Julien Barrot på Pont Noveau

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Barroche Pont Noveau

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

15 kommentarer på “Julien Barrot på Pont Noveau”

  1. Henrik Says:

    Den här posten har jag längtat efter.
    Meget intressant, från början till slut.
    Terroir 07 ser vi mycket fram emot, liksom Signature 07. Signature 06 har jag druckit en av och tyckte mycket om – busgod, liksom – men räknar med att lagring ska få fram en hel del till.
    Pure 06 drack jag en av och Frankofilens slampiga raketbränsle tryckte upp den direkt högt, högt upp på årsbästalistan. Luftade i tre timmar och drack sedan. Sista glaset övertygade mig om att vänta ett år eller sex på nästa.
    05 Reserve gillade jag direkt, men sista glaset till ost var överlägset. Jag tänkte lagring till 2011 eller 2012, men här låter den open for business. Hmm, vad göra, vad göra?
    Pure 04:a – har så få och en enveten förkylning har sprungit ärevarv på ärevarv på familjens arena, så den har blivit liggande. Den vill jag dricka snarast så man får nån gefühl för vad ni har upplevt tidigare.
    Jag saknar dock en sak – är det bara det att Bristly står för notan som gör att etiketterna inte avhandlats ordentligt?


  2. Äntligen! Tack för att du hittade tid att leverera din version, Anders. Vi skrev inte en endaste liten smaknotering under första småbarnsåret…

    Henrik, är det kanske deodorantlooken på Pure 04/05 du syftar på?


  3. Förresten, första lördagen i maj körde vi en pop’n’pour direkt från källaren av 2004 Pure. Vinet kopplade på hela den välbekanta charmen, igen. 2005 Fiancée var däremot nästan helt stängd på nosen och tuffare i munnen. Lagra!

  4. anders wennerstrand Says:

    Du gör helt rätt i att längta efter samtliga nämnda nollsjuor, Henrik. Signature 2006 var godast när han hade glömt halva flaskan i kylen i fem dagar, berättade Gabriel på Bristly, så lagring torde vara en utmärkt idé, och Pure från samma år har du ju koll på. 2005 Réserve är rätt open for business, men har gott om utrymme för att gå ihop bättre även om man kan förföras av den där Barrochefrukten.

    Och ja, ge dig med förtroende på 2004 Pure när näsan är tillbaka på banan. Vi drack en hemma hos lillebror för inte länge sedan och de är jättecharmiga just nu, och FV verkar skriva under. Jag tycker mig ha märkt att den gärna får vara någon grad svalare än man tror för att riktigt skina. Ska bli kul att höra vad du tycker; nästan lite nervöst efter all panegyrik – som att spela sin favoritlåt för någon efter mycket försnack…

    Etiketter?

    FV, lite mer än så hoppas jag kunna bjuda på, men jäklar vad annorlunda schemat ser ut nu för tiden. Vi dricker rätt skapligt med vin fortfarande, tack och lov, men sedan… Tack för varningen om 2005 Fiancée som jag stod och tafsade på härom dagen.


  5. Ska man tro att det är syrahhalvan som har gått och tunnlat in sig? Men det talas ju om att även grenachedominerade nollfemmor slutit sig. En teori som dock 2005 Pure motsade med besked…

  6. anders wennerstrand Says:

    Svårt att gissa, det där. Jag tyckte i och för sig att Fiancéen var rätt sluten och bråkig redan i höstas, mer potential än charm på ett oväntat sätt. Och Pure 2005 förvånade mig storligen.

  7. Henrik Says:

    Jo, jag tänkte på deoderantlooken.
    Och så tänkte jag, vafan, man kan ju inte låta sig bjudas på nåt sånt här utan att demonsterara sitt obereoende på nåt sätt …


  8. Det bästa är väl att skriva precis vad man tycker om själva vinerna?

  9. Vinarskalle Says:

    I senaste numret av Decanter står det en del om södra Rhone som verkar stämma rätt bra med det du beskriver här. Fantastiska, generösa viner som kanske, kanske saknar samma struktur och lagringspotential som en del andra av den senare tidens bra årgångar. Marc Perrin på Beaucastel säger ”the Grenache-only wines are so rich and round that they can be too heavy” och menar att det behövs Syrah och Mourvèdre i vinerna för att få ner alkholhalten (16,6%!!!) och ge vinerna ryggrad. Men jag skulle ändå inte säga nej till att bre lite Pure 2007 på en bit comté.

