L fyller år, jag springer till Vasastans ost och de närmaste grannarna fyller den lilla soffan i den mörka höstkvällen. Här finns reblochon, en spansk blåmöglig historia inslagen i lönnlöv, pecorino sardo av det mer munhålevänliga slaget, getcemembert och en alldeles för stor bit manchego som visar sig vara lite för ung för vår smak, samt diverse blandade ostrester ur kylen. Dessutom en utmärkt men billig körsbärsmarmelad och några färska fikonhalvor som fått en snabb omgång med mortlat råsocker och brulébrännare.
Det lite röriga bordet ropar efter amarone. Venetos bidrag till den internationella vinsvängen har trängt tillräckligt långt in i de svenska köken för att hånas av Jan Berglin i SvD: Killen i systembolagskön pekas ut som en uppkomling som lagt på minnet att amarone visst är något fint. Hur som helst dricker jag helst amarone till just ostar, som ett slags variation på portvin, snarare än till älgsteken. Eller bara som det är, framför den öppna spis jag ibland drömmer om att vi har.
Den här vingårdsbetecknade flaskan från storproducenten Masi talar om medeltid och Dantes arvingar på etiketten, och pekar ut vingården Vaio Armaron som ursprunget till beteckningen amarone. Det må vara hur det vill med den saken. L fick den här av en släkting förra året och vi ser inga skäl till att den skulle få bli äldre än så här. Corvina dominerar med 60 procent; både rondinella och molinara finns med och till och med lilla dindarella med fem procent.
Vinet är rikt och mörkrött i färgen. Doften hoppar upp i näsan med söta mörka körsbär (precis som jag hoppades när jag stod där med marmeladburken i handen på Daglivs), blåbär, björnbär och en rejäl dos vanilj. Här finns också portvinstonerna och russinburken. Samtidigt blir det snart uppenbart varför doften känns så explosiv: Vi sitter ju mest och andas in alkoholångor. Det lovar faktiskt inte så gott för fortsättningen.
Farhågorna besannas snart. Choklad, russin, dadlar och fikon har inte en chans mot den högljudda alkoholen. Inte heller den lite färskare frukt som kryper fram bakom molnen. Jag har i princip inget emot 15,5 procent i amarone, men här blir uttrycket klumpigt och bröligt. Trots ganska pigga syror.
Visst funkar det okej till de flesta av ostarna, men den samlade nyansrikedomen ligger på samma nivå som de klonade peruanska orkestrarna i tunnelbanan. Köp en billig Valpolicella i stället, pytsa i en sexa Brännvin Special, två sockerbitar och en deciliter köksport.
*
För övrigt är den här bloggen under uppbyggnad och står på vingliga bambiben såväl tekniskt som innehållsmässigt. Ha tålamod. Konstruktiv kritik och idéer mottages tacksamt.
//anders
Nettare e gioia 