Posted tagged ‘Italien’

2005 Pelissero Dolcetto d’Alba Munfrina

mars 20, 2008

Vi har slagit fast det här förut: Bästa botemedlet mot snöslask är hittepåsommar i form av dolcetto. Riesling är också rätt bra medicin, men passar sämre till rosmarinstinna, halloumispäckade köttbullar på pasta. Den här flaskan från Pelissero kostar 104 spänn i beställningssortimentet och får strålande 89 poäng av Galloni. Pratar vi kronor per poäng (dags att patentera begreppet KP-kvot?) lär 1,17 hamna högt upp i listan, även om Briccotondo har en egen klass i den tävlingen.

2005 Pelissero MunfrinaDoften är först ganska liten men växer till sig, trevlig och rätt tät med ganska mörk men lätt och sval bärfrukt. En blåbärston är väl det som går att isolera, bredvid sedvanliga körsbär med kärnor. En rolig detalj är det myskigt kryddiga inslaget, en djupare, mer egensinnig touch än vanlig fatkrydda. Lite jord och en aning skoputs toppar.

Smaken, då? Som blandsaft, fast på kart, säger L – som är stormförtjust förutsatt att hon har en köttbulle i munnen samtidigt, och rätt skeptisk utan. Munfrina är riktigt bra, men kräver nog både vana vid och faiblesse för dolcetto. Det är faktiskt enormt syrligt. Ändå finns tillräckligt med söt fruktkaraktär för att stå emot, och fruktprofilen är vansinnigt fräsch – vilket förstås ger lite färgmättnad åt sommarillusionen. Lätt i munnen och bara 12,5 procent alkohol, men skaplig kropp för en dolcetto. En liten angenäm beska finns förstås också, och lite jord och örter, innan eftersmaken drar iväg åt blåbärsskogen igen. Rent och snyggt, klassiskt och välgjort; man anar moderna metoder men inte moderna ambitioner.

Slutbetyg: Absolut i klass med Pio Cesare, kanske till och med bättre för den som gillar en traditionell stil. Betydligt bättre än Altares mycket dyrare vin. Och ett bra köp som trädgårdsvin inför EM-sommaren.

//anders

2004 Castello di Brolio

mars 13, 2008

Lägga undan – eller inte? Alltför ofta dröjer man med att testa, och så är det tomt i hyllorna när man bestämt sig för att man nog vill ha mer. En tisdagkväll över långkokt oxsvansragù med vänner som fått vinlusen i sig blir ett utmärkt tillfälle att utvärdera Ricasolis nya toppchianti.

Baronen har inte snålat med extraktionen: Vinet är mörkt som bläck. Den första doften är rätt fatig, med kryddig karaktär och bittermandel, choklad, 2004 Castello di Broliovanilj, kaffe och – rätt och slätt – trä. Men med två timmar i karaff integreras eklagren fint och ger en vink om hur arkitekturen är tänkt på sikt.

Annars ger okulärbesiktningen egentligen nyckeln till doften. Den är seriös och intensiv med tätt packad, mörkstram bärfrukt. Vilken koncentration! Med drag av björnbär bredvid körsbären ringer nästan shirazklockan i bakhuvudet. Animaliska antydningar och lite tobak växer fram under kvällen, men det lilla stallet står fortfarande i grannbyn – även om Brolio ligger i vindriktningen.

Smaken har helt enkelt mycket av allt i dag. Närvaron i munnen är imponerande och eftersmaken lång. Söt, mörk, kompakt, massiv frukt dominerar och lovar mycket gott. Fina ärkeitalienska körsbär, med kärnor och allt, och söta plommon stagas upp av helt okej syra och mogna tanniner.

Alltså: Lagra eller inte lagra? Jodå. Den här årgången av den gamla favoriten är i och för sig oväntat spelbar redan i dag. Men dels talar koncentrationen, balansen och tanninerna för lagringsduglighet. Och framför allt vill jag att det ska lugna ned sig lite. Lite mer elegans, tack. Faten behöver sjunka in så att inte eftersmaken blir så GB-glassig; fruktpurén behöver rundas av och få motstånd av lite ädlare sekundära toner. Här finns oemotståndlig italiensk högadel i bakgrunden – jag väntar på att den ska kliva fram i solljuset.

//anders

PS: Fler recensioner här och här. Och facit efter nio år i källaren här.

1999 Ghiaie della Furba

mars 1, 2008

Finns det något godare än kryssnittat, knapersalt ankfett? Dekadent, animaliskt, proppmättat. Dessutom med vidhängande rödrosa ankbröst – en 1999 Ghiaie della Furba mindrefulländad produkt. Vi vadar vidare i blodapelsinvågen och kokar en tjock reduktion på portvin och blodapelsin till, med lite finrivet skal som ger karaktär och nåt hekto smör för att blanka av. Dessutom citronspetsad puré på skockor och liten sallad med gröna bönor frästa i utsmält ankflott.

Ghiaie della Furba är ett roligt vin. Carmignanohuset Tenuta di Capezzana pytsar i runt tio procent syrah i en IGT som består av 60 procent cabernet och resten merlot – och det får en charmant effekt. Det nästan svarta vinet har en söt och snygg liten sky av parfymerade bärtoner åt hallon och björnbär och en attraktiv kryddighet som pockar på djupa klunkar.

Annars har nittionian hunnit ganska långt i sin mognad. På väg ned i karaffen är den rent våldsamt stallig, men det lugnar sig efter ett tag och ligger absolut inom det njutbara. Till ankan några timmar senare är vinet strålande gott, med stall och läder bredvid den mystiskt mörka bärfrukten och en del choklad och kaffe från franska fat. Smaken är ordentligt tät med utomordentlig koncentration, stadig syrakorsett som ger den snygga frukten bra hållning och lång, fin eftersmak. Ett vin på Médocbotten, men med starkare färger att skapa med. Willy Wonka-bordeaux?

//anders

1998 Mastroberardino Radidi Riserva (magnum)

februari 25, 2008

Kalla mig barnslig, ologisk eller svennig. Men en magnumflaska är mer fiesta än två vanliga sjuttifemmor.

