Posted tagged ‘Madeira’

1880 Malvasia, engarrafado 1900

mars 20, 2009

Någonstans förs de ändå in i den stora boken. De som utan en tanke på egen vinning har hjälpt sina medmänniskor till ett bättre, rikare och värdigare liv. Gandhi, moder Teresa. Tobias Linderoth. Och Niklas J.

1880-malvasia

Ni kanske minns att Niklas Portugalprovning häromveckan får ett snöpligt slut på ett lördagsstökigt pendeltåg, när jag får åka hem i förtid och missar såväl en flight med gammal Moscatel de Setúbal som en framtrollad pava från 1871. Jag tycker synd om mig själv. Det gör Niklas också, så till den grad att han sticker undan en slatt av en madeira från 1880 från en familjemiddag. Och plötsligt står jag där på Fleminggatan med droppande näsa, häpen uppsyn och en barnmatsburk med malmsey från förrförra seklet i handen. Tack känns liksom lite färglöst.

Jag tvingar mig själv att inte tjuvtitta i facit. Viner äldre än tio, femton år är rätt ovanliga på Creutzgatan och den här gången vill jag ha den fulla, jungfruliga upplevelsen. Det är lika bra att säga det på en gång: Det är tur att jag inte får den här jäveln blint. Det måste vara en ganska speciell känsla att placera ett vin sådär bortåt 100 år fel. ”Sade du 1980, jaha, ja oj, det kunde ha varit yngre, tyckte jag.”

Doften påminner framför allt om single estate-rom, drypande av nötter och bränt muscovadosocker. Valnötsolja är så nära jag kommer när det gäller nötkaraktären. Och så mycket choklad, nougat och mandelmassa. Fudge, gammal speceriaffär, tågvirke, kanel. Målarfärg, som vid en solvarm bodvägg. Märks det att jag inte är van att beskriva den här typen av viner?

Allt är galet intensivt, och alkoholen är rätt högljudd för ett så gammalt vin; spriten dunstar ju i takt med decennierna och alkoholhalten bör vara ett antal procentenheter lägre i dag än när det buteljerades för 109 år sedan. Ni vet den där epoken man inte får kalla för sekelskiftet längre. Det gäller att hålla perspektivet levande här. 1880 avgår Louis De Geer från statsministerposten, Apollinaire och Ekelund föds och Atatürk avlas.

Smaken fyller hela munnen utan att fråga först. Vinet är chockintensivt. Det är dessutom oväntat osött när man förväntar sig ett smeksamt dessertvin. Spritigt är den fula beskrivningen; fatlagrad rom är den vackra. Eller bättre spansk brandy. Samma valnötter, med skal och allt, kommer först, och chokladen inte långt efter. Alla fruktrelaterade nyanser har gått mot torrvaror, utom en antydan till apelsinskal. Eftersmaken är overkligt lång, med lakrits, vanilj, kåda och tallbarr. Till slut finns bara örter och bitterhet kvar och munnen smakar faktiskt klockren Fernet Branca.

En väldigt svår upplevelse att beskriva. Bara åldersperspektivet gör en vimmelkantig. Fantastiskt till efterrätt, i alla fall. Undrar vad man dricker till?

//anders

1880-malvasia-2