Posted tagged ‘champagne’

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

juli 7, 2009

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.


2006 Barral Faugères och Pierre Peters


Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

januari 2, 2009

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

nyarshjort-2008

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

2005-st-cosme-valbelle1Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller 1996-juillet-lallementnumera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

1996 Krug – and beyond

maj 31, 2008

Okej. Sex viner. Med en total prislapp på 9 443 spänn. I teorin, förstås, för det är lögn att få tag på dem.

Då har Systembolaget ändå fog för den aningen högljudda rubriken SuperPrestigeChampagne. Det ligger något nyrikt ryskvulgärt över den här provningen, men chansen till sex glas man aldrig någonsin får ned näsan i på annat sätt är oemotståndligt lockande. Och min erfarenhet av bättre sjampanskoje behöver ordentligt med putsning. Allt helblint. Förväntansfull, moi? Rosenkindad? Mesdames et m’sieurs:

• Vin nummer 1
Snabbkyld sedan den tilltänkta flaskan visat sig vara bortom vett och sans korkskadad. Nästan en upplevelse i sig att lukta på… Hur som helst; ersättaren (samma vin, alltså) är vackert mellangul med ett tydligt grönstick. Doften är mycket jästig, känns som lång tid sur lie. Här finns lite svamp, nötter, ett uns sherry och rikligt av en härlig nougatkaraktär. Bordet pratar om citrus, men jag tycker inte att den är särskilt framträdande. Kanske lite apelsin också.

Moussen är alert och nästan lite aggressiv. Ett slankt och elegant vin, med hög syra men också rätt generös dosage. Tydlig äppelsmak trots att den karaktären knappt märktes i näsan. Jäst igen, nougaten finns kvar, och här är citrustonen framträdande. Mycket gott – men sitter inte riktigt ihop. Kanske bättre med lagring? Eftersmaken är liten men lång och god.

Facit: 1995 Henriot Brut Cuvée des Enchanteleurs. 50/50 chardonnay/pinot noir och extrapoäng för blotta klangen i namnet.

• Vin nummer 2
Ljust gult med gröna reflexer och pigga, pärlande små bubblor. Udda doft! Rök, suddgummi, köttsoppa, lagerblad, tång/hav och en leverton samsas och trängs under ett täcke av nyrostat kaffe. Dessutom en ton som fortfarande förföljer mig, eftersom jag inte lyckats skjuta ned den; jag tänker hela tiden på barndomens fiskelåda… Ber att få återkomma.

Vinet har en ännu ganska liten smak, halvfyllig, åt det vitfruktiga hållet med persikotoner. Dessutom kaffet och soppan från doften, och sockerkaka tänker jag också på. Jag hinner skriva lite låg syra innan slutet kommer med en rejäl citruskick. Mycket personligt vin.

Facit: 1996 Taittinger Comtes de Champagne. Blanc de blancs från idel prestigelägen, Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil…

• Vin nummer 3
Färg som en stridsprövad bronssköld och bubblor från dockskåpet. Gud, vilken ljuvlig doft! Underbart mogen, med bröd, jäst och nötter – och det är innan det brakar loss. Camembert! Nej, hela ostdisken! Sherry! Choklad! Smörkola! Det är ett levande, djuriskt, dekadent sönderfall svept i finaste nykokta knäck, med snören av mineral omkring. Till och med surströmming tänker jag på, om än en passant. Kommer den här att vara dead on arrival i munnen?

O nej. Moussen är härligt levande, smaken mineralisk, ädel och sherrytonad med ett lager nougat. Eftersmaken viskar nästan riesling, med äpplen, lime och våt sten. Himmelskt.

Det är en smaksak om man tycker att så här mogen champagne är god eller över kanten, men för mig är det en upplevelse. Pigga bubblor, pigga syror, gravens rand långt utom synhåll. Min nummer ett i handuppräckningen, men i praktiken dött lopp med nummer fem.

Facit: 1976 Diebolt-Vallois. Om man bara kunde vänta i 30 år på sina bubblor…

• Vin nummer 4
Tung, men ljusare gul, inte utan gröna toner. Karaktärsfull doft; först syren, sedan rök, korv och köttiga toner, och en antydan till gröna bananer och vita frukter. En ädel, högburen doft, yppigt fruktig. Dessutom en mineralig ryggrad och lite mandel.