Alltså är det självklart att Creutzgatans största Taurasiflaska åker till Uppsala, för en efterlängtad middag med gamla sambor från ett litet hus i Kungsgärdet under de pluggår som tiden redan försett med vackert frostade 1998 Radicikanter. Jag och flera bloggare har känt att Radici 1998 halkat efter de andra upplagorna från det sena 90-talet, inklämd mellan magnifika 97 och stramt eleganta 99. Frågan är förstås om den smakar bättre efter ett liv i större flaska?

Det korta svaret: Ja.

Tidigare nittioåttor har gått långt i sin mognad utan att tanninerna rundats av. Den här har samma tanniner, men frukten i behåll. Tobakstonerna finns där, och den där varma kryddigheter med drag av torkad frukt som ofta finns i vin från solstekta Puglia och Sicilien. Men den här fräscha kärnan av mogna söta körsbär och plommon med en liten snygg bitterhet har inte funnits i de andra. Förutsatt att man gillar kraftiga, tanninrika viner är det här riktigt bra.

Det var de goda nyheterna. De dåliga är förstås att framtiden ser mörk ut för oss som har normalstora flaskor från 1998 undanstoppade: Vinet var på toppen av sin levnads bana för ett tag sedan. Efter den här posten vågar jag ju inte ge bort dem heller…

Alltså gäller det att komma ihåg att 1998 Radici är sämre än 97 och 99, men godare än mycket annat här i världen. Till en fantastisk lammsadel från någon lokallevererande bonde i Örsundsbrotrakten var det kalas.

//anders

The beauty and the beast: 2003 Siepi

februari 15, 2008

Ibland får man vad man förtjänar.

Jag förtjänade två saker, och presto, så var det levererat och klart. 1: Ett glas vin på Vinbaren efter 40 timmars jobb på fyra dagar. 2: Ett nästan 2003 Siepi RGBodrickbart glas vin efter att ha struntat i den inre röst som sade att Siepi från 2003 kanske var i yngsta laget.

Siepi är Castello di Fonterutolis supertoskanare, 50/50 sangiovese och merlot, och den lilla frestaren inombords antydde att så mycket merlot och ett skitvarmt år kanske hade givit den här babyn ett liv i den snabba filen. Och alla vet vad nyfikenhet gör med katter av alla schatteringar.

Doften har mogna fina körsbär, björnbärsmarmelad, plommonfrukt och en oväntat diskret antydan om fat. Här finns också något mineraliskt, jordigt, som ett stampat uthusgolv med lite husdjur i hörnet. Snyggt och trevligt, inte alls överdrivet som en del ungsbakade försök från 2003.

Jag borde ha suttit kvar där och sniffat och läst min tidning i stället för att vara dum nog att smaka också. Det är knutet som en hoprullad igelkott, snålt och ogint. Dessutom glest och tunt utan kärna i kroppen, med en ovänlig beska som tydligaste drag. Tanninerna är obehagliga och träiga, för kraftiga naturligtvis, men också onaturliga som om de kommer från riktigt desperat och klumpig fatning. Däremot saknas alla försonande drag från lång tid på rostad ek, som kaffetoner, vaniljkola och rondör. Som att tugga på en rönn i augusti. Och eftersmaken… förlåt. Glöm eftersmaken. Det här vinet har ingen eftersmak.

Det saknar all likhet med vanliga IGT-viner med generös, internationell fruktprofil, men inte smakar det gammaltoskanskt heller. Efter 2008, säger Wine Spectator och delar ut en glänsande 93; Galloni vill vänta till 2010 och nöjer sig med 88. Jag väntar nog in nollfyran i stället.

Det pågår ett skyttegravskrig om merlot i Italien just nu. Kritikerna anser att den mognar för fort i den toskanska solen: När sockret slår i taket har inte tanniner och fenoler hunnit med. Resultatet blir klumpiga viner utan aromer och med knasiga syror och tanniner. Å andra sidan brukar stjärnbeströdda Carlo Ferrini och Siepi plockas fram som ett positivt argument av motståndarsidan. Hm. Det här vinet måste vara i en synnerligen svårartad växtvärkstunnel just nu, för det sedvanligt runda och fluffigt koncentrerade har gått och käkat lunch på allvar.

//anders

2000 La Spinetta Pin

februari 12, 2008

Inga aromatiska fatskyar. Ingen bittermandel. Ingen eterisk hallonparfym.

Och inte minsta noshörning någonstans.

Man får vara bra klyftig för att ropa La Spinetta när någon lurig jävel ställer fram gammal Pin i blindprovning. Den som har druckit Gajas Sito2000 La Spinetta Pin Moresco någon gång känner däremot igen sig. Följaktligen blir man inte heller besviken trots att vinet inte är vad man väntade sig.

Pin var framför allt L:s favorit under vårt sommaräventyr på La Spinetta, på den svårnavigerade kullen i Castagnole Lanze i juni. Stefano Mazzetta insisterade på att illustrera hur små skiftningar i druvblandningen gav årgångarna olika karaktär och öppnade flaska efter flaska. För att sedan slänga med den här som en reklam-t-shirt när vi åkte, trots att vi flög Ryanair och kunde köpa pinsamt lite av honom. Det är ändå en 30-eurosflaska. La Spinettas goodwill hos oss är nog att köpa en mindre vingård för.

Pin var Spinettabrödernas far, den gamle patriarken Giuseppe Rivetti. Årgång 2000 innehåller fortfarande runt sex procent cabernet, sedan plockade de bort den komponenten och nöjde sig med barbera och nebbiolo. Glasen ger först en intensiv barberadoft, den där sorten som ambitiös plantering, bra extraktion och några års lagring ger: Den drar nästan åt skoputs eller ofarliga lösningsmedel. Kärnbitter körsbärsfrukt är hjärtat i doften, med nyanser av läder, tjära och jord bredvid, och en ovedersäglig svartvinbärston. Frukten lägger på sig rondör och sötma i karaffen.

I munnen är det lätt och friskt, gammaldags ung barberakaraktär trots bordeauxskvallret. Körsbären har riktigt mycket kärnor och eftersmaken är nästan besk på riktigt. Utan rejäl luftning och rejäl mat till är det lite obalanserat och dessutom en smula glest i mitten, men det rättar till sig. Husets vingårdsbarbera är bättre, för att inte tala om barbarescotrion, men Pins lite tuffa och oborstade charm gör den ganska oemotståndlig.

