Posted tagged ‘botrytis’

6 x chenin blanc

mars 26, 2009

Vått ylle, gammal tång och syra som man kan ta bort tandsten med. Chenin blanc är en av de där druvorna som delar ett bord i två halvor och får folk att chenin-blanc-genrebildbörja byta stolar för att hamna vid rätt ände. Jag sitter för min del längst ut på nocken och breder ut mig om dess förträfflighet oavsett om någon lyssnar. Här står fyra viner från Baumard och två från Huet på bordet, och jag slipper pontifiera, för det gör Baumards importör Sverker Magnusson mycket bättre.

Baumard är egendomen med rötter tillbaka till 1600-talet, som återuppväcktes av Jean Baumard i phylloxerans spår på 1950-talet. Sedan 80-talet är det sonen Florent som håller i tåtarna, en – förlåt – typisk fransk vinodlarson med litteraturvetarexamen, USA-erfarenhet och modern önologutbildning. Har ni hört storyn förut? Huet är däremot så gott som synonymt med Gaston Huet, en dominant figur i Loiredalen. Mågen Noël Pinguet blev ensam vid rodret när Gaston Huet dog 2002. Då hade han snackat ihop sig med Nicolas Joly och torskat på biodynamiken för tjugo år sedan och skördade såväl stora framgångar som stora viner. Alltså Anjou mot Touraine i dag. Inget blint.

Första flighten: torrt

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos St Yves
Här var jag ju varnad efter den här tråden. Vad gjorde man utan engagerade och kunniga läsare? Ändå försöker jag stenhårt skaffa mig en egen uppfattning. Doften är tydligt yllig och rätt motvalls, men flera rätt udda inslag. Mandel och våt sten står på pluskontot, aromatiska vinbärsblad hamnar i limbo, medan gräddkola får alla varningslamporna att blinka som stroboskop. Den första halvsekunden av smaken är riktigt fin, med bra tyngd, stenrök och ett slags kliande lakritston. Sedan blir det uppenbart att syran inte duger, och smörkola pekar faktiskt mot malolaktisk jäsning. Försvinn ur min savennières! Eftersmaken är kryddig och mineraliteten följer med, men så här vill jag inte ha det.

2007 Domaine Huet Vouvray Le Mont Sec
Vinet är tätare och oljigare än det förra och doften är, förutom utmärkt, påtagligt yngre: Päron och inlagd persika, kryddor och drag åt det tropiska eller cocktailfrukt. Syrorna bara sjunger till i munnen och det är nästan elakt att ha det här vinet i samma flight som Clos St Yves. Smaken är äpplig med fräsande fräschör och drag av äppelcidervinäger och krossad sten. Svinungt vin som är galet läskande i dag.

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos du Papillon
Underbart mineralisk doft med mystisk, egenartad, kryddig frukt i skärningen mellan äpplen och päron. Vanilj, lakrits och några blommor samsas med stendammet. I munnen är vinet intensivt kryddigt, säreget och komplext. Smakerna är rena trots komplexiteten, vinteräpplen, persika och en liten beska. Söt frukt i ett torrt vin, ni vet. Mycket bra, flightens vinnare även om Le Mont får höga poäng för syra och cidervinäger.

Andra flighten: sött

2007 Domaine Huet Le Haut Lieu Demi-sec
Liten, sluten, pärontonad doft som mest känns babyung men tinar upp lite efterhand. Mandel kommer till, ett slags kåda och gräsaromatiska sauvignon blanc-toner, men huvuddragen liknar ändå ung riesling: jästig, nytappad päronsoda. I munnen har vinet bra balans och fin tyngd, med härliga syror som galant klarar av den rätt moderata sötman. Citronskal och grape letar sig upp i mjuka gommen och den som hade gissat på ung spätlese hade inte sett något pekfinger från mitt håll.

2006 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Clos St Catherine
Fantastiskt säregen doft. Tydligt ylleunken, med havsassociationer och citronskal, kärv, vrång och udda. Fint! En del mandelmassa också, men på doften är det inte uppenbart att vinet ska vara sött. Smaken ändrar på den saken. Det är faktiskt tvärsött, men väl balanserat. Persikosötma och honung i kroppen leder fram till en lång, söt eftersmak med steniga mineraler och ylle. Jättegott! Och idiotsäkert till ost. Vinner min röst i flighten på ren personlighet, även om jag tvekar med nästa vin i glaset.

