Posted tagged ‘Graves’

1971 Château Haut-Brion

juli 24, 2008

Det är 20 meter till tax free-shopens bredsida av parfym ur en armada av testflaskor. Trekvart till boarding. Konstanta utrop efter bortsprungna passagerare och människor på språng överallt omkring. Och fyra centiliter 37 år gammal Haut-Brion kostar 22 euro.

Man kan tycka att en slatt gammalt rödtjut knappast kan vara värt en femtiolapp per centiliter. Det beror på att centiliter inte är rätt enhet. Är upplevelsen av premier cru från sjuttiotalet värd i runda slängar två gin & tonic? You bet.

Den omskrutna vinbaren på Sjöskog har i praktiken inte alls det utbud de påstår sig ha, eftersom det faktiskt – rätt gissat – inte funkar att sälja skitgammalt vin centilitervis. Sedelärande öde här. Alltså ingen Pichon-Baron 1947, trots att den står på listan till ungefär samma pris som Haut-Brion. Men 1971 påstås ha varit helt schysst (märks det att vattnet är lite i djupaste laget här?) och garderobsreserven av förstacru känns tunn. Och så är ju flaskan läcker.

Vid 37 är Haut-Brion brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Och doften är… brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Buljong och soja, förstås, den där tonen som gör att första sniffen på ordentligt gamla röda alltid är identisk. Mycket tobak och läder. Något medicinalt som är svårt att bestämma. Knappt någon frukt, en sked riktigt gammal jordgubbssylt, bara. Lite vaniljglass. Och, allt mer, en kastrull knäck eller bränt socker, urläckert.

Som så ofta är det rätt hopplöst att sitta och plocka enskilda toner. Helheten är utmognad, sirlig, mycket långt från dagens fruktstinna ideal. Nyttigt.

Man smakar noga på snålt utskänkta skatter, kan jag lova. Trots den söta, avrundade doften är vinet påtagligt syrligt i munnen. Inte är det helt fritt från tanniner heller, det drog nog rätt bra i tandköttet på Fälldins tid. Det är en mycket lätt kropp som låter ana några röda vinbär. Först dominerar tobak tillsammans med ceder – sedan slår det helt över i nytuggad blyertspenna. Ända in till stiftet, grafit och allt, så att man får grå hörntänder och skäll av fröken. Eftersmaken är lång och jag försöker hitta andra nyanser, men jag sitter ändå bara där och minns flisorna av nummer 2 HB. Nå, lite lakritspulver efter någon minut, men det känns också rätt mycket som lågstadiet.

Det här är en storartad upplevelse, och jag gillar blyertsen, men nog kräver det lite nekrofila drag. Broadbent skulle nog vänta till 2045, och dessutom vara se till att vara med då. Jag anar att min sweet spot ligger lite längre tillbaka i ungdomen när det gäller claret.

Sagt och gjort – 1991 Montrose kan vara värt 7.60 även om året var skakigt på riktigt. Det har orangebruna kanter, men är förstås illrött i jämförelse. Doften är avrundat sötfruktig, som den dyraste sylt; ett milt, lugnt och lågmält intryck, slitet mellan ungdom och ålderdom. En tät men inte särskilt intensiv känsla visar åtminstone på bra fokus. Vinbär, jordgubbe och välavvägd ek samsas med, igen, sylt på glass. Blyertspennan är tydlig här också och man anar lite gräs på toppen.

Oj då, vilken ung smak. Här finns en rödfruktig profil med unga bär, men det mesta har smält ihop från de enskilda tonerna. Tanninern är ganska sturska – men det är halvtomt i mitten trots rätt bra tryck i de ljusare smakerna. Det känns som att Montrose försöker kompromissa mellan kraft och elegans, men inte riktigt har ammunitionen den här gången. Och nog anar man lite gröna problem? Flashbacken till lågstadielasten kommer här också, om än inte lika kraftigt. Eftersmaken ger en kalkig känsla, som flourtabletter innan de fick smaker.

Beklagar att jag regredierar helt här i jakten på adekvata beskrivningar. Det vore kul att prova de här glasen med en riktigt vuxen stek någon gång.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

juli 7, 2008

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.