1999 Château Climens

Doften känns på en halv meter. Mandelmassa förstås. Körsbär, torkade blommor, katrinplommon.

Jag får titta flera gånger för att fatta att glaset är tomt.

Climens är det där slottet som en del faktiskt på allvar jämför med Yquem ibland. Hundra procent semillon, fatjäsning, skördar tidigare än alla andra eftersom botrytissvamparna av någon anledning verkar ha lättare att växa till sig där. Syrorna tackar och tar emot, och vi som söker fräschör i söta viner gör samma sak. Man ska ju inte jämföra med torra viner, men sju hektoliter per hektar är ett ändå skapligt snålt uttag. Nu blir det en liten mousse de canard på gyllenfrasiga smörstekta brödskivor, och lillebrors pärongelé med rosmarin som flytande bärnsten bredvid, och enda molnet på himlen är att man är mätt och däst efter förrätten.

Årgångarna för botrytiserade viner följer inte riktigt resten av Bordeaux, för den där bortskämda lilla svampen vill ha sina egna förhållanden – utöver all annan svindyr princessbehandling, som plockning i ändlösa tries tills man har fått in alla druvorna vid rätt tidpunkt. 1999 anses väl sådär; de betyg jag har sett ligger runt 88. Ändå är doften en explosion av botrytis och plötsligt sitter alla och stönar i köket.

Här finns en himmelsk och mycket tydlig ton av saffran. Mogna äpplen och aprikoser från fruktträdgården, och svävande apelsinblommor, underbart. Rostade nötter, underbart igen. Regnbågen tar inte slut: nougat, vaniljstång och orientaliska kryddor. En liten aning oxidativ sherrykaraktär. Dessutom det där lösningsmedlet man ofta hittar i ädelrötat.

De oanständiga stönen går över i grymtningar. Vinet smeker hela munnen, rikt, tungt. Men lätt. Förlåt mig – man hamnar i det där oxymorondiket varje gång man försöker beskriva bra sauternes. Intensiteten är perfekt. Kanske finns inte alla syrorna på önskelistan här i år, men de klarar ribban med luft emellan. Ni vet, jag har gjort panna cotta på saffran och hjortron som påminner om det här vinet. Eftersmaken klingar ut i rostade nötter och mandeltårtbotten, och stannar kvar tills man börjar borsta tänderna och ge den vinkar om att det är dags att gå hem. Sedan kan man som sagt lukta på det tomma glaset tills man somnar.

Jag måste verkligen se till att spräcka nollan i Yquemkolumnen. Det ska alltså bli ännu godare än så här?

//anders

Annons