6 x Bordeaux 1990

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

1990-bordeaux

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

9 kommentarer på “6 x Bordeaux 1990”

  1. Frankofilen Says:

    Ok, that’s it… nu går jag med i stockholmsmunskänkarna. Jag vill också sitta och försöka identifiera tjugoåriga Léoviller och Estourneller en måndagkväll.

    Intressant att höra vad ni tyckte om den omdebatterade Comtessen. 79 är förstås ett bottenbetyg, men det är fler än Parker som anser att något verkar ha gått snett det året. Neal Martin till exempel.

    Och lite eftertanke kring den egna smaken bör man ägna sig åt då och då. Lyckligtvis utesluter ju inte det ena det andra, men du kanske borde trycka upp några exemplar av fruktslampekollektionen till dig och Torsten också. Skaver nog inte så mycket under den eleganta skjortan ;-)

  2. Ulrik Says:

    När jag bara är klar och har mitt betyg ska jag klocka in anmälan på 30 sekunder om det kommer en liknande provning.

    Inspirerande läsning. Så bra så man börjar undra över datumet….

  3. Henrik Says:

    Dålig karma? Hmm, varför det?
    För att du ständigt förvandlar en trogen läsekrets till en hop dräglande haklappsfånar?
    Skulle det ge dålig karma?
    Kan jag inte tänka mig.
    Skämt åsido, låter helt underbart.
    Om jag fick välja ett vin skulle jag, att döma av dina beskrivningar, ändå ta las-Cases, en noslängd före Barton som i sin tur är ungefär lika mycket före Cos som du var före den som fick stol nummer elva.

  4. Niklas J Says:

    Där ser du! Hade du inte provat 1970 Colares Chitas hade du kanske inte känt igen musselavkoket i Batailley :-)

    Men den där Pichon L. Advokatens 79 pinnar känns ganska avlägset den beskrivning du ger oss av vinet. Får mig att undra om problemet kan tillskrivas flaskvariation? Eller är den helt enkelt inte Parker-palated?

    En sak är säker; man blir ju än mer nyfiken på att testa 1990:an nu!

  5. anders wennerstrand Says:

    F, du är hjärtligt välkommen – det var ju för risken att det skulle dyka upp sånt här som jag gick och skrev betyget. Hm, det är jobbigt att ha fler än en elefant emot sig, men Neals gröna stjälkar hittar jag helt enkelt inte. Comtessan hamnade väl rätt tydligt under Cos och 2 x Léoville för mig, men därifrån är det fortfarande rätt många mentala barriärer ned till 80-trakten. Nästan halva bordet verkade ha den som favorit.

    Att det ena inte utesluter något annat är mitt credo och garderoben är under upprustning. Ska bli skönt med lite Liberaceplysch under tagelskjortan, (c) Fruktslampa Leisure Wear.

    Ulrik, du kan sova lungt; provningen skedde på ett mindre laddat datum ;-)

    Henrik: Ta LLC, sälj den och köp två Barton!

    Vet du, Niklas, jag tänkte faktiskt på den vid första sniffysniffen i Batailley… Men som sagt, jag får heller inte ihop den där sjuttionian med verkligheten, även om jag ser att han har givit upp till 87 lite senare. Det är ju mer av ett statement än ett betyg.

  6. Vintresserad Says:

    Än en gång sticker avundsjukans fula tryne låååångt fram… och man börjar leta efter de där tangenterna som mest finns i serietidningar… eller ett riktigt kraftuttryck från Kapten Haddock – kort sagt; där skulle man varit med! Som alltid näst bäst att iaf kunna läsa om det hela i efterhand.

    Har f.ö läst (begränsad egen erfarenhet) att både Comtessan och Ducru-Beaucaillou lär ha haft rätt stor flaskvariation 1990; kanske därför som betygen varierar stort.

  7. anders wennerstrand Says:

    Beklagar det sena svaret – ha varit utomlands i radioskugga. Mm, du hade haft roligt.

  8. Håkan Says:

    Jag råkar ha provat 1990 Pichon Lalande ganska många gånger (575 kr på bolaget runt 1995) och det jag tror Parker hänger upp sig på är bristen i koncentration (de som gillar vinet tror jag hävdar att detta ger vinet en extra elegans), visst är de där 79 poängen något som man kan småle åt men de gånger jag provat den blint mot exempelvis LLC, Cos eller Pichon Baron 90 har den kännts blek. Pichon Lalande borde presterat bättre ett år som 1990 men det är fler som inte presterat på topp det året. Leoville B har jag aldrig provat så nu blev jag lite avundsjuk, men jag ruvar på en pava.

  9. anders wennerstrand Says:

    Visst, det når inte upp till toppvinerna och koncentrationen är en sak man kan peka på. Samtidigt är ju 79 inte ett betyg – det är den vinpublicistiska motsvarigheten till att släpa ut Mme de Lencquesaing i nattsärken och prygla henne framför rådhuset i Pauillac.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s