Posted tagged ‘pinot meunier’

1996 Krug – and beyond

maj 31, 2008

Okej. Sex viner. Med en total prislapp på 9 443 spänn. I teorin, förstås, för det är lögn att få tag på dem.

Då har Systembolaget ändå fog för den aningen högljudda rubriken SuperPrestigeChampagne. Det ligger något nyrikt ryskvulgärt över den här provningen, men chansen till sex glas man aldrig någonsin får ned näsan i på annat sätt är oemotståndligt lockande. Och min erfarenhet av bättre sjampanskoje behöver ordentligt med putsning. Allt helblint. Förväntansfull, moi? Rosenkindad? Mesdames et m’sieurs:

• Vin nummer 1
Snabbkyld sedan den tilltänkta flaskan visat sig vara bortom vett och sans korkskadad. Nästan en upplevelse i sig att lukta på… Hur som helst; ersättaren (samma vin, alltså) är vackert mellangul med ett tydligt grönstick. Doften är mycket jästig, känns som lång tid sur lie. Här finns lite svamp, nötter, ett uns sherry och rikligt av en härlig nougatkaraktär. Bordet pratar om citrus, men jag tycker inte att den är särskilt framträdande. Kanske lite apelsin också.

Moussen är alert och nästan lite aggressiv. Ett slankt och elegant vin, med hög syra men också rätt generös dosage. Tydlig äppelsmak trots att den karaktären knappt märktes i näsan. Jäst igen, nougaten finns kvar, och här är citrustonen framträdande. Mycket gott – men sitter inte riktigt ihop. Kanske bättre med lagring? Eftersmaken är liten men lång och god.

Facit: 1995 Henriot Brut Cuvée des Enchanteleurs. 50/50 chardonnay/pinot noir och extrapoäng för blotta klangen i namnet.

• Vin nummer 2
Ljust gult med gröna reflexer och pigga, pärlande små bubblor. Udda doft! Rök, suddgummi, köttsoppa, lagerblad, tång/hav och en leverton samsas och trängs under ett täcke av nyrostat kaffe. Dessutom en ton som fortfarande förföljer mig, eftersom jag inte lyckats skjuta ned den; jag tänker hela tiden på barndomens fiskelåda… Ber att få återkomma.

Vinet har en ännu ganska liten smak, halvfyllig, åt det vitfruktiga hållet med persikotoner. Dessutom kaffet och soppan från doften, och sockerkaka tänker jag också på. Jag hinner skriva lite låg syra innan slutet kommer med en rejäl citruskick. Mycket personligt vin.

Facit: 1996 Taittinger Comtes de Champagne. Blanc de blancs från idel prestigelägen, Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil…

• Vin nummer 3
Färg som en stridsprövad bronssköld och bubblor från dockskåpet. Gud, vilken ljuvlig doft! Underbart mogen, med bröd, jäst och nötter – och det är innan det brakar loss. Camembert! Nej, hela ostdisken! Sherry! Choklad! Smörkola! Det är ett levande, djuriskt, dekadent sönderfall svept i finaste nykokta knäck, med snören av mineral omkring. Till och med surströmming tänker jag på, om än en passant. Kommer den här att vara dead on arrival i munnen?

O nej. Moussen är härligt levande, smaken mineralisk, ädel och sherrytonad med ett lager nougat. Eftersmaken viskar nästan riesling, med äpplen, lime och våt sten. Himmelskt.

Det är en smaksak om man tycker att så här mogen champagne är god eller över kanten, men för mig är det en upplevelse. Pigga bubblor, pigga syror, gravens rand långt utom synhåll. Min nummer ett i handuppräckningen, men i praktiken dött lopp med nummer fem.

Facit: 1976 Diebolt-Vallois. Om man bara kunde vänta i 30 år på sina bubblor…

• Vin nummer 4
Tung, men ljusare gul, inte utan gröna toner. Karaktärsfull doft; först syren, sedan rök, korv och köttiga toner, och en antydan till gröna bananer och vita frukter. En ädel, högburen doft, yppigt fruktig. Dessutom en mineralig ryggrad och lite mandel.

Smaken är oerhört fräsch, liksom moussen – och intensiteten är slående. Spring du, men du kan inte gömma dig. Blommorna har herraväldet i det stora rummet, annars är det generalfrukt, en antydan till oxiderade toner, marsipan och allsköns julgodis före en lite flintrökig eftersmak. Oerhört gott – men jag kan inte låta bli att tänka ”extremt välgjord mainstream”, åtminstone i smaken. Personligt, absolut, men ändå i en lite trångbodd stadsdel.

Facit: 1998 Jacques Selosse. Bara vitt, bara Avize.

• Vin nummer 5
Liknande färg, bara något lättare. Doften är ett tivoli av nyanser, eller en parad – när någon försvinner runt hörnet fyller nästa på. Mer och mer. Skumbanan, äppelmos, kryddskåp fullt av ingefära och kanel, lite bittermandel, ett mineralstråk, honung, nougat, och så blommor. Jag tänker på kaprifol och ännu mer på massageoljan med ylang ylang. Ett nytt ansikte varje gång man tittar.