Smaken är oerhört fräsch, liksom moussen – och intensiteten är slående. Spring du, men du kan inte gömma dig. Blommorna har herraväldet i det stora rummet, annars är det generalfrukt, en antydan till oxiderade toner, marsipan och allsköns julgodis före en lite flintrökig eftersmak. Oerhört gott – men jag kan inte låta bli att tänka ”extremt välgjord mainstream”, åtminstone i smaken. Personligt, absolut, men ändå i en lite trångbodd stadsdel.

Facit: 1998 Jacques Selosse. Bara vitt, bara Avize.

• Vin nummer 5
Liknande färg, bara något lättare. Doften är ett tivoli av nyanser, eller en parad – när någon försvinner runt hörnet fyller nästa på. Mer och mer. Skumbanan, äppelmos, kryddskåp fullt av ingefära och kanel, lite bittermandel, ett mineralstråk, honung, nougat, och så blommor. Jag tänker på kaprifol och ännu mer på massageoljan med ylang ylang. Ett nytt ansikte varje gång man tittar.

Smaken är lika sammansatt. Äppelmos, absolut, men också en sötfruktig karaktär med persika och drag av jordgubbar. Kryddor, grapefrukt. En intensiv och mycket personlig smak, riktig matchampagne som nog skulle göra ont att dricka en flaska av på altanen. Slutet är krämigt och långt med ett mineraliskt grepp, och kryddighet långt bak i munnen. Stiligt! Egentligen ikapp och förbi Diebolt-Vallois, men utan den skamlösa njutningslystnaden hos ett vin från 70-talet. Fantastiskt.

Facit: 1998 Bollinger Vieilles Vignes Françaises. Tjenare. Minns jag rätt att, typ, tre flaskor kom till Sverige? Tre minimala lägen med unika oympade stockar. Att en blanc de noirs (!) från Bollinger (!!) kan vara så här slank och übernyanserad går knappt att greppa.

• Vin nummer 6
Tyngre gul igen, med en nyans som mest känns som turkos. Lite sluten och oväckt doft, jästig och rödäpplig, med plommon, mandel, rostade nötter och flinta. Man anar en lång rad nyanser, men de har inte blommat ut än.

Det är som att dricka ett övergött dagisbarn med maskingevär. Fantastisk närvaro i munnen, djup och kraft, enorm frukt och en fullkomligt otämjd citrus som skjuter vilt omkring sig. Ungt, ungt, ungt. Intensivt så att man tappar andan. Det här vinet har helt sovit över all malolaktisk behandling. Smaken är härligt nyanserad och livlig men också fortfarande löjligt ung, med kartiga äpplen, citron, mineral, jordnötter, choklad och en aning soja. Lite jordnötter i eftersmaken. Den skriker verkligen efter lagring. Om jag ägde den här skulle jag inte ens se åt den före 2020.

Facit – både vi och ni har gissat vid det här laget: 1996 Krug. Du behöver inte leta länge på nätet innan någon pratar om världens bästa champagner. Och då är det ju roligt att ha fått smaka, för jag lär aldrig köpa en egen.

Lärdomar, så, med tomma glas framför mig:

  1. Champagne är vansinnigt gott.
  2. Gammal champagne är ännu godare.
  3. Gammal prestigechampagne kan vara vansinnigt-plus god, men inte nödvändigtvis i paritet med vad den kostar.
  4. En poäng med provningar är att få smaka på vin man vill smaka på, men inte slanta upp för en hel flaska.
  5. Den dag jag får välja på en Bollinger Vieilles Vignes Françaises och fem mogna Gruaud Larose blir det rött hela helgen och växel över till taxi.

//anders

PS: Mer champagne här. Mycket mer.

PS 2: Hos Farr Vintners kan man fynda Bollinger VVF för 417 pund sterling (SB reade ut den för 3 050 spänn). Ändra således punkt 5 ovan till ”… och nio mogna Gruaud Larose…”

Diebolt-Vallois NV

maj 14, 2008

Det handlar helt enkelt om vinklar. Som sofforna är byggda på det pontonschabrak Melker Andersson och Danyel Couet har slängt ut i Riddarfjärden nedanför Kungsholms torg går det inte att sitta fint. Vi hamnar utfläkta som flundror i äkta strandstolposition med majsolen vinkelrätt ned på näsan. Bara lockelsen från Diebolt-Vallois standardbubblor på glas stoppar oss från att beställa Singha för att fullända badsemesterchimären.

För någon semester är det jävlar i mig inte fråga om. 20 timmars jobb en majhelg som blev den varmaste i mannaminne glömmer jag inte i första taget. Känslan av uppdämd rättvisa som solbelyst champagne i 40 graders bakåtlutning skänker på söndag eftermiddag går nästan att ta på.

