Onsdagspizza

Första dagen på jobbet efter semestern. Väckarklocka 04.45. Jag är inte i Kalifornien längre. Lägenheten är ett kaos av uppackning. Dottern har ingen aning om vad som är natt och dag. Det fullkomligen pissregnar i Stockholm. Jag fick med mig ett nytt objektiv hem från USA som inte funkar i min kamera. Sverige kommer att missa fotbolls-VM nästa sommar. Och förresten vill jag inte.

Sade jag att det regnar?

Men se, en cykeltur bara, och disco, så sitter man med en massa mystiska påsar, en pizzameny och ett bord fullt med pseudonymer med ansikten: Frankofilen, Vinmannen, Konjären, Mise en bouteille, Ulrik och Pettersson och Lundström och jag. Ahh.

Blint hos Frankofilen

Glas nummer ett

Men gud vilken förförisk doft… Sammetsfrukt, tät och gjuten; unga jordgubbar och vinbär, mosade hallon med en skvätt körsbärslikör över. Här finns lakrits, lite rökiga charktoner, sous-bois och ett nygrävt grustag – och får inte luftningen fram lite örter ändå? Den polerade, fokuserade frukten ramas in i munnen av unga men helt perfekta tanniner. Det är balanserat, långt och elegant med friska apelsinsyror. Och jättegott. En stendammigt mineralstinn eftersmak kan man suga länge på. Min egen flaska som bordet elegant ringar in.
Facit: 2006 Clos des Papes. En Parkerälskling som kostade 462 spänn hos monopolet. Suverän framåt senkvällen med lite bättre kylning.

Glas nummer två

Då backar vi lite genom åren. Doften är gammal och vällagrad, tät och rätt intensiv med likördrag och plommonkompott, men också ålderstoner av rotfrukter, svamp och köttsoppa. Tång och örter komplicerar bilden, skåpsblommor anas och övertonerna antyder lite volatila syror. Smaken är jordgubbssöt, tanninerna tuffa och sugande och frukten kanske på väg ned, men intensiteten är bra. Eftersmaken har kolakex och tjära. Vi landar till slut åt nebbiolo, men tror överlag att vinet är äldre och mer traditionellt än etiketten berättar. Jag är inte överförtjust, men den här är bättre några timmar senare.
Facit: 1998 Paolo Scavino Barolo Cannubi. Scavino har en liten plätt högst upp på den vackra, sandiga kullen och använder samma regim med roterande jäskar och ett år på barrique som till de andra cruvinerna.

Glas nummer tre

Tydlig sojamognad och buljong i doften, ovanpå mjuk och vacker cassisfrukt. Aromerna är sammansmälta, med jord, gräs, ceder och lite medicinala toner. Lite dammig, men tätnar och växer. En munfull svarta vinbär med läskande syror och rätt bra struktur kompletteras med gräs och leder till en svans av örter, sten och omogna vinbär. Bordeaux, men jag trodde verkligen på cabdominans från västra stranden.
Facit: 1998 Château Trotte-Vieille. GC i Saint-Emilion, ett känt namn som jag aldrig provat. Grovt sett 50/50 merlot och cab franc med lite sauvignon på ett hörn.

Glas nummer fyra (efter en uthälld 1958 Caves Aliança med korkskada, jälaskitockså)

Betydligt modernare, lite blommig fruktprofil med unga bär, björnbär och mörka körsbär och gott om krämiga vaniljglassfat. Svårt att hitta så mycket mer i dag, lite halstabletter och asfalt, kanske. Saftig björnbärsmarmelad, plommon och cassis i munnen, påtagligt sötfruktigt; ändå rätt smidigt och med bra tyngd. En del eftervärme och en rätt fast tanninstruktur när den väl kliver fram. Lite för lite personlighet i dag – eller försöker jag bara rättfärdiga att jag gissar över hela planeten?
Facit: 2004 Merryvale Profile. Bordeauxblandning från Napa som reas på systemet.