2004 Domaine des Baumard Quarts de Chaume
Berömt vin från berömt läge med egen rubrik på franska Wikipedia. Doften är faktiskt underbar: lite svampig marsipan i botten, men en fantastisk, svårfångad toppbukett håller mig kvar i kurragömmaleken länge. Rosenvatten? Apelsin? Clementin? Dansk citronvand är jag i alla fall säker på. Lägg till en blandad godislåda, persika och en läskande mineralitet och jag är nöjd. Smaken skäms inte för sina 120 gram socker per liter. Det är sött och tungt med grym koncentration, honung och samma gamla stenkross som klingar ut i en söt och blommig eftersmak. Den här har inte vecklat ut sina nyanser än, men Henrik och ni andra som handlade i februarisläppet behöver inte vara oroliga.

Visst, Sverker importerar Baumards viner och är part i målet. Men det är svårt att tjafsa emot när han försynt frågar hur mycket vin man får i Sauternes för samma peng (Clos St Catherine skulle till exempel kosta strax över 150 spänn på halva). Fast när det gäller mig predikar han förstås för kören.

//anders

1999 Château Climens

mars 14, 2009

Doften känns på en halv meter. Mandelmassa förstås. Körsbär, torkade blommor, katrinplommon.

Jag får titta flera gånger för att fatta att glaset är tomt.

1999-climensClimens är det där slottet som en del faktiskt på allvar jämför med Yquem ibland. Hundra procent semillon, fatjäsning, skördar tidigare än alla andra eftersom botrytissvamparna av någon anledning verkar ha lättare att växa till sig där. Syrorna tackar och tar emot, och vi som söker fräschör i söta viner gör samma sak. Man ska ju inte jämföra med torra viner, men sju hektoliter per hektar är ett ändå skapligt snålt uttag. Nu blir det en liten mousse de canard på gyllenfrasiga smörstekta brödskivor, och lillebrors pärongelé med rosmarin som flytande bärnsten bredvid, och enda molnet på himlen är att man är mätt och däst efter förrätten.

Årgångarna för botrytiserade viner följer inte riktigt resten av Bordeaux, för den där bortskämda lilla svampen vill ha sina egna förhållanden – utöver all annan svindyr princessbehandling, som plockning i ändlösa tries tills man har fått in alla druvorna vid rätt tidpunkt. 1999 anses väl sådär; de betyg jag har sett ligger runt 88. Ändå är doften en explosion av botrytis och plötsligt sitter alla och stönar i köket.

Här finns en himmelsk och mycket tydlig ton av saffran. Mogna äpplen och aprikoser från fruktträdgården, och svävande apelsinblommor, underbart. Rostade nötter, underbart igen. Regnbågen tar inte slut: nougat, vaniljstång och orientaliska kryddor. En liten aning oxidativ sherrykaraktär. Dessutom det där lösningsmedlet man ofta hittar i ädelrötat.

De oanständiga stönen går över i grymtningar. Vinet smeker hela munnen, rikt, tungt. Men lätt. Förlåt mig – man hamnar i det där oxymorondiket varje gång man försöker beskriva bra sauternes. Intensiteten är perfekt. Kanske finns inte alla syrorna på önskelistan här i år, men de klarar ribban med luft emellan. Ni vet, jag har gjort panna cotta på saffran och hjortron som påminner om det här vinet. Eftersmaken klingar ut i rostade nötter och mandeltårtbotten, och stannar kvar tills man börjar borsta tänderna och ge den vinkar om att det är dags att gå hem. Sedan kan man som sagt lukta på det tomma glaset tills man somnar.

Jag måste verkligen se till att spräcka nollan i Yquemkolumnen. Det ska alltså bli ännu godare än så här?

//anders

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

oktober 21, 2007

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, 2000 Radicifyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång 2001 La Nertheeftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör1999 La Tour Blanche tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders