte riktigt upp. Det smakar som det luktar, med lite extra svampkänsla och torra tanniner. Jag gillar ju ofta det udda och lite skitiga, men nja.

1996 Joguet Chinon Clos de la Diotière dyker upp som överraskning från en av provarna. Doften har tydlig ålder, men utmärkt fräschör; ljus jordgubbsmarmelad samsas med en del fatvanilj, löv, läder och paprika. Intensitet och fin frukt definierar smaken, som är ljus och yppig med saftiga jordgubbar och körsbär bredvid en tydlig gräsighet, och tanninerna är inte obetydliga. Cab franc från Loire blir så här saftig i jämförelse med de tyngre släktingarna i St Emilion, och när gröngräset hålls i schack är det riktigt gott.

portugal-roda

Tredje flighten: Det moderna Douro

2005 Quinta do Vallado Riserva öppnar med en tung blomsterparfym som lägger sig med tiden och släpper fram en rätt omfattande fatbehandling, smör, bittermandel, asfalt och en antydan till mint. Ung och lite kärv smak med massiv frukt, krossade mörka bär och lite lakrits. Aningen monokromt i både doft och smak. A bit too elegant, enligt Mark Squires – man måste älska karln.

2005 Curriculum Vitae från Cristiano Van Zeller, mannen som tvingades bort från Noval, är lite lättare i näsan med en gummiton bland rejält med mörk bärfrukt, liknande fat och lite cassis. Fin aromatik. Frukten är söt och svart men fräsch och balansen är påtagligt lyckad. Lite tjurigt i dag med en hel hink tanniner, men allt på plats för en strålande framtid.

2005 Pintas har till och med en Portugalidiot som jag läst om. Unga Sandra Tavares (som också gör vin åt Van Zeller på Quinta do Vale Dona Maria) och maken Jorge Borges har fått till en stor och rik doft som svämmar över av björnbär, men med ljusare övertoner av hallon och jordgubbar. Kola och banan finns också. Den här är också rätt stygg mot tänderna, men ändå relativt lätt med så mogen frukt att den nästan slår över mot tropikerna. Fina syror håller ordning i klassen. Ännu ett vin att stoppa undan.

2005 Quinta do Crasto Vinha Maria Teresa doftar – fat. Smör, kokos, choklad och kola släpper ingen jävel över bron. Smaken är fint aromatisk och kryddig, med påtagligt hög extraktion, men det är rätt fjäskigt med all ek och sötma trots att kvaliteten är omisskänlig. 97 pinnar från Parker…

1997 Beni di Batasiolo Barolo hälldes blint av den här mannen, och jag satte den i alla fall i rätt appellation trots en växande mintton som kunde ha lurat mig åt skogen. Fin mogen karaktär för övrigt och tanniner i min smak, men mitt fokus låg på Niklas långkokta gris med röra på bönor och blad och några anteckningar blev det inte.

1987 Colares Chitas kom från ett annat Portugalproffs vid bordet och var precis det som 1970 inte var, om ni minns de gamla krabborna i andra flighten. Välbevarad syrlig frukt, gott om läder, ren och fin på gammaldags vis och med rekorderliga tanniner som satt kalasfint till maten. Extremt kul att få de här två samma kväll, och slippa ha ett frågetecken i kolumnen för Colares resten av livet.

Fjärde flighten: Gamla fortifierade viner

…får ni läsa om hos andra. När de lyckliga vältrade sig i Moscatel de Setúbal från förr och pimplade portugisiskt från 1871 satte sig den olycklige på pendeln och fick dryga fyra timmars sömn innan han skulle stå i givakt på jobbet 06.00 söndag morgon. Hållplats för hållplats, syll för syll allt längre från lustgården. Sic transit gloria mundi.

Jag vet inte när jag sist fick så många nya intryck på en kväll. Niklas, jag bugar mig. Fast det är fortfarande rätt mycket hundsim i den djupa änden här borta.

//anders

PS: Så här tyckte de andra: Klick, klick, klick, klick.

Julgodis: Skridskoporr, 1996 Billecart-Salmon NFB och 1988 Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port

december 27, 2007

Julafton med två vuxna och noll barn innebär en hel tomtesäck med fördelar. Total kontroll på tillvaron – bara att plocka ut de allra fetaste russinen. Efter en förmiddag i morgonrock kan man ta en gammaldags julskridskotur på en sjöis som ser ut så här i en telefonkamera.Julskridskor 2007 uppochned

Okej, förlåt, det var lite elakt. Men du såg väl att bilden är upp och ned?

Det var helt enkelt ingen skillnad på julaftonshimlen och isen på Vallentunasjön. Som att åka på luft – och ungefär samma friktion under skenorna. Nu kan jag dö nöjd.

Anyway. Vinblogg. Nästa fördel med duojulen är att få bestämma sin egen meny till hundra procent. Varpå vi traskar till Hötorgshallen efter Melanders fulaste skäggiga ostron och hittar en halvflaska champagne i garderoben. Billecart-Salmons Cuvée Nicolas François Billecart är döpt efter husets 1996 Billecart-Salmon NFBgrundare och 1996 har ni hört hyllas ad nauseam vid det här laget. I blandningen finns chardonnay och pinot noir från idel grand cru-lägen. Härligt gyllengult i glasen med fin mousse.

Det doftar stort och ädelt med långt gången mognad. Honung, kex, punsch och en liten ton av torkade fikon, men det som dominerar är barndomens trekantiga favoritgodis. Det vill säga honung, choklad och nougat, men doftminnesbanken skriker Toblerone.

I munnen kommer äpplena trots allt in i matchen, men tar sig aldrig över halva planen. Smaken är stor och rik med mer godis, en lite oxiderad sherryton, buljong och rejäla höga äppelsyror som trots alla mognadtoner ger det här vinet rätt många år till i livet. Läskande, men ni har redan räknat ut att det inte är något ostronvin. Till nästa flaska ska vi nog laga någon krämig kycklinghistoria eller så.

1988 Quinta de VargellasOppigårds och porsbrännvin till sill och hemgravat är knappast bloggmaterial, men till julklappar och stilton på pepparkakor dekanterar vi försiktigt en halva Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage från 1988. Det är inte så exklusivt som det kan låta: När Taylor’s själva inte utropar en vintage låter de ibland Vargellas göra en egen single quinta och kalla den för vintage. Men priset är sympatiskt, och det ska snart visa sig vara väl använda pengar.

Doften är nämligen inbjudande komplex, med nya nyanser som dyker upp bakom hörnet hela tiden. Här finns choklad, romrussin, örter, lakrits, vaniljglass, blåbär och plommon, läder och en nötig sky, det bara väller på.

Men trots sina nitton år, varav sjutton i halvflaska, och några timmar på karaff är Vargellas fortfarande ungt och eldigt som Ferrarihästen, även om mycket harmoni har hunnit infinna sig. Kraftig, yngre mörk frukt utgör kärnan i munnen, med russin och nötter, och eftersmaken är lång och chokladsöt med lite sirap. Problemet är väl att vinet kunde haft mer kropp, och kanske skruvat ned elden några snäpp. Men den slatten vi hämtar ur karaffen till Fanny och Alexander på juldagen har skakat av sig det här och blivit tät och läcker. Den här ska vi nog köpa igen, men fundera på rätt många timmars dekantering om du vill pröva. God jul allihop.

//anders

*

Julbonus: Så här såg skridskoporren ut på rätt köl. Så slipper ni vända på skärmen.Julskridskor 2007 rättvänd