Posted tagged ‘malbec’

1999 Château Gruaud Larose

maj 26, 2008

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

2004 3 de Valandraud

februari 18, 2008

Vin de garage låter mer potatismäsk och Dalslandsskogar än St Emilion. Men när Jean-Luc Thunevin och Murielle Andraud sneglade på Le Pin och skapade Château Valandraud blev de ikoner i en av de mer betydelsefulla rörelserna i traditionstyngda Bordeaux.

2004 3 de ValandraudI efterhand låter receptet självklart: Parodiskt låga skördeuttag på en pytteliten och obesjungen plätt, moget på gränsen till övermoget, en sann lone rangers rövarkula i en bondkällare, miljarder mantimmar, 200 procent ny ek – och en gyllene krona på posten från Robert Parker, som satte Valandraud före Pétrus 1995. Resultatet borde inte heller förvåna någon: Kultfärgat maverickrykte, priser som snart krävde stjärnkikare, och en utskällning från alla som tyckte att Thunevins viner smakade för lite St Emilion och för mycket Coca Cola. Varpå garagisterna svarade att omogna stjälkar inte är gott, och att vin inte borde behöva 15 år i en jordkällare för att inte smaka batterisyra.

Så, kulisserna målade och klara. 3 de Valandraud är Thunevins egentliga andravin, sedan Virginie förtjänat en egen plats i lineupen. Ett snabbt kvällsglas och en timme i karaff, tillbaka i flaskan och fram till middagen ett dygn senare. Och visst dominerar de rostade faten doften, med nymalet kaffe, vaniljkex och efterhand marsipan, bittermandel och en kryddton som påminner om burken med torkad svamp. Frukten består av mogna plommon, mörka bär och en tydlig cassiston.

Trean har en generös och vänlig munkänsla, fatmättad men inte soppig utan rätt slank. Chokladkola och en touch av anis finns bland varma plommon och en exotisk liten sky åt bananhållet. Tanniner saknas verkligen inte, men de är mogna och smeksamma som varm choklad i den blåsiga skidbacken. Inget är överdrivet som i de sämsta exemplen från andra kontinenter, bara konsekvent genomfört i en stil som stryker medhårs och som du kan tycka om eller inte. Bättre och mer harmoniskt dag två, men du hittar få bordeauxer från 2004 som är så spelbara direkt ur skåpet i dag.

//anders