Vinbar(n)

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

9 kommentarer på “Vinbar(n)”

  1. Henrik Says:

    ”Mer fredagslyx än så här behöver jag inte”.
    Few do!
    Sagt med ett ganska duktigt stänk avundsjuka.
    Minns en middag på Brösarps gästgiveri när sonen var runt tio veckor gammal.
    De fick byta ut en korkad Trimbach och när det var gjort gjorde sig sonens kolik (eller vad det nu var) påmind. Min fru sa när vi satt i bilen på väg därifrån att hon knappt känt vad vare sig mat eller vin smakat.
    I övrigt, synd att garderoben inte är full av PC 04, mycket synd.

  2. Mårten Says:

    Underbart feelgood-inlägg och mycket lockande viner! Kul att Pontet-Canet 04 var så pass spelbar. Efter att ha läst nya numret av WA igår kväll blev man ju inte helt osugen på ett par flaskor av PC 06.

    På tal om Leitz. Drack 2007 Rüdesheimer Berg Rottland Alte Reben härom helgen och den var underbar, om än något oförlöst. Hade liknande, generös, stil som er 06a varkar ha haft (kanske ändå något stramare är din beskrivning när jag tänker efter), men oj så god den var.

  3. anders wennerstrand Says:

    Jo, det var en feelgoodfredag. Henrik, där har du ännu ett skäl till att jag tycker så mycket om Vinbaren: Det behöver inte bli en stor (eller dyr) utflykt som kräver planering och följaktligen kan haverera om avkomman har en dålig kväll. Vi får väl släpa med dig och hustrun nån gång!

    Pontet var faktiskt förvånansvärt lätt och elegant utan att offra djupet. Den kan ju vara en riktig stridsvagn vissa år. Och bevismappen som påstår att 2004 var min sorts bdx-år växer lite till.

    Mårten, stram var väl ett ord som inte föll oss in… Mineraliteten fanns förstås där, men det är ju något annat. Rottland och Schlossberg får väl anses vara jämförbara lägen när det gäller att kunna ge strama viner, men det här var rena veloursoffan. Och, just det, jättegott.

  4. Mårten Says:

    Möjligen är ”stram” ett lite opassande ordval kring dessa viner, I definately see our point. Men jag får känslan att Rottland 07 kan vara en lite mer välstoppad, och lite mindre porrig och dekadent veloursoffa…

  5. Vinosapien Says:

    Leitz mest strama Alte Rebe-Riesling (2006) går på rea just nu – http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=97706&Butik=0&SokStrangar=

    Kaisersteinfels är namnet på vingården och är skälet till att Leitz står utanför Erste Lage-hysterin. Han anser att Kaisersteinfels självklart borde klassas som EL.

    Konstigt nog finns det fortfarande ‘massor’ av hans 2007:or kvar. Med tanke på vår kära valutas förfall är de otroligt bra prissatta jämfört med vilket euro-land som helst.

  6. anders wennerstrand Says:

    Mårten, jag menade inte att säga emot. Det var bara roligt med en Schlossberg där stram inte fanns ens i det finstilta. 2007 är man såklart nyfiken på.

    Tack VS för shoppinglistan. Ska se om jag hittar några tusenlappar nånstans ;-) Jag lyckades hålla mig från reaimpulserna i måndags, men vi får väl se. Och Kaisersteinfels låter smaskens.

  7. Martin Says:

    Vad som är så skönt med vinbaren är att de – dessutom – har så bra spis för en högst överkommlig peng. Så att man kan lägga stålarna på annat.

    Vad nu det skulle vara.

  8. Henrik Says:

    Hmm, nu är sonen snart nio. Du har rätt, Anders. Det är dags för nästa steg i hans uppfostran.
    Vinbar(n) nästa!

  9. anders wennerstrand Says:

    Då ses vi där – pojken kan ju inte leva på BS-Barral allena.

    Helt rätt, Martin; även om jag kan tycka att maten svajar lite ibland är den oftast bra, lagom enkel för att inte sno fokus från glasen, och sympatiskt prissatt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s