Terra incognita

Ibland måste man dyka i den djupa änden av bassängen för att man är nyfiken. Som tur är består så gott som hela vinvärlden av djupa ändar.

Nu är det vinbloggar-Sveriges Portugalpandit Niklas J som bjuder in till magplask och svanhopp rakt i det bråddjup som portugisiska viner är för mig. Alltså mannen som behöver tre bloggar för att få utlopp för sitt intresse för det gamla vinlandet. Jag skulle inte kunna fixa en sådan här provning med tio års förberedelser. Fruktansvärd god mat (rätt gissat – portugisisk) och roliga människor att diskutera med ingår, men inga flytvästar. Allt blint. Som om det hade spelat någon roll för mig…

portugal-kork

Första flighten: Tre alvarinhoviner i olika stil. Aptitretande så det räcker.

2004 Palacio da Brejoeira doftar grönt äpple och blommor, men också rejält med sten och flintrök bredvid en gummiton. Läskande! I munnen är vinet högsyrligt och äppelkartigt, med citrus och en påtaglig mineralitet som får saliven att forsa. Känns mycket yngre än 2004. Suverän apertitif – några rostade mandlar, en sommarkväll och en balkong är allt som behövs. Okej, en ocean med vänligt kluckande vågor hjälper också.

2007 Soalheiro Primeiras Vinhas är ett helt annat vin. Yppig, generös, härlig frukt åt päronhållet, mycket aromatiskt och lite gräsigt. Och så mogen persika. Aromatiken hänger med i smaken; päronsplitt, kiwi, melon. En cuvée på sauvignon blanc från nya världen och solig österrikisk riesling skulle smaka exakt så här, med det säger väl mer om hur min referensbank ser ut. Fint, men den där fruktsötman är ändå lite väl riklig för min smak även om syrabalansen är utmärkt. Finns i BS.

2005 Dorado Superior öppnar med klockrena toner av rått, nymalet kött, men de klingar av efterhand. I stället förvandlas vinet till champagne utan bubblor. Gula äpplen, smör och nötter och lite honung i doften, som en skumpa på fatade basviner. Smaken har mogna äpplen och lakrits, med underbar intensitet, komplexitet och längd. Fyra månader på 600-literfat är mycket mindre än jag hade gissat på. Atypisk alvarinho, enligt proffsen, men riktigt gott.

Andra flighten: Gammalt rödvin. Gammalt.

1960 Quinta do Carmo från Estremoz i norra Alentejo är strax före femtioårsdagen en utomjordisk upplevelse. Sprängfyllt av liv! Doften är elegant, balanserad och mättad, full av fräsch (!) välmognad rödfrukt. Jag hittar lite kött och nagellack, örter och en antydan till tjära. Smaken, smaken… Smaken är ren – och fullkomligt grym. Stor men slank, ljus frukt med chockerande spänst, som gammal saft, och syrorna är oerhört bra. Allt sitter precis på plats. Det mest fantastiska är hur alla komponenter har lyster och mättnad ända ut i kanten, det finns inga glapp eller svackor någonstans. Eftersmaken klingar ut långt med läder och tjära och ja, det påminner om gammal barolo minus tanninerna. Det här vinet kan utan vidare ha 25 olika druvor i sig. Och får en plats på hyllan som kungen bland de i och för sig få riktigt gamla viner jag har druckit.

1948 Garrafeira Particular från Caves Aliança har inte samma livslustar, men de rätt skumma dofter som toppar från början blåser bort. Doften som stannar kvar är mogen på väg över kanten, men på rätt sida, med russin, frukostmarmelad, lagerblad, kandisocker och något violliknande. I munnen har det ändå gott om anda, med soja och svamp under ett rejält lass grus. Eftersmaken är lövkryddig, söt och fin med bränt socker, port och russin, och tanninerna är respektabla. Vilket kan hänga ihop med 20 år på trä – vinet buteljerades enligt etiketten 1968. Druvan: baga.

