Victor de la Serna känns som en sådan där renässansmänniska man själv gärna skulle vilja vara. Journalist på stordraken El Mundo, ville göra eget vin, köpte på sig en plätt i bulkvinsbakvattnet, stoppade ned kvalitetssyrah i marken – och visade raskt att Manchuela har potential för helt andra höjder. 
Finca Sandoval har konsekvent hållit sig över 90-strecket överallt och fått lovord från recensenter som i vanliga fall inte nödvändigtvis håller med varandra. de la Serna är också en flitig deltagare på Parkers forum, vilket ger en lustig känsla av att man känner honom bättre än andra vinmakare. Förträffligt, det där internet.
Finca Sandoval är mestadels syrah med runt tio procent var av mourvèdre och bobal. Men 2006 fick de plötsligt en massa bobal över efter iblandningen, och passade på att skapa ett helt nytt vin med resten. Fyra fat fick de ihop efter att ha pytsat i tio procent syrah, enligt importören Vinovativa. Om inte det här räcker för att göra en nyfiken borde en titt på den säregna etiketten göra susen.
Bobal tillhör topp tio-listan i världen, enligt de la Serna, men hur ofta har man druckit den? Och det lär vara rätt få flaskor som är dyrare än fyra euro. Druvan klarar hetta bra, vilket är ett säkert trick för att planteras på stora arealer, men sedan är det slut på de snälla egenskaperna. Den mognar ojämnt, och samma stock kan helt ogenerat ge några stora klasar med stora druvor – och några små med små druvor. Alltså utmärkt för den som vill göra mycket vin; en mardröm för den som vill göra bra vin. Sandovals stockar är bortåt 80 år gamla.
Signo är ungt lilablå, tät i färgen. Först är den rätt stängd, men med lite tid i karaff uppenbarar sig en generös och snygg fruktprofil som är riktigt attraktiv. Jag känner mig inte helt bekväm med beskrivningen sexig, och jag tror egentligen att den oftast syftar på andra drag, men termen fladdrar förbi. Blåbär och björnbär samsas med en köttig ton och ett stråk av lakrits. Dessutom tänker jag viol. Jag älskar blandningen av förvirring och njutning när man provar något bra som man inte varit nära förut.
Smaken är framför allt fräsch, med bra snärt i syran och unga tanniner. Den täta, välfokuserade mörka bärfrukten känns nästan mystisk – eller är det bara att den inte passar in i gamla mallar igen? Lakritsen finns här också, och en viss mineralitet. Ett knappt år på gamla barriquer bidrar med en fatkappa som drar åt marsipan och banan. Bra kraft, och eftersmaken är lång.
Vinovativa säger 0-3 år och pratar om kycklingspett och lättare kötträtter. Jag tycker nog att Signo står pall för tyngre motstånd än så, och med tanke på hur trögstartad den här flaskan var känns det inte som det pop’n’pour-vin som 0-3 år ändå signalerar i dag. Värd att komma tillbaka till. Och snart, snart kan man kanske känna på 2005 Finca Sandoval också.
//anders
Nettare e gioia 