Glas nummer fem

Äldre med viss orangetingering runt kanten. Kärvt fruktig på ett tilltalande sätt, tufft, genomträngande och personligt med medicintouch, rök, trä, vanilj och pinjenötter. Munkänslan är först fatigt krämig med blåbärsfrukt, efter hand mer klassisk med bra fräschör, tanniner som tapetserar munnen, sälta och lite eneträ och läder i eftersmaken. Gott. Trevlig avvägning mellan ålder och frukt, men i den diskussionen hade jag folk på båda sidor om mig. Bordeaux, antagligen öster om floden för den lite merlotrunda frukten.
Facit: 1988 Château Tertre-Roteboeuf, St Emilion. Fullt så gammal hade jag inte trott – och det säger mest om behovet av mer äldre bordeaux i mitt liv. Tack för lektionen.

Glas nummer sex

Förvandlingsnummer: Först en oerhört svårfångad doft, ett slags gummiartad nötighet, som av salta jordnötter. Och så fikon på mörk bärgrund. Efter hand allt mer skinande mörk frukt toppat med ett tjockt lager asiatiska kryddor och toner av rökt korv och fat. Smaken hamnar i krysset björnbär/plommon, rätt merlotmullig med snyggt uppstagad av fräsch syra och rätt unga, stöddiga tanniner. Bra längd, fin båge i munnen och en liten kärv stenighet i eftersmaken. Urgott, redan innan etiketten kommit fram. Hög merlotandel, rätt, östra stranden, fel.
Facit: 1999 La Mission Haut-Brion. Stort glapp mellan antal lästa texter och antal svalda klunkar här. Roligt med erfarenhet av ett slott som tunga namn skulle vilja ge 1 cru-status.

Tack för alla underbara bidrag, flytande och verbala. Man kan hävda att blindprovning tar bort nektaren och glädjen ur vinet. Då gillar man nog inte knep & knåp. Eller onsdagspizza.

//anders

PS: Beklagar en visuellt torftig post, men mina telefonbilder blev faktiskt så dåliga att ni ska slippa dem. Någon annan har säkert bättre.

Explore posts in the same categories: vin

10 kommentarer på “Onsdagspizza”

  1. Konjären Says:

    Trevligt att träffas, och håller med om att den här provningsformen slår det mesta. Intressant, lärorikt, givande och enormt underhållande! Hoppas vi ses igen!

  2. Dr M Says:

    Det går ju inte att komma ifrån att läsupplevelsen är större i mer sammanhållna och stilistiskt genomarbetade poster än i denna typ av bulletinmässiga sammandrag. Det hindrar dock på intet sätt att det är intressant att del av de översikter dessa poster ger. Och så är jag mjukhjärtad nog att tycka att det är rätt trevligt och upplyftande att få små påminnelser om hur enkelt det kan vara att låta sig lyftas ur vardagens förtretligheter.

    Och med risk för att dra tråden helt OT (och med förhoppning om att goda viljor drar den rätt igen): vad var det för objektiv? Med tanke på visst foto- och kameraintresse kan jag inte låta bli att vara nyfiken.

  3. Dr M Says:

    Hmm … och nu ser jag att du skrev visuellt torftig. Ja ja, mitt omdöme kvarstår hur som helst, och jag vill minnas att du funderat över läsvärdet i sådana här sammanfattande poster förut. Den visuella torftigheten har jag heller inga problem med. Bra bildmaterial känns faktiskt också mindre viktigt i en sådan här post än när det är ett enda vin som diskuteras mer utförligt.

  4. anders wennerstrand Says:

    K, nöjet helt på min sida. Nästa gång tar vi en lördag och börjar vid tretiden.

    Doktorn, helt rätt; det gäller för övrigt också skrivupplevelsen, så jag letar egentligen efter en annan form, men har inte riktigt kommit någon vart än. Mjukhjärtade är vi nog lite till mans, så det är tur att det kan vara ett så lätt lyft ibland.

