Posted tagged ‘Médoc’

6 x Bordeaux 1990

april 1, 2009

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

1990-bordeaux

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

1999 Château Gruaud Larose

maj 26, 2008

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

2004 Château La Tour de By

februari 19, 2008

När garagevinet är uppdrucket tar vi till vinbloggosfärens stående snackis: Blodbadet La Tour de By. Fortfarande i halvflaska. Det skulle bli för 2004 La Tour de Byråddigt att försöka länka till alla diskussioner om helan mot halvan, inälvor gone haywire och stjärnor på väg upp eller ned, men det finns mycket rolig läsning. Tacksamt för vinbloggare med ett vin som engagerar, finns tillgängligt – till och med på halvpanna – och inte kostar en halv månadslön.

Den här flaskan hamnar i bevismappen hos flaskvariationsåklagaren. Dels är vissa drag betydligt mer renodlade än förra ordentliga försöket: Järnsmaken är i nivå med ett rekorderligt trappräcke. Den salta, snusiga karaktären är också mycket kraftigare, jordig och god. Och kaffedoften som knappt anades i oktober är näsans bästa vän i kväll, nymald och aromatisk.

Men sedan, mina vänner, har Médocfrukten återuppstått från de döda! En rätt generös portion söta svarta vinbär i munnen kommer nästan som en chock. Överlag har den här flaskan renare drag och klarare färger – inte rent som i frånvaron av småskit, den sitter ju på pluskontot hos mig, utan en klarare arkitektur med bättre harmoni och var sak på sin plats. Gott! Jag har gillat La Tour de By varje gång, men jag misstänker att det är så här den verkligen ska smaka.

//anders