//anders

2000 Villa Cafaggio San Martino

januari 26, 2008

L tillbringar ogenerat två veckor i södra Afrika i jobbet mitt i vår episkt regniga januari. Under afrikanska mästerskapen, för övrigt. Bitter, moi? Jag2000 San Martino tar en annan stackars gräsänkling, ett halvt kilo nötkött och en gammal supertoskanare till tröst.

Och där sitter vi med våra förvirrade sinnen. Che cosa è questo? Det både doftar och smakar bra, men… Frukten har nått det stadium när alla nyanser smält ihop och det är svårt att få enskilda komponenter i hårkorset. Tydligast är en generös svartvinbärston som skulle kunna komma från Médoc. Och ett rätt tjockt lager fat över hela bilden. Roligast är dofter från hela kryddhyllan; jag orkar inte rabbla, hela listan finns på http://www.santamaria.se. Stort i munnen, okej syra, ganska framträdande och lite uttorkande tanniner. Problemet är att det skulle kunna ha vuxit lite var som helst.

Sent omsider kikar blygt små skyar av bittra körsbär och söta hallon runt hörnet, och det slutar i alla fall vara höljt i dunkel att detta är hundra procent sangiovese. Och jag gillar intensiteten, den rika frukten och kryddbuketten. Men jag saknar komplexitet, jag saknar ursprungskänsla. För mycket fransk ek och microbullage, anar jag. Dessutom är tanninerna lite fula trots alla små bubblor, och gudarna ska veta att jag inte är tanninskygg. Rätt gott vin, en välklippt kosmopolit, men ett tveksamt köp för 359 spänn.

//anders

1999 Scavino Carobric

januari 21, 2008

Obalans har rått i mitt liv på sistone. Jag har ofta tänkt på Barolo, jag har pratat om nebbiolo som min absoluta favoritdruva, jag har livligt diskuterat de små byarna och deras obändiga viner – men jag har inte druckit dem på onödigt länge. Ordnung muß sein.

1999 Scavino CarobricDet tar flera dagar att vrida nacken av korkskruvsångesten, men jag är till slut för nyfiken på var Carobric står efter åtta år. Snabbt i karaff innan jag kommer på andra tankar. Scavino gör som ryssarna och smäller ihop de tre vingårdarnas första stavelser till en uttalbar förkortning: Cannubi, Rocche di Castiglione och Bric dël Fiasc blir Carobric. En sådan cuvée ger ofta bättre möjligheter att hantera svåra år. Å andra sidan argumenterar många för att 1999 är underskattat i Piemonte.

Nå, nog med teori och rakt på kärnbudskapet: Det här är en enastående upplevelse. Doften är så rik och intensiv att huvudet börjar snurra, och då menar jag inte välkammat hänförd yrsel – tänk Linda Blair i Exorcisten. Moreller, torkade jordgubbar, körsbärskärnor, bittermandel, anis… lite löv och tobak i bakgrunden. Och så, medan vi sätter i oss rådjuret och schalottenlöksmarmeladen, tränger sig tjäran fram mellan bänkraderna och sätter sig ogenerat mitt i salongen. Jag älskar den där tjärdoften som aldrig blir så intagande som i barolo.

Smaken är lika bedövande intensiv, högextraherad och tjock men inte inställsam eller syltig, med lite tobak i eftersmaken. Enrico Scavino drar åt det moderna hållet, framför allt med tanke på extraktionen och faten, men detta är bona fide barolo.

Vinet är absolut inne i sitt drickfönster – men lika absolut inte uppe på toppen. Ungdomen talar framför allt på två sätt: 1) Frukten har samma karaktär av nykrossade bär som ung port, och 2) man ska tillhöra dem som gärna äter tanniner till frukost för att få ut max av Carobric i dag. Som jag. Tanninerna biter ifrån som ett lejon, men smakrikedomen runt omkring hanterar dem galant. Ett lysande viltvin. Ännu godare om fyra år, när garvsyran givit plats åt mer mognadstoner och komplexitet? Jag tror och hoppas det.

Är det oseriöst att på stående fot utse en kandidat till årets topplista redan i januari? Å andra sidan har väl bordelaisarna pratat om århundradets årgång flera gånger sedan millennieskiftet.

//anders

2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

januari 10, 2008

Evigt enstaka plusgrader och outtröttligt regnslask får Stockholm att kännas som en mycket raffinerad, skandinavisk version av någon lägre krets 2005 Pio Cesare Dolcetto d’Albahos Dante. Här hamnar allehanda sybariter och lättingar för att sona sin eländiga längtan efter vin och kärlek, in saecula saeculorum. Man får erkänna att det är mer finessrikt än glödande tänger.

I ett desperat flyktförsök plockar vi fram vårt somrigaste röda och steker lammkotletter med en liten brinnande buske (förlåt frossandet i gammalkyrkliga bilder, men den här var svår att komma runt) av konjaksdränkt rosmarin ovanpå. Pios Dolcetto är ganska mörkt röd, och syrligheten anas redan i näsan, med en okontrollerbar salivavsöndring som följd. Det är en varm, kryddig, attraktiv och charmig doft, med den där dammiga sommarvägen som husets viner så ofta har. Fina körsbär agerar fruktkärna, med lite rosor, sötlakrits, något björnbär och en liten vaniljton.

I munnen är vinet medelfylligt, torrt och extremt läskande, rättframt och lätt så att man vill klunka i sig hela glaset på en gång. Förutsatt att man gillar syrorna – L skrynklar ihop hela ansiktet innan hon får lamm till, medan jag kämpar för att ha något kvar till maten. Eftersmaken har lakrits och körsbärskärnor; syror snarare än tanniner håller ihop säcken, men strukturen finns där. Det enda som saknas är 25 eller 26 grader, ett platanskuggat bord på en piazza i en piemontesisk avkrok och några korvar som rört sig inalles 75 meter i sina liv, från slaktaren till krögaren. Ska det vara så mycket begärt?

