2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent

En av de roligaste bourgogner jag har blivit bjuden på var ingen bourgogne i den vanliga meningen, utan en båschåläh. Halvgammal Moulin-à-Vent med alla pusselbitarna i lådan; krydda, löv, gamla jordgubbar. Jag tror att alla kan berätta precis samma story om sin invigning i cru-templet, när beaujolais gick från billig jordgubbsmarinad till söndagsstekvin.

Samtidigt ligger det något tragiskt i att den största komplimang det här vinet kan få är att det inte smakar beaujolais. Nå, det var inte jag som bad om noveaugeschäft och skumbanan i blandsaften.

Pålitliga stornégocianten Jadot har satsat rätt mycket nere i Beaujolais och 2005 har ju fått en viss klang vid det här laget. Château des Jacques köptes 2000 och sattes i händerna på baron Guillaume de Curières de Castelnau – som bara sex år tidigare bytt karriären som kavallerimajor mot en mindre vinegendom i Meursault. Han beskrivs som en djupt passionerad man med mentorer bland Bourgognes tyngsta namn, som Henri Jayer, och har både satsat på ekologiska metoder på fältet och mer burgundiskt vinmakande. Alltså ingen macération carbonique, utan naturliga jäststammar, kallmaceration och lång tid på barriques. Måste provas!

Bascuvéen från 2005 (Château des Jacques gör också flera vingårdsbetecknade Moulin-à-Vent) har en hyggligt tät, ung färg, ungefär som ljus barbera. Här finns tydliga fat med en viss rostning, men träet ger en mångfacetterad bild och kryddspektrumet är inte dumt. Hallon och röda vinbär har fått sällskap av oväntat mörk bärfrukt, som om Jadot pytsat i en tankbil från Gigondas. Lite pinje och svamp, och en smörkolaton på toppen. En ulv i fårakläder om man letar efter pinot noir? You bet.

Vinet har oväntat stor kropp och riktigt fin fruktsötma, klunkbart jordgubbssaftig. Dessutom röda vinbär och lätta röda plommon tillsammans med kryddorna. Och inte en kolsyrejäst skumbanan i huset. Syror och dugliga tanniner balanserar bra. Det är sirligt och elegant, men samtidigt med en seriös tyngd, djup och en mörk kraft man inte hittar så ofta här nere. Vår dubbelpanerade koljafilé får jobba lite för att hänga med, medan den stekta soppen bottnar bättre i den här ändan. Det här gillar jag.

På minussidan hittar jag väl inte den komplexitet jag vill ha; Château des Jacques är lite endimensionellt i dag och faten sitter lite utanpå. Men det ska vi nog kunna ordna med lite garderobering.

//anders

Annons