    OT har vi inget emot. En makroglugg från Sigma, 50 mm fast, som jag har sneglat på rätt länge för att kunna skjuta ännu porrigare mat- och vinbilder med klyschigt kort skärpedjup. Det krävdes väl en dotter att skylla på och ett semesterkonto för att komma till skott. Hann inte testa där borta – och så kommer jag hem med Canonfattning som sitter sådär på min D70. Sjukt irriterade. Sålt med hanterbar förlust i går, men ändå sjukt irriterande.

  5. Dr M Says:

    Hmm … ja, är det Canon-fattning är det ju inte mycket att göra åt när man har ett Nikon-hus. Skönt att det gick att sälja utan att förlusten blev alltför påtaglig i alla fall. Makro är skitkul, även om du för matbilder knappast utnyttjar det verkliga makroområdet (avbildningsskala 1:1 på en 16x24mm-sensor är bokstavligen en munsbit). Nu vet jag ju inte vad du har för objektivpark i övrigt, men om du vill kan du ju fundera på ännu lite längre brännvidd, som vid samma bländaröppning ger ännu kortare skärpedjup och dessutom bekvämare arbetsavstånd i makroområdet. Och som bonus får du en fantastisk glugg för barnporträtt. Själv tar jag alltid med mig mitt 85 mm/f1.8 när jag träffar småbarn (ett lysande objektiv som går att få till helt överkomligt pris såväl nytt som begagnat).

    Själv sitter jag och försöker övertala mig själv om att jag har råd att lägga pengar på en supervidvinkel … ett makroobjektiv får nog tyvärr vänta tills jag täckt vidvinkelluckan.

  6. anders wennerstrand Says:

    Tack för tipsen! Nu sitter man ju på ruta ett igen – och plötsligt känns det inte lika självklart att köpa igen exakt samma glugg… Endowment effect, någon? 85 mm/f1,8 verkar superpoppis, priset hanterbart och exempelbilderna imponerande, men man riskerar kanske att komma lite väl långt ifrån när det gäller mat och vin, kanske? Vi får se, vi får se…

    • Dr M Says:

      Endowment effect, var ordet! I den prylbögiga fotovärlden grasserar denna åkomma fullkomligt hämningslöst.

      Jag är alltid med när det gäller att diskutera fotografi. Närgränsen på 85 mm/f1.8 är, om jag minns rätt, kanske ca. 70 cm, vilket, som du säger, kanske är lite i längsta laget för mat och dryck. Själv tycker jag att det är ett så vansinnigt trevligt objektiv att det är värt att ha ändå, men ska du köpa ett enda objektiv bör du kanske satsa på ett med bättre närgräns (läs: makroobjektiv med ungefär samma brännvidd; Sigma har både 70 och 105 mm, och Nikon själva har 60 och 105 mm).

      Men så här va: jag har ju 85:an, och om du har tid att vänta lite så kan jag ju faktiskt ta ett par enkla matbilder så att du kan se ungefär vilket utsnitt du får. Intressant?

  7. anders wennerstrand Says:

    Foto är ju ett sånt där område som jag egentligen skulle vilja gräva ned mig riktigt djupt i, men som alltid får stå tillbaka för en massa annat. Så dina insikter är oerhört välkomna. Tyvärr är det väl inte läge att frossa i optik det närmaste året – du kommer aldrig att höra mig klaga över den svenska föräldraförsäkringens generositet, men det är inget snack om att det blir ett rejält inkomstbortfall om man ska vara hemma länge. Men spärren mot en glugg är ju bevisligen överskriden redan.

    Jag har verkligen gott om tid om du vill göra dig omaket. Slutar väl med en åttiofemma, ett separat makro och en vinter full av boxvin och dåligt samvete…

  8. Axel Says:

    225 £ för tre flaskor ja..:)

  9. anders wennerstrand Says:

    Ah… det låter faktiskt betydligt mer logiskt. Tack för korrekturläsningen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s