    Och vad gäller etiketterna: med bloggare som är så skickliga bildjournalister behövs det kanske inte. En bild säger ju mer än, ja, ni vet.

  10. Henrik Says:

    F&V: Ironi är inte min starka sida i dag, märker jag.
    Skulle vänt mig till Franko, han kan det där med etiketter …

  11. anders wennerstrand Says:

    Henrik, det gick i alla fall fram till mig ;-)

    Vinarskallen, jag har bara skummat det numret, men jag har inte stött på något som motsäger bilden. Perrin har absolut en poäng. Barrots viner klarar sig på ett slags grundbalans som inte bara hänger ihop med syranivåerna, men jag skulle nog inte ha något större hopp om, säg, Deus Ex Machina och en del andra från 2007 (famous last words…). Är man en nollfyraskalle som jag lär det bara vara att kasta tungroten överbord och låta resten av perceptionen vältra sig i fantastisk frukt. Och drickfärdigt behövs sannerligen ibland.

    Kul att du gillar våra bilder trots att den här (med telefonen) kändes mer än lovligt sunkig. Eller också är bara min ironiradar slö igen…

  12. Vinarskalle Says:

    Nej då, ingen ironi. Även om jag kan hålla med om att ditt bidrag i just det här inlägget inte var Nettares bästa. Å andra sidan är Rudi Pichler i kylskåpet och några till på årets bild-nivå i klassen vinpornografi.

  13. Henrik Says:

    Ja, ursäkta mig, men vem bättre att dela denna upplevelse med?
    Drog korken ur Pure 04 här i kväll och Herre Min Gud vilket vin.
    Jordgubbssylten som efter fem minuter letar sig upp ur karaffens mynning är gjord på nästan övermogna, självplockade jordgubbar. Rädslan för korkskada är stendöd.
    Jag är där var femte minut – njutningslysten och nästan orolig förändring.
    En timme senare är det dags.
    Mmmmmmm!
    Herregud så gott. Pure 04 serverades till viltfärsbiffar som kryddats med lite ädelost, rosmarin, enbär och senap. Till det gräddkokta trattkantatreller och klyftpotatis samt svartvinbärsgelé och när den tagit slut fikonmarmelad. Viltsmaken i biffarna är hög och får en härlig skjuts av enbären och ädelosten. Ändå, Pure 04 tränger sig fram genom smakraderna och ställer sig längst fram på scen.
    Mmmmmmm!
    Jordgubbssylten kommer igen i munnen och blandar sig med den mildaste vanilj, med en forest floor-feeling som tar mig till Bourgogne och tillbaka. Fikon kommer (hej marmelad!), aningen örter, asiatiska kryddor (kanel, va?) nån parfym som jag inte kan sätta ord på och så till sist, mild och härlig lakrits. Lösningsmedlet från er not anar jag, men det stör inte mig alls – tar mig bara en sväng till Piemonte och det är ju aldrig fel.
    Jag har haft enorma förväntningar på den här, så enorma att det tog mig ett halvt år att brotta ner korkskruvsångesten – och de förväntningarna uppfylls med råge. Så underbart elegant, så underbart rent med ändå komplext. 06 var en ångvält, en alldeles underbar ångvält men det här är min stil.
    Poäng? Jag kan inte, men för mig räcker nog inte 93.

  14. anders wennerstrand Says:

    Härligt! Thank you for sharing.

    Grymt kul att du korkade upp och inte blev besviken. Visst är nollfyran den som landar närmast Bourgogne på skalan, även om det är en bit kvar till Chambolle-Musigny, och när man får lite elegans med i fruktkraften verkar det som om både dina och mina klockor ringer. Och parningen med maten måste ju vara riktigt bra.

  15. Henrik Says:

    Parningen med maten var faktiskt klockren.
    Det var bara två problem med Pure 04 – jag har för få och jag insåg att jag har alldeles för lite Bourgogne – verkligen alldeles för lite.
    Känns som om Bourgogne är nästa projekt, särskilt om man nu kunde hitta någon som ville förse mig med helt och hållet högre lön.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s