Några reflektioner: 1. Man kan argumentera för att det smakar mer Pio Cesare än Dolcetto d’Alba. 2. Rosor och snår mot en solstekt stenmur vid landsvägen börjar bli ett referensintryck för Cesares stil. Slår ned som en blixt i doftminnescentrum. 3. Det är dags att slå fast att den här flaskan var ett måndagsexemplar, drucket en tisdagskväll. 4. Jag kan inte begripa att vinet, såvitt jag kan hitta, aldrig har sett ens använd ek. Fem månader på ståltank. Och likväl rör hon sig…

//anders

2004 Castello di Fonterutoli

december 28, 2007

Dan före dan före dan. Mitt i cirkusen av sillinläggningar, pepparkaksdeg och jagande efter slutsålda julklappsidéer får L det briljanta infallet att göra en rekorderlig köttfärssås, förstärkt med fönsterodlad rosmarin och nåt slags stark korv. Snacka om comfort food. En nyfångad halvpanna av ett av Toscanas mer pålitliga röda känns som det självklara valet.2004 Castello di Fonterutoli

På Gambero Rossos Italian Blowout i början av november var Castello di Fonterutoli 2004 ett litet utropstecken, men hade inte riktigt växt i sin snygga kostym. Vi hoppas att livet i en snabbmognande 375:a har givit den här slatten en snabbare start i livet.

Färgkoncentrationen lär ingen klaga på, tätt mörkrött på gränsen till svart med litet blåstick. Doften är fortfarande ganska fatdominerad med torra kaskader av kaffe, choklad och andra trätecken. Här finns också gott om körsbär med kärnor, lite järn, lakrits och då och då en skymt av något rosenliknande.

Smaken är rättfram, fyllig och fin med strålande koncentration och en tät fruktkärna – och inte nära sin guldålder. Både tanniner och syror är rätt oborstade trots halvflaska och minst en timme i karaff, och eken ligger utanpå utan att riktigt ha hunnit sugas upp. Mognad och balans saknas. Men det är redan okej till pastan, och flashar potentialen att bli ett utmärkt vin om några år. Obestridligt italienskt, tufft och matkrävande, ändå ganska internationellt byggt med stor kropp och frukten i farstun. See ya in 2009.

//anders

*

Fördjupningstips: Flera andra bloggare har tyckt till på sistone, bland andra Frankofilen (samma dag…) och Finare Vinare.

2005 Mastroberardino Radici Fiano di Avellino

december 21, 2007

Vi vadar vidare i bortglömda, antika druvor, förnöjsamt lunkande i Mastroberardinos koppel. För några tusen år sedan kallades fianodruvan 2005 Fiano di Alatino, för att skilja den från greco, och sedan kom Plinius och döpte den till apiana eftersom bina inte kunde låta bli de rätt söta klasarna. Det är svårt att bli kvitt den historiska känslan när Plinius är inblandad i ens middag.

Hur som helst borde fiano funka bra till sådana här musslor, fast vi lyxar till det med vongole i dag. Färgen ska vara halmgul, och för all del, men den är mycket blek. Det doftar milt av citrus, fat, en aning blomma, några droppar honung, mandel och – mycket märkligt! – skaldjur. Alltså, precis den där jodanstrukna havstonen som man får av ostron. Jag har aldrig varit med om det tidigare, och undrar egentligen vilken lömsk bakterie som smugit sig in under korken, men det känns ju upplagt för skaldjurspasta. Äsch, doften blåser bort framåt matdags.

Vinet är lättare än jag trodde i munnen, läskande och underbart friskt med rejäl attack mot tungroten (behövligt, med tanke på hur mycket smör och olja jag slängde i såsen). Här finns citron och lite äpple, och en närvaro av rostade nötter som jag sedan läser ska finnas på fianos visitkort. Förr trodde man till och med att druvorna tog smak av hasselnötsodlingarna intill. Lär växa med lite längre lagring. Lite fatmassage anas i en viss smörighet (och för all del på nötterna), men jag hittar ingen info om det på hemsidan och det kan räcka med lite ML.

På flera håll utmålas fiano som ett betydande vin, med DOCG-status och allt. För oss är det mer av ett välgjort, utmärkt friskt skaldjursvin med pluspoäng för den egna tonarten. Med det vore kul att testa Mastroberardinos barriquejästa fianoflaggskepp.

//anders

1998 Castiglion del Bosco

december 19, 2007

Ni vet väl att korkskruvsångest kan delas ut retroaktivt? Det händer halvvägs igenom en flaska man bara har ett exemplar av, när insikterna om hur god den är och att man inte kommer att få uppleva detta igen krockar som 1998 Castiglion del Boscotvå malmtåg på Narviksbanan. När man tagit sig förbi ”Är det här rätt tillfälle?” har man alltså ”Nej, var det här sista gången?” kvar som Charybdis när man lurat Scylla. Det är synd om människorna.

En helt ledig tisdag mitt i december förtjänar i vart fall att tas på allvar. Vi kokar lamm i barbera jättelänge, gör sås genom att hälla grädde rakt i det köttmättade spadet, sjuder risotto med rött vin som i Piemonte – och som om det inte vore svart nog på tallriken kokar vi belugalinser, en ny favorit med spännande och lite pepprig smak. Seriöst italienskt rött muss sein. Därav alltså brunello ’98 från Castiglion del Bosco, köpt i säcken på enoteket i Montalcino för några år sedan. Har den klarat att släpas runt som Christopher Robin släpar Nalle Puh?

Färgen är bländande vacker, en ljus och genomlyst men intensiv röd med en del orange i kanterna. Vanilj och tobak anas överst i glaset, och det är inget snack om att CdB tillhör den fatlagrande falangen i Montalcino. Kärnan är elegant, söt körsbärsfrukt med jättefint fokus. Här finns lite löv, anis, en läderton och lätt unkna hallon som påminner om grenachetung châteauneuf. Med någon timme i karaff faller allt på plats med fullkomlig harmoni mellan frukt och mognadstoner. Men kanelnyansen, kan den skyllas på julsångerna i bakgrunden?

Vinet är lätt och rent i munnen, med pigga, balanserade syror. Elegant! Körsbären är söta och fräscha, fruktkärnan ganska intensiv, tobaken lagom höstmurrig, och allt är i balans. Tanninerna är inte helt upplösta, bara nästan, och finkorniga som snusmalt kaffe.

För att nå upp till de allra bästa hade koncentrationen behövt vara lite bättre och eftersmaken något längre. Dessutom tassar CdB lite för nära det alltför moderna/fjäskiga med sin sötma och vaniljfat för att vara benchmarkbrunello hos mig. Nästan halva produktionen går till USA, läser jag sedan, och de erbjuder golfbana, spa och medlemskap och hela köret för den som har gott om cash och behöver vinrelaterade engagemang för att fylla ut kostymen. Men de har bytt ägare flera gånger sedan 1998. Och känslan av att ha plockat sin enda flaska på exakt rätt dag i mognadskurvan får man inte så ofta.

