Posted tagged ‘Greco di Tufo’

2006 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo

november 8, 2007

Vi tyckte att Italien blivit lite styvmoderligt behandlat den här veckan.

Nä, men Daglivs rear ut blåmusslor och då går det som det går. Några ordentligt grovhackade vitlökar, lite rödlök och chiliflagor i mycket olivolja i 2006 Novaserratraktören. En smörklick och någon deciliter greco direkt ur flaskan när allt mjuknat och hela köket doftar vitlök. När man kör musslorna på maxvärme i det här blandar sig deras safter med sörjan i pannan i takt med att de öppnar sig. Pastan får gå med sista minuten och suga upp så mycket smak som möjligt. Och så nyhackad bladpersilja. Ecco – tagliolini alle cozze.

Jag försökte verkligen att tänka utanför Italien till det här, men det var förstås dödfött. Mastroberardinos egensinniga greco förtjänar en chans till mat – och visar sig vara ett helt annat vin, inte minst med lite kylning. Borta är blommig karaktär och honung. I stället dominerar svalare frukt som päron och något äpple, bredvid fina torrare skafferitoner och, trots allt, lite godispåse i svävande övertoner. Det är lätt och mycket fräscht i munnen, med så bra bett i citrussyran att den är svår att skilja från citronen vi droppar över pastaskålarna. Som en bantarversion av ståltankschardonnay med en citronskiva i. Jordbeskan i eftersmaken finns i alla fall kvar, bredvid lite päronsoda.

Den milda chilihettan tar nog bort en del nyanser. Men Novaserra är riktigt bra till den här maten och fräschören får oss att vilja klunka i oss mer än vi borde. Rekommenderas som novemberalternativ till en terrass i Positano, men prislappen på 149 spänn är fortfarande i styvaste laget.

*

PS: Finns färdigskrapade musslor att köpa någonstans? Annars bjuder jag någon pigg entreprenör på den vidöppna nischen. Kom ihåg mig när du köper din första ö i Adriatiska havet. Den här middagen tog i runda slängar en kvart att göra – plus åtminstone trekvart bland elaka havstulpaner, kalkmönster och trötta fingrar.

//anders

Mastroberardino mania

oktober 5, 2007

Torsdagskväll och blandade munskänkar träffar Mastroberardinos säljchef Dario Pennino och några av hans viner.

Disclaimer 1: Signor Pennino är på säljturné och har flera viner på väg att lanseras på monopolet. Alltså ett PR-event. Så vet ni det. Jag bespar er den långa historien om hur Antonio M räddade 1999 Radici RiservaKampaniens gamla druvor från chardonnaydöden.

Disclaimer 2: Jag är tokig i Taurasi. Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 som min far släpat hem från Positano är en av mina större upplevelser. Följaktligen åkte jag till Malmö i vintras för att få tag på 1999 och 2000 som fanns i beställningssortimentet, men bara levererades inom Skåne. Den som tycker att aglianico smakar surt och gammaldags kan alltså skruva ned volymen lite.

2006 Greco di Tufo Novaserra är 100 procent greco hämtad från en avgränsad plätt i Irpinia. Doften påminner om marsanne: Söt persika, storblommigt, men enkelt och fräscht. Blommorna, inte frukten, bestämmer i munnen. Det är lättviktigt och läskande med honung i eftersmaken, men också en liten jordbeska som stör i ett så lätt vin. Just eftersmaken är lite spännande, med flyktiga toner av banan och jordgubbe bredvid honungen. Bra balkongvin, om vi nu hade haft balkong, men för nästan 150 spänn vete fan om det blir något. Poäng dock för den egna karaktären.

2006 Lacrima Rosa är en rosé som ser ut exakt som välspädd jordgubbssaft, 100 procent aglianico. Hallon, vinbär, banan och Gott & blandatpåse minus lakritsbitarna blandar sig med honung i doften som är ganska intensiv för en rosé. Tung söt frukt och liten sprits i munnen, med oväntad kraft och rondör. Här är den lilla beskan på sin plats igen. Gott. Invändningen: Jag blir inte fri från känslan att sötman är lite konstlad och onödig. Men en rosa rekommendation för strax över en hunka.

2000 Radici Taurasi Riserva är först ut bland de röda, och nu minns jag varför jag kom hit. Doften är underbart kryddig med fint fokuserad frukt, svarta vinbär, hallon, plommon och små toner av torkad frukt tillsammans med snygg ek. Attacken smäller till i munnen, syror och tanniner är tuffa och bråkiga, frukten i form av körsbär och lite jordgubbe hamnar i bakgrunden. Medelfylligt – och förbannat gott. Men ska ha längre lagring eller åtminstone en eftermiddag i karaff. Jag rankar den som tvåa tack vare den omedelbara kryddigheten.

1999 Radici Taurasi Riserva är betydligt tajtare redan i näsan. Här finns mer kaffe och choklad, och dessutom tilltalande toner av läder och stall bredvid de körsbär som tagit steget från gommen till doften. Smaken är slank och stram, gammaldags i positiv bemärkelse, med jordgubbar och tobak. Drickfärdig, säger flera, inklusive signor Pennino. Fuggedaboutit, säger jag, och låter mina nittinior vila. Men 1999 är min favorit i kväll, för sin strama, klassiska men lite rustika elegans.

1998 Radici Taurasi Riserva: Här har mognadstonerna tagit över, nästan överraskande mycket med tanke på 1999. Vattenpiptobak, skriver både jag och L som bott länge i Egypten. Den söta tobakstonen tonen dominerar helt i näsan. Bredvid finns torkade jordgubbar, plommon på väg att bli katrinplommon, viss krydda, lakritssnören och lite starkvinstoner. Fortfarande är både syror och lite grovkorniga tanniner framträdande, nästan lite oroväckande med tanke på hur mycket frukt som gått över i mognadskaraktär. Gott, men sist av de tre.

På SB hittar man tre viner med aglianico i. Då är ett Parkerfavoriten Montevetrano som består av 90 procent cab/merlot, tillika från katastrofåret 2002, och ett är Åkessons Terra dell’Oro på tetra. Tack för det Televerket. Kanske ska snöa in på något annat.

//anders