Då kvittar det att flaskan knappast lär ha varit nyöppnad. Så här oxiderad i stilen ska väl inte DV vara, ändå. Så länge glaset är kallt nog dominerar en utvecklad doft av bröd, rostade nötter och jästfällning. Vinteräpplen gillar vi, men någon citrus går egentligen inte att hitta. Smaken är är fyllig med lite väl låg syra och känsla av rätt generös dosage. Med lite värme – och det går rätt fort – kryper toner av grönsakssoppa och kokt blomkål fram och tar över. DV är ett utpräglat blanc de blancs-hus, så en Tradition med alla tre druvorna kan man kanske inte ha för höga förväntningar på. Men det är klart att det är en besvikelse från smakarsynpunkt.

Fast med Västerbron i bakbelyst silhuett, vågskvalp och skjortärmar, efter en helg spänd framför inomhusplogen, krävs det rätt mycket mer än kokt blomkål för att tvinga fram ens det minsta lilla missnöje.

//anders

Julgodis: Skridskoporr, 1996 Billecart-Salmon NFB och 1988 Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port

december 27, 2007

Julafton med två vuxna och noll barn innebär en hel tomtesäck med fördelar. Total kontroll på tillvaron – bara att plocka ut de allra fetaste russinen. Efter en förmiddag i morgonrock kan man ta en gammaldags julskridskotur på en sjöis som ser ut så här i en telefonkamera.Julskridskor 2007 uppochned

Okej, förlåt, det var lite elakt. Men du såg väl att bilden är upp och ned?

Det var helt enkelt ingen skillnad på julaftonshimlen och isen på Vallentunasjön. Som att åka på luft – och ungefär samma friktion under skenorna. Nu kan jag dö nöjd.

Anyway. Vinblogg. Nästa fördel med duojulen är att få bestämma sin egen meny till hundra procent. Varpå vi traskar till Hötorgshallen efter Melanders fulaste skäggiga ostron och hittar en halvflaska champagne i garderoben. Billecart-Salmons Cuvée Nicolas François Billecart är döpt efter husets 1996 Billecart-Salmon NFBgrundare och 1996 har ni hört hyllas ad nauseam vid det här laget. I blandningen finns chardonnay och pinot noir från idel grand cru-lägen. Härligt gyllengult i glasen med fin mousse.

Det doftar stort och ädelt med långt gången mognad. Honung, kex, punsch och en liten ton av torkade fikon, men det som dominerar är barndomens trekantiga favoritgodis. Det vill säga honung, choklad och nougat, men doftminnesbanken skriker Toblerone.

I munnen kommer äpplena trots allt in i matchen, men tar sig aldrig över halva planen. Smaken är stor och rik med mer godis, en lite oxiderad sherryton, buljong och rejäla höga äppelsyror som trots alla mognadtoner ger det här vinet rätt många år till i livet. Läskande, men ni har redan räknat ut att det inte är något ostronvin. Till nästa flaska ska vi nog laga någon krämig kycklinghistoria eller så.

1988 Quinta de VargellasOppigårds och porsbrännvin till sill och hemgravat är knappast bloggmaterial, men till julklappar och stilton på pepparkakor dekanterar vi försiktigt en halva Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage från 1988. Det är inte så exklusivt som det kan låta: När Taylor’s själva inte utropar en vintage låter de ibland Vargellas göra en egen single quinta och kalla den för vintage. Men priset är sympatiskt, och det ska snart visa sig vara väl använda pengar.

Doften är nämligen inbjudande komplex, med nya nyanser som dyker upp bakom hörnet hela tiden. Här finns choklad, romrussin, örter, lakrits, vaniljglass, blåbär och plommon, läder och en nötig sky, det bara väller på.

Men trots sina nitton år, varav sjutton i halvflaska, och några timmar på karaff är Vargellas fortfarande ungt och eldigt som Ferrarihästen, även om mycket harmoni har hunnit infinna sig. Kraftig, yngre mörk frukt utgör kärnan i munnen, med russin och nötter, och eftersmaken är lång och chokladsöt med lite sirap. Problemet är väl att vinet kunde haft mer kropp, och kanske skruvat ned elden några snäpp. Men den slatten vi hämtar ur karaffen till Fanny och Alexander på juldagen har skakat av sig det här och blivit tät och läcker. Den här ska vi nog köpa igen, men fundera på rätt många timmars dekantering om du vill pröva. God jul allihop.

//anders

*

Julbonus: Så här såg skridskoporren ut på rätt köl. Så slipper ni vända på skärmen.Julskridskor 2007 rättvänd