//anders

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

november 12, 2007

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Sandrone B/Alba 2004Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Sandrone+NeudorfHusets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat Neudorf Tom’s Block 2005som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

2006 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo

november 8, 2007

Vi tyckte att Italien blivit lite styvmoderligt behandlat den här veckan.

Nä, men Daglivs rear ut blåmusslor och då går det som det går. Några ordentligt grovhackade vitlökar, lite rödlök och chiliflagor i mycket olivolja i 2006 Novaserratraktören. En smörklick och någon deciliter greco direkt ur flaskan när allt mjuknat och hela köket doftar vitlök. När man kör musslorna på maxvärme i det här blandar sig deras safter med sörjan i pannan i takt med att de öppnar sig. Pastan får gå med sista minuten och suga upp så mycket smak som möjligt. Och så nyhackad bladpersilja. Ecco – tagliolini alle cozze.

Jag försökte verkligen att tänka utanför Italien till det här, men det var förstås dödfött. Mastroberardinos egensinniga greco förtjänar en chans till mat – och visar sig vara ett helt annat vin, inte minst med lite kylning. Borta är blommig karaktär och honung. I stället dominerar svalare frukt som päron och något äpple, bredvid fina torrare skafferitoner och, trots allt, lite godispåse i svävande övertoner. Det är lätt och mycket fräscht i munnen, med så bra bett i citrussyran att den är svår att skilja från citronen vi droppar över pastaskålarna. Som en bantarversion av ståltankschardonnay med en citronskiva i. Jordbeskan i eftersmaken finns i alla fall kvar, bredvid lite päronsoda.

Den milda chilihettan tar nog bort en del nyanser. Men Novaserra är riktigt bra till den här maten och fräschören får oss att vilja klunka i oss mer än vi borde. Rekommenderas som novemberalternativ till en terrass i Positano, men prislappen på 149 spänn är fortfarande i styvaste laget.

*

PS: Finns färdigskrapade musslor att köpa någonstans? Annars bjuder jag någon pigg entreprenör på den vidöppna nischen. Kom ihåg mig när du köper din första ö i Adriatiska havet. Den här middagen tog i runda slängar en kvart att göra – plus åtminstone trekvart bland elaka havstulpaner, kalkmönster och trötta fingrar.

//anders

Röda räkans resande vincirkus (eller Har någon sett Gaja?)

november 6, 2007

Ja herregud så mycket vin. När Gambero Rossos kringresande vintivoli drar in i spegelsalen på Grand Hôtel kan man prova uppåt 200 italienska viner. I teorin.

I verkligheten har man drygt två timmar på sig, och måste skotta sig fram genom drivor av andra människor med rödvinskladdiga glas i händerna. Här skiljs agnarna från vinprovarvetet. Jag tillhör definitivt dem som rensas ut, och har alltid gjort i massprovarsammanhang på mässor och annat. Jag är helt enkelt lite för dålig på att utvärdera/njuta av ett vin snabbt. Mina intryck växer fram långsamt och gradvis, gärna utan ljudkuliss och Vimmerby marknad omkring. Många av vinerna skulle definitivt behöva några timmar i karaff för att bli sig själva. Och naturligt nog är man inte lika skärpt framåt slutet.

Ändå var det förstås riktigt kul, och framför allt lär man sig alltid mycket av den här sortens breddgrävande. Vi rensar trötta munnar med råbiff och Lundgrens Lager på Operakällarens bakficka efteråt, kanske kvällens mest tillfredsställande stund. Utvalda klipp på fast forward för er som orkar plöja:

Feudi di San Gregorio

  • Taurasi 2003: Ung och fräsch frukt med plorsbär och jordgubbe. Lätt i munnen med körsbärskärnor, smör och vanilj, trots att de mest använder gamla fat. Lite tunn och behöver växa till sig.
  • Rubrato Aglianico IGT 2005: Än fräschare frukt med mest ljusa bär. Lätt och lite kort, jordgubbe, bourgognelik i mycket utom de avslöjande tuffa tanninerna.

Pio Cesare

  • Barbera d’Alba Fides 2005: Väldigt attraktiv kryddighet i doften, fruktig med en kärnbitterhet som påminner om Sandrones barbera i den framträdande fatbehandlingen. Bra! Fin syra och högfruktig i smaken.
  • Barolo 2003: Jättesnygg doft med jordgubbar och söt frukt, lite löv och tjära men oväntat dominerande fräsch frukt från bakugnen 2003. Härlig syra, bra men ofärdig smak och sandiga tanniner. Mycket bra.
  • Barolo Ornato 2003: Rätt stum, men mycket elegant frukt med kryddighet, mandelmassa och fat, nästan mystisk. Helt oförlöst, men mycket god för baroloälskare med samma typ av tanniner som normaleflaskan. Långt, långt efter i utvecklingen.

Benanti

  • Pietramarina Etna Bianco Superiore 2003: 100 procent caricante som bara växer på Etna. Doftar hårt fatat men visar sig aldrig ha sett fat alls… Blommighet och lite mandel, rätt intensiv. Rejäl syra i munnen, samtidigt en rund sötma, aromatiskt men verkar sakna en kudde av frukt emellan. Oerhört udda vin med ett slags torra skåpssmaker, kul.
  • Serra della Contessa Etna Rosso 2003: Det är lite läckert med 85 år gamla stockar långt över havet på väg upp till en aktiv vulkankrater. Dessutom hjälper det ju när resten av Italien steker bort 2003. Mest nerello mascalese med en del nerello cappuccio, mycket nytt att lära sig här… Mörk och fokuserad frukt i doften, underligt sval krydda med kaffe och lite stall och jord. Smaksamt i munnen med bra syra, fin tyngd, medelfylligt och mycket fräscht. Mycket bra.
  • Lamorèmio Sicilia IGT 2002: Mer allmänsicilianskt med nerello blandat med nero d’avola och lite cabernet. Tydlig nerokaraktär med torkad frukt, läder och kärnor. Kärvt och stalligt med tydliga tanniner. Inte lika spännande men gott.

