8 x Bordeaux 2005

Strax ovanför Kristi återkomst och VM-guldet på Stade de France 1998. Där någonstans kommer bordelaisarna att ranka vinskörden 2005 när det är dags för Det Stora Bokslutet, låter det som. Vi andra lär väl minnas det som året när bättre bordeaux började försvinna bortom den ekonomiska horisonten som en norrländsk sol i oktober, för att kanske aldrig mer gå upp.

I korta drag var 2005 varmt med ont om regn, men utan några smältugnsperioder – alltså inte olik de där årgångarna vinskallar kan rabbla som Ave Maria, gratia plena: 1990, 1982, 1961… ja ni vet. Inget strul, god nattsömn, skörd när man vill i stället för när man måste för att vädret antagligen slår om i morgon. Men en sådan årgång i kombination med 2000-talets vinmakande och toppslottens finansiella muskler betyder numera maximal koncentration, massiv frukt och rekordhöga extraktvikter och tanninnivåer. Dessutom, och det är viktigt, verkar svala nätter ha släppt fram tillräckligt mycket syror för att stå upp emot massorna och rädda skörden från att bli världens dyraste plommonsylt.

Vi ställde åtta välklingande slott från olika kommuner bredvid varandra för att få en bild av 2005 i den högre skolan. Halvblint, alla dubbeldekanterade ungefär en och en halv timma i förväg. Tack Michel för bilderna eftersom jag sprang ifrån kameran hemma.

Vin nummer ett

Påtagligt knutet i början, men vaknar efterhand till en karamellig, kaffetonad och fint nyanserad doft. Djup och vacker frukt med viss parfym och en begynnande cederton, och inte obetydliga fat. Smaken är underbart svårspottad med söt och välbyggd frukt i krysset mellan plommon och vinbär, fast med en påtagligt ljus känsla och fin balans. Komplext och lite djuriskt, förföriskt smeksamma tanniner och överlag mycket lättgillat. Mitt silvervin i omröstningen. Svårgissat, ingen uppenbar Margauxkaraktär här även om tillgängligheten kunde ha varit en ledtråd.
Facit: 2005 Château Palmer, Margaux.

Vin nummer två

Svårlockad doft. Tydligt fatigt vin med ett rejält mockatäcke, plommonfrukt och lite stalltoner. Doften är rätt fin, men smaken har problem: Syrorna är bullriga och lite konstiga, och den unga cabbiga frukten dras med lite väl mycket örtighet. Platt mitt och lite kort slut med fat och kött. Nja – åtminstone i dag. Nästan lite pinsamt att sätta kvällens billigaste vin på en solklar jumboplats.
Facit: 2005 Château Sociando-Mallet, Haut-Médoc.

Vin nummer tre

Uppenbart modernt vin från östra stranden med rejält smöriga fat och ljust körsbärstonad, inställsam frukt. Violer och jordgubbar toppar och en jordton är aldrig fel. Smaken är riktigt bra, med påtagligt söt frukt och fint balanserande syror. Väldisponerat, och med rätt klassiska drag i botten som ändå försvinner lite under choklad och blåbär. Helt spelbart i dag, men lite klen struktur och faktiskt för fruktsött för mig.
Facit: 2005 Château Hosanna, Pomerol.

Vin nummer fyra

Lyxfrukt! Med hallontopping dessutom. Modernt utgjort, fatkryddigt vin som imponerar med nyansrikedomen i bärspektrumet. Gott och insmickrande i munnen, mjukt och påtagligt välbalanserat med fräscha syror. Överraskande öppet vin som klingar ut i chokladdoppad ljus bärfrukt stödd på pulvriga tanniner. Med Hosanna ur vägen sätter jag det här glaset, men vågar förstås inte säga ett pip när en rad ärrade bordeauxhundar sitter och pratar Léoville. Kanske lika bra.
Facit: 2005 Château Trotanoy, Pomerol.

Vin nummer fem

Oerhört fin, generös svart vinbärsfrukt, och så en liten blomkant som fick mig att tro att detta var Palmer innan den avslöjades. Kaffe och bittermandel från faten, lite gräs och en cederkaraktär som börjar krypa fram. Härlig känsla av att alla komponenter sitter precis där de ska. Smaken är ung, cabdominerad och tuff, men klassisk, lång och vacker med skinande syra. Uppenbart barnarov, men rakt upp i min gränd när vi pratar bordeaux.
Facit: 2005 Château Pichon Longueville Baron, Pauillac.

Vin nummer sex

Stall och en hel burk nymalet kaffe är först ut för att möta mig. Sedan följer ett ungt aromatiskt vin med rätt mycket choklad på den ljusa, dyra plommonfrukten. Om Pichon Baron fick mig att längta efter steak frites ropar det här efter halstrad anka: Ljust och lätt trots fin koncentration, och mycket mjukare än man väntar sig. Röda vinbär och lakrits glider ut i en cedertonad eftersmak med gott om riktigt fina tanniner. Grymt gott och egentligen delad andraplats med Palmer. Förbluffande mjukt för att vara nästan bara cabernet.
Facit: 2005 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Vin nummer sju

Riktigt, riktigt skumt… Unket reduktiv doft, modellera och en surbränd gummiton. Till andra varvet är förstås allt det där borta och det är bara att börja om med andan i halsen. Godisfat och en hel hög kryddor är de definierande dragen, tillsammans med stora doser kaffe och choklad. Smaken är högextraherad och inte olik en kalifornisk cab. Påtagligt söt plommonfrukt med rödtonad inblandning åt körsbär till, men tydligt ovuxen. Och så en fin mineralton på slutet. Kryddorna och de rostade faten avslöjar etiketten.
Facit: 2005 Château Cos d’Estournel, St Estephe.

Vin nummer åtta

Oj då. Intensiv, spetsig och pricksäkert fokuserad bärfrukt i näsan, rejält extraherad och hemskt god. Fint parfymerat och riktigt komplext, jag börjar tänka på allt från cederträ till knäck och äppelskivor. Lite lösningsmedel också, ni vet den där tonen man får dras med när extraktionen är så hög. Den mörka frukten är massiv i munnen och jag borde traditionellt sett inte gilla det här, men det finns två viktiga förbehåll: För det första känns smaken helt torr, utan kladdig restsötma, och för det andra är strukturen riktigt klassisk trots den moderna profilen. Och så är syrorna utmärkta. Högintensivt men märkligt slankt, om ni är med. Här finns oerhörda mängder tanniner, men de är jättefina och helt mogna. Min röst på kvällens vin. Och plötsligt hade man valt sida i den kontroversen…
Facit: 2005 Château Pavie, St Emilion.

Så, då vet jag mer om var en rad tunga slott står med sin främsta årgång på decennier. Synd bara att jag inte köpte ett enda av dem när det begav sig. Jag menar, Trotanoy för 2 957 spänn eller LLC för uppåt tre och fem? C’est vachement cher, ça. Andra lärdomar: 2005 lever upp till hypen för den som vill ha hela trucken full av frukt och extrakt nog att tugga på. Ändå finns föredömliga, faktiskt imponerande, syror över hela fältet. Fast tusan vet om inte min gom vill ha 2004 ändå. Räkna med att det kan ändras när de här mognar och syran faktiskt tillåts bidra med sin elegans.

*

Epilog: Till bourgignonen slinker det plötsligt fram två viner från 1989. Beychevelle är en gnutta unken med tång, trä och äldre cassis, med en utmogen grafitig smak som toppas med spearmint. Men Brane-Cantenac är himmelsk. Nyplockade, unga svarta vinbär trots de tjugo åren, salt stekt kött, blyertspenna förstås, jord, örter, läder och stall. Och så en klassisk, mogen smak av söta, fina jordgubbar och fikonmarmelad bredvid cassisen, lite gruskaraktär – och allt toppat med en rekorderlig skopa tjära. Ing-Marie, jag bugar.

//anders

PS: Beklagar att jag inte ger er mer tech specs, fatfakta, jordmåner och druvsammansättningar och allt, men det har tagit för mycket tid bara att få ihop resten. Det här är världsberömda viner och ni hittar lätt allt ni vill läsa på nätet.

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Bordeaux

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.