Smaken är lika sammansatt. Äppelmos, absolut, men också en sötfruktig karaktär med persika och drag av jordgubbar. Kryddor, grapefrukt. En intensiv och mycket personlig smak, riktig matchampagne som nog skulle göra ont att dricka en flaska av på altanen. Slutet är krämigt och långt med ett mineraliskt grepp, och kryddighet långt bak i munnen. Stiligt! Egentligen ikapp och förbi Diebolt-Vallois, men utan den skamlösa njutningslystnaden hos ett vin från 70-talet. Fantastiskt.

Facit: 1998 Bollinger Vieilles Vignes Françaises. Tjenare. Minns jag rätt att, typ, tre flaskor kom till Sverige? Tre minimala lägen med unika oympade stockar. Att en blanc de noirs (!) från Bollinger (!!) kan vara så här slank och übernyanserad går knappt att greppa.

• Vin nummer 6
Tyngre gul igen, med en nyans som mest känns som turkos. Lite sluten och oväckt doft, jästig och rödäpplig, med plommon, mandel, rostade nötter och flinta. Man anar en lång rad nyanser, men de har inte blommat ut än.

Det är som att dricka ett övergött dagisbarn med maskingevär. Fantastisk närvaro i munnen, djup och kraft, enorm frukt och en fullkomligt otämjd citrus som skjuter vilt omkring sig. Ungt, ungt, ungt. Intensivt så att man tappar andan. Det här vinet har helt sovit över all malolaktisk behandling. Smaken är härligt nyanserad och livlig men också fortfarande löjligt ung, med kartiga äpplen, citron, mineral, jordnötter, choklad och en aning soja. Lite jordnötter i eftersmaken. Den skriker verkligen efter lagring. Om jag ägde den här skulle jag inte ens se åt den före 2020.

Facit – både vi och ni har gissat vid det här laget: 1996 Krug. Du behöver inte leta länge på nätet innan någon pratar om världens bästa champagner. Och då är det ju roligt att ha fått smaka, för jag lär aldrig köpa en egen.

Lärdomar, så, med tomma glas framför mig:

  1. Champagne är vansinnigt gott.
  2. Gammal champagne är ännu godare.
  3. Gammal prestigechampagne kan vara vansinnigt-plus god, men inte nödvändigtvis i paritet med vad den kostar.
  4. En poäng med provningar är att få smaka på vin man vill smaka på, men inte slanta upp för en hel flaska.
  5. Den dag jag får välja på en Bollinger Vieilles Vignes Françaises och fem mogna Gruaud Larose blir det rött hela helgen och växel över till taxi.

//anders

PS: Mer champagne här. Mycket mer.

PS 2: Hos Farr Vintners kan man fynda Bollinger VVF för 417 pund sterling (SB reade ut den för 3 050 spänn). Ändra således punkt 5 ovan till ”… och nio mogna Gruaud Larose…”

Diebolt-Vallois NV

maj 14, 2008

Det handlar helt enkelt om vinklar. Som sofforna är byggda på det pontonschabrak Melker Andersson och Danyel Couet har slängt ut i Riddarfjärden nedanför Kungsholms torg går det inte att sitta fint. Vi hamnar utfläkta som flundror i äkta strandstolposition med majsolen vinkelrätt ned på näsan. Bara lockelsen från Diebolt-Vallois standardbubblor på glas stoppar oss från att beställa Singha för att fullända badsemesterchimären.

För någon semester är det jävlar i mig inte fråga om. 20 timmars jobb en majhelg som blev den varmaste i mannaminne glömmer jag inte i första taget. Känslan av uppdämd rättvisa som solbelyst champagne i 40 graders bakåtlutning skänker på söndag eftermiddag går nästan att ta på.

Då kvittar det att flaskan knappast lär ha varit nyöppnad. Så här oxiderad i stilen ska väl inte DV vara, ändå. Så länge glaset är kallt nog dominerar en utvecklad doft av bröd, rostade nötter och jästfällning. Vinteräpplen gillar vi, men någon citrus går egentligen inte att hitta. Smaken är är fyllig med lite väl låg syra och känsla av rätt generös dosage. Med lite värme – och det går rätt fort – kryper toner av grönsakssoppa och kokt blomkål fram och tar över. DV är ett utpräglat blanc de blancs-hus, så en Tradition med alla tre druvorna kan man kanske inte ha för höga förväntningar på. Men det är klart att det är en besvikelse från smakarsynpunkt.

Fast med Västerbron i bakbelyst silhuett, vågskvalp och skjortärmar, efter en helg spänd framför inomhusplogen, krävs det rätt mycket mer än kokt blomkål för att tvinga fram ens det minsta lilla missnöje.

//anders