Tenuta San Guido

  • Guidalberto Toscana IGT 2005: Merlot/cab med tio procent sangiovese. Lite konstgjort fruktig med tobak och plommon, känns merlotdominerad. Lätt och ganska enkelt med söt och lite kort smak.
  • Sassicaia 2004: Djup och komplex doft, men knuten och stum. Tilltalande mångfacetterad – havsdoft/tång och efterrättsfrukt finns med. Ofärdig smak med duktiga tanniner, ger inte så mycket. Hej då – länge.

Marchesi Mazzei

  • Castello di Fonterutoli Chianti Classico 2004: Mogen, tät frukt, lite fatig men med imponerande intensitet. 5-6 procent cabernet i sangiovesen. Riktigt gott. Tätt och fint i munnen, smeksam men med balanserad syra och fin körsbärsfrukt.
  • Tenuto Belguardo IGT 2004: Prestigemaremma med tio procent cabernet franc i cabernet sauvignon. Generös cabdoft, återigen med bra fruktintensitet. En bit kvar, men bra, lång eftersmak.

Tenuta Sette Ponti

  • Feudo Maccari Saia IGT Sicilia 2005: 100 procent barriquelagrad nero d’avola. Udda, svårfångad frukt med lite mandel och fat. Tätt och fint men för ung, behöver mer mognadstoner för balansen.
  • Crognolo IGT Toscana 2005: Sangiovese med en liten skvätt merlot. Bra syra, men i övrigt mest ointressant utan personliga drag.
  • Oreno IGT Toscana 2005: Merlot/cab/sangiovese på barrique. Oväntat mycket häst och läder i doften. Bra syra, ännu väntande frukt, lång eftersmak och täta tanniner. Lägg undan.

Mastroberardino

  • Radici Taurasi 2003: Svarta etiketten utan riservabeteckning. Lösningsmedel, bittermandel, kryddbod och körsbär i den ändå ganska öppna doften. Ung smak men bra frukt, krävande med rejäl tanninattack mot tänderna.

Banfi

  • Brunello di Montalcino 2002: Banfi klarade att göra en BdM 2002 när många deklasserade, delvis genom breda odlingar med stora valmöjligheter, delvis genom att inte göra några vingårdsbetecknade viner utan använda allt material i standardvinet. Mycket bättre doft än jag trodde, med tät björnbärsfrukt, lakrits och lite stall. Lite mindre i munnen, fina syror men inte hela frukten med.

Tasca d’Almerita

  • Rosso del Conte 2004: Dagens lyckträff! Grevens röda fanns egentligen inte med, men två flaskor åkte fram i slutet och vi hade tur med timingen. Långt från vanlig siciliansk nero d’avola; förnäm, elegant doft med rik, tät frukt, med mandel, kryddbod och lite dammiga fat. Tätt, intensivt och långt i munnen, ganska lättdrucket trots ryktet som lagringsvin. Mycket gott.

Antinori

  • Pian delle Vigne Brunello di Montalcino 2001 – Sista centilitrarna på hela Antinoribordet när vi kom dit. Tobakssöt doft med en speciell ton som jag associerar med grenache, liksom solbakad och lite buljongig. Fortfarande mycket ung smak, tuff, med en del björnbär. Ger långt ifrån allt.

Poliziano

  • Mandrone di Lohsa IGT Toscana 2004: Cabernet med små inslag av alicante, petit verdot och carignan. Tilltalande solmogen frukt och fat i doften. Ofärdig, onyanserad smak med mycket finkorniga tanniner.
  • Vino Nobile di Montepulciano 2004: Knuten! Fullkomligt tvärstopp. En liten kaffeton är allt som hamnar i blocket.
  • Vino Nobile di Montepulciano Asinone 2004: Asinonen har kommit betydligt längre, med kaffe och mörk frukt i näsan och snyggt fokus. Ungt och tufft vin, men ger mer i smaken och är framför allt imponerande välstrukturerat, allt på sin plats.

Ändå gick massor våra allt rödare näsor förbi. Jag ser fram emot att läsa om andras upplevelser av Gaja (soprent på bordet), Arnaldo Caprai, resten av Antinorivinerna, Marchesi di Barolo, Chiarlo, Donnafugata och annat.

//anders

2006 Braida Brachetto d’Acqui

november 2, 2007

Udda fåglar piggar alltid upp livet lite. Brachetto dricker åtminstone jag inte varje dag, eller, okej, det är första gången. Förutsättningar: Rött, lätt 2006 Brachettomousserande vin från Astitrakten, jäst på ståltank, med ynka 5,5 procent alkohol och resten av sockret kvar i flaskan. Brachetto är druvan bakom appellationen, som faktiskt är en DOCG. Känns som ekon från en tid när vinodlare måste se till att framställa allt som kunde tänkas behövas för husbehov. Vi tar chansen att dra ur korken – med korkskruv, inga champagnekorkar här inte – när vi har gjort mangosorbet till årets sannolikt sista jordgubbar, marinerade i portvin med tahitivaniljstång.

Strawberry, meet strawberry. Bredvid den dominerande doften finns två tydliga sidekicks: Passionsfrukt och bananyoghurt. Samt en gnutta fläder och blommor åt roshållet. Det känns oväntat med så udda dofter när de ändå är så få. Jag menar, bananyoghurt, kom igen… men tonen är supertydlig. Vinet är mycket sött i munnen, med bara lätt mousse, och vi är glada att vi tog det direkt ur kylen. Mer syra hade behövts för att göra det till riktigt uppfräschande sommardricka, men det funkar bra till en så lätt dessert som en sorbet. Riktigt bra, faktiskt.

Lättdrucket är inte ens halva förnamnet och flaskan försvinner blixtnabbt. Å andra sidan får man i sig mer alkohol av två bärs.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

november 2, 2007

Noshörningsdags igen! Lillebror har tagit sig de 40 milen till Kungsholmen med fästmö, brorsonen Arvid och en stor kylväska med vilt ur 2004 Gallinadet västgötska ymnighetshorn jag ibland vanvördigt kallar frysbox. Vi tänker tillbaka på 2004 Bionzo och drar tacksamt korken ur systervinet Gallina från samma år till racks och kotletter från ett rådjur.