1970 Colares Chitas från Antonio Bernardino da Silva är faktiskt rätt motbjudande. Förlåt. Jag är mycket tacksam för erfarenheten, men det lönar sig inte att ljuga, har mamma sagt. Ramiscodruvorna i de omtalade sandgroparna har gett ett vin som i dag luktar som lågvattenflader på västkusten: Jäsande tångruskor och död krabba. Gamla kloakrör är inte heller en dum liknelse. Kex och kaffe är i och för sig gott, men väger väl inte riktigt upp. Det smakar som det luktar, med lite extra svampkänsla och torra tanniner. Jag gillar ju ofta det udda och lite skitiga, men nja.

1996 Joguet Chinon Clos de la Diotière dyker upp som överraskning från en av provarna. Doften har tydlig ålder, men utmärkt fräschör; ljus jordgubbsmarmelad samsas med en del fatvanilj, löv, läder och paprika. Intensitet och fin frukt definierar smaken, som är ljus och yppig med saftiga jordgubbar och körsbär bredvid en tydlig gräsighet, och tanninerna är inte obetydliga. Cab franc från Loire blir så här saftig i jämförelse med de tyngre släktingarna i St Emilion, och när gröngräset hålls i schack är det riktigt gott.

portugal-roda

Tredje flighten: Det moderna Douro

2005 Quinta do Vallado Riserva öppnar med en tung blomsterparfym som lägger sig med tiden och släpper fram en rätt omfattande fatbehandling, smör, bittermandel, asfalt och en antydan till mint. Ung och lite kärv smak med massiv frukt, krossade mörka bär och lite lakrits. Aningen monokromt i både doft och smak. A bit too elegant, enligt Mark Squires – man måste älska karln.

2005 Curriculum Vitae från Cristiano Van Zeller, mannen som tvingades bort från Noval, är lite lättare i näsan med en gummiton bland rejält med mörk bärfrukt, liknande fat och lite cassis. Fin aromatik. Frukten är söt och svart men fräsch och balansen är påtagligt lyckad. Lite tjurigt i dag med en hel hink tanniner, men allt på plats för en strålande framtid.

2005 Pintas har till och med en Portugalidiot som jag läst om. Unga Sandra Tavares (som också gör vin åt Van Zeller på Quinta do Vale Dona Maria) och maken Jorge Borges har fått till en stor och rik doft som svämmar över av björnbär, men med ljusare övertoner av hallon och jordgubbar. Kola och banan finns också. Den här är också rätt stygg mot tänderna, men ändå relativt lätt med så mogen frukt att den nästan slår över mot tropikerna. Fina syror håller ordning i klassen. Ännu ett vin att stoppa undan.

2005 Quinta do Crasto Vinha Maria Teresa doftar – fat. Smör, kokos, choklad och kola släpper ingen jävel över bron. Smaken är fint aromatisk och kryddig, med påtagligt hög extraktion, men det är rätt fjäskigt med all ek och sötma trots att kvaliteten är omisskänlig. 97 pinnar från Parker…

1997 Beni di Batasiolo Barolo hälldes blint av den här mannen, och jag satte den i alla fall i rätt appellation trots en växande mintton som kunde ha lurat mig åt skogen. Fin mogen karaktär för övrigt och tanniner i min smak, men mitt fokus låg på Niklas långkokta gris med röra på bönor och blad och några anteckningar blev det inte.

1987 Colares Chitas kom från ett annat Portugalproffs vid bordet och var precis det som 1970 inte var, om ni minns de gamla krabborna i andra flighten. Välbevarad syrlig frukt, gott om läder, ren och fin på gammaldags vis och med rekorderliga tanniner som satt kalasfint till maten. Extremt kul att få de här två samma kväll, och slippa ha ett frågetecken i kolumnen för Colares resten av livet.

Fjärde flighten: Gamla fortifierade viner

…får ni läsa om hos andra. När de lyckliga vältrade sig i Moscatel de Setúbal från förr och pimplade portugisiskt från 1871 satte sig den olycklige på pendeln och fick dryga fyra timmars sömn innan han skulle stå i givakt på jobbet 06.00 söndag morgon. Hållplats för hållplats, syll för syll allt längre från lustgården. Sic transit gloria mundi.

Jag vet inte när jag sist fick så många nya intryck på en kväll. Niklas, jag bugar mig. Fast det är fortfarande rätt mycket hundsim i den djupa änden här borta.

//anders

PS: Så här tyckte de andra: Klick, klick, klick, klick.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