Fokus ligger tydligt på hallonfrukten i näsan, med svartvinbärssaft, körsbär och körsbärens kärnor på det där björnklistiga sättet. Okej då, bittermandel om vi pratar allvar. Här finns lite blåbär och dessutom en oväntad ton som L sätter fingret på: Den typ av melon man hittar i godis eller glass. Doften är lite het och lite kantigt fatig, men mångbottnad och kryddig, och skulle man välja med näsan slår den nog punchern Bionzo.

RådjursracksMen i munnen händer inte det doften lovar. Det smakar sött av körsbärsmarmelad, men här finns också en lite udda beska som känns överextraherad. Frukten står inte riktigt upp mot alkoholen och syrorna som stagade upp Bionzo är inte där. Hm. Jag tror nog att lite längre lagring får vinet att blomma ut, men några nya syror lär knappast uppstå i min garderob. Vi håller tummarna för nästa flaska och skriver rådjur/vildand 2008-2009 på den.

//anders

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

oktober 21, 2007

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, 2000 Radicifyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång 2001 La Nertheeftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör1999 La Tour Blanche tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders

2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

oktober 12, 2007

Fredag eftermiddag och kvick after work (hennes work, inte mitt – jag jobbade som bekant till två i natt och sedan blev det helg) med min gamla vän som just kommit hem från sin bröllopsresa. Vi slinker in på nyöppnade Pontus och hittar ett kök som inte har öppnat och en drinklista med lite vin i ena hörnet. Inga långa listor, men å andra sidan hälls allt sympatiskt nog på glas.

Jag tänker på Frankofilen som just varit i Rom och badat i dolcetto och hugger på Pio Cesares version från utmärkta 2005. Doften är rätt knuten och tydligt körsbärsdominerad med någon jordgubbston. I munnen är det en dolcetto av det lättare slaget; vissa producenter har börjat vinifiera i en lite fylligare stil, men Pio Boffa verkar inte vara en av dem. Körsbären regerar med en fin kärnbitterhet, bra syra och lite peppar, men två saker stör: Dels en lite onödigt söt ton, dels en uttorkande träig förnimmelse som jag inte begriper vad den har i en dolcetto att göra. Har ni någon gång råkat slicka av en sån där träspatel som man ibland får att röra om i pappmuggskaffe med? Well, there you have it. Såvitt jag kan hitta har vinet fått fem månader rostfritt och inget annat, så träspateln måste komma från kärnor och stjälkar. Eller?

Men jag gillar Pio – Barolo 1999 till kaninen på la Cantinella i Barolo i somras får mig fortfarande att dregla – och tänker ge hans dolcetto en chans till. Då gärna betydligt svalare än dagens rumstempererade flaska. Lite lagring vore också av godo; det känns lite märkligt för ett så lätt vin, men kanske något att vänja sig vid när det gäller dolcetto. Det vore kul att läsa vad andra tycker.

//anders

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

oktober 6, 2007

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 2000 Bricco dell’Uccellonefram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Mastroberardino mania

oktober 5, 2007

Torsdagskväll och blandade munskänkar träffar Mastroberardinos säljchef Dario Pennino och några av hans viner.

Disclaimer 1: Signor Pennino är på säljturné och har flera viner på väg att lanseras på monopolet. Alltså ett PR-event. Så vet ni det. Jag bespar er den långa historien om hur Antonio M räddade 1999 Radici RiservaKampaniens gamla druvor från chardonnaydöden.

Disclaimer 2: Jag är tokig i Taurasi. Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 som min far släpat hem från Positano är en av mina större upplevelser. Följaktligen åkte jag till Malmö i vintras för att få tag på 1999 och 2000 som fanns i beställningssortimentet, men bara levererades inom Skåne. Den som tycker att aglianico smakar surt och gammaldags kan alltså skruva ned volymen lite.

2006 Greco di Tufo Novaserra är 100 procent greco hämtad från en avgränsad plätt i Irpinia. Doften påminner om marsanne: Söt persika, storblommigt, men enkelt och fräscht. Blommorna, inte frukten, bestämmer i munnen. Det är lättviktigt och läskande med honung i eftersmaken, men också en liten jordbeska som stör i ett så lätt vin. Just eftersmaken är lite spännande, med flyktiga toner av banan och jordgubbe bredvid honungen. Bra balkongvin, om vi nu hade haft balkong, men för nästan 150 spänn vete fan om det blir något. Poäng dock för den egna karaktären.

2006 Lacrima Rosa är en rosé som ser ut exakt som välspädd jordgubbssaft, 100 procent aglianico. Hallon, vinbär, banan och Gott & blandatpåse minus lakritsbitarna blandar sig med honung i doften som är ganska intensiv för en rosé. Tung söt frukt och liten sprits i munnen, med oväntad kraft och rondör. Här är den lilla beskan på sin plats igen. Gott. Invändningen: Jag blir inte fri från känslan att sötman är lite konstlad och onödig. Men en rosa rekommendation för strax över en hunka.

2000 Radici Taurasi Riserva är först ut bland de röda, och nu minns jag varför jag kom hit. Doften är underbart kryddig med fint fokuserad frukt, svarta vinbär, hallon, plommon och små toner av torkad frukt tillsammans med snygg ek. Attacken smäller till i munnen, syror och tanniner är tuffa och bråkiga, frukten i form av körsbär och lite jordgubbe hamnar i bakgrunden. Medelfylligt – och förbannat gott. Men ska ha längre lagring eller åtminstone en eftermiddag i karaff. Jag rankar den som tvåa tack vare den omedelbara kryddigheten.

1999 Radici Taurasi Riserva är betydligt tajtare redan i näsan. Här finns mer kaffe och choklad, och dessutom tilltalande toner av läder och stall bredvid de körsbär som tagit steget från gommen till doften. Smaken är slank och stram, gammaldags i positiv bemärkelse, med jordgubbar och tobak. Drickfärdig, säger flera, inklusive signor Pennino. Fuggedaboutit, säger jag, och låter mina nittinior vila. Men 1999 är min favorit i kväll, för sin strama, klassiska men lite rustika elegans.

1998 Radici Taurasi Riserva: Här har mognadstonerna tagit över, nästan överraskande mycket med tanke på 1999. Vattenpiptobak, skriver både jag och L som bott länge i Egypten. Den söta tobakstonen tonen dominerar helt i näsan. Bredvid finns torkade jordgubbar, plommon på väg att bli katrinplommon, viss krydda, lakritssnören och lite starkvinstoner. Fortfarande är både syror och lite grovkorniga tanniner framträdande, nästan lite oroväckande med tanke på hur mycket frukt som gått över i mognadskaraktär. Gott, men sist av de tre.

På SB hittar man tre viner med aglianico i. Då är ett Parkerfavoriten Montevetrano som består av 90 procent cab/merlot, tillika från katastrofåret 2002, och ett är Åkessons Terra dell’Oro på tetra. Tack för det Televerket. Kanske ska snöa in på något annat.

//anders

Noshörningen och vildanden

oktober 4, 2007

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök 2004 Bionzounder minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders

2004 Rocca Guicciarda Riserva

oktober 1, 2007

Bröllop i höstporrigt Dalarna i helgen. Eftersom brudparet åkte till Sydfrankrike via Barcelona redan på måndagskvällen – åk bara, gör det, vi har det bra här i regnet – fick några uppdragna och gladpackade flaskor av Ricasolis budgetriserva en bedräglig nådatid i vår kyl.

En slutar glatt sitt liv i en järngryta för att dra mesta möjliga 2004 Rocca Guicciarda Riservasmak ur några hårt rostade fläskben, lite bacon och en fem, sex vitlökar i rakbladstunna skivor som fått smälta i olivolja. Den simmiga decilitern som blir kvar är en cirkus av smaker. På med några burkar pomodorini, lite kalvfond, rosmarin ur krukan och lite fräst färs för matighetens skull. Tålamod. Den där långkokta bruna färgen går inte att fuska sig till.

Roccan [råcka gwitjarda, som jag tycker mig ha sett i någon annons… Ack ljuva minnen av kataloger fulla av sjattånöff dy papp och annan fonetisk ekvilibristik…] är ett sånt där vin som man har hört talas om men inte är säker på finns: Den har nämligen kvalat in i ordinare sortiment tack vare att jag och andra suckers sprungit och beställt den. Och kanske det allmänna Ricasolikramandet bland vinskribenter. Inte mig emot.

Tjugohundrafyran doftar varmt och generöst – jag är född på sjuttiotalet och vägrar skriva bussigt – med massor av italienska körsbär som ropar ut ursprunget på stan. Här finns mörka bär, en hel del torkad frukt på nästan apuliskt vis, blåbärsglass och andra vaniljtoner, choklad, en antydan till lösningsmedel och sommarvarmt damm. Är bacondoften ett hjärnspöke från spisen eller finns den där på riktigt? Vinet har en angenäm tyngd i munnen, med självsäkra syror, körsbär och plommon, snygg fatkrydda och utmärkt balans. Om man är italofil och gillar de här syrorna, vill säga. Överlag är intrycket en mogen skörd, med bra fokus och betydligt större elegans än den hedonistiska (hej, Robert Parker) och solbrända nolltrean. För 129 spänn ringer fyndklockorna i år också.

*

Såsen hamnar på pappardelle, ni vet de überbreda som ser ut som om någon åkt skridskor på en lasagnaplatta. Trots en dos socker som tar av den spetsigaste udden blir det ju en del syra av en panna vin och nåt kilo tomater. Resultat: Söta, mogna björnbär i vinet som inte fanns där tidigare. Trevlig kombination.

Update: Frankofilens bedömning från i somras läser ni här.

//anders

1999 Masi Serego Alighieri Vaio Armaron

september 25, 2007

L fyller år, jag springer till Vasastans ost och de närmaste grannarna fyller den lilla soffan i den mörka höstkvällen. Här finns reblochon, en spansk blåmöglig historia inslagen i lönnlöv, pecorino sardo av det mer munhålevänliga slaget, getcemembert och en alldeles för stor bit manchego som visar sig vara lite för ung för vår smak, samt diverse blandade ostrester ur kylen. Dessutom en utmärkt men billig körsbärsmarmelad och några färska fikonhalvor som fått en snabb omgång med mortlat råsocker och brulébrännare.

Det lite röriga bordet ropar efter amarone. Venetos bidrag till den internationella vinsvängen har trängt tillräckligt långt in i de svenska köken för att hånas av Jan Berglin i SvD: Killen i systembolagskön pekas ut som en uppkomling som lagt på minnet att amarone visst är något fint. Hur som helst dricker jag helst amarone till just ostar, som ett slags variation på portvin, snarare än till älgsteken. Eller bara som det är, framför den öppna spis jag ibland drömmer om att vi har.

Den här vingårdsbetecknade flaskan från storproducenten Masi talar om medeltid och Dantes arvingar på etiketten, och pekar ut vingården Vaio Armaron som ursprunget till beteckningen amarone. Det må vara hur det vill med den saken. L fick den här av en släkting förra året och vi ser inga skäl till att den skulle få bli äldre än så här. Corvina dominerar med 60 procent; både rondinella och molinara finns med och till och med lilla dindarella med fem procent.

Vinet är rikt och mörkrött i färgen. Doften hoppar upp i näsan med söta mörka körsbär (precis som jag hoppades när jag stod där med marmeladburken i handen på Daglivs), blåbär, björnbär och en rejäl dos vanilj. Här finns också portvinstonerna och russinburken. Samtidigt blir det snart uppenbart varför doften känns så explosiv: Vi sitter ju mest och andas in alkoholångor. Det lovar faktiskt inte så gott för fortsättningen.

Farhågorna besannas snart. Choklad, russin, dadlar och fikon har inte en chans mot den högljudda alkoholen. Inte heller den lite färskare frukt som kryper fram bakom molnen. Jag har i princip inget emot 15,5 procent i amarone, men här blir uttrycket klumpigt och bröligt. Trots ganska pigga syror.

Visst funkar det okej till de flesta av ostarna, men den samlade nyansrikedomen ligger på samma nivå som de klonade peruanska orkestrarna i tunnelbanan. Köp en billig Valpolicella i stället, pytsa i en sexa Brännvin Special, två sockerbitar och en deciliter köksport.

*

För övrigt är den här bloggen under uppbyggnad och står på vingliga bambiben såväl tekniskt som innehållsmässigt. Ha tålamod. Konstruktiv kritik och idéer mottages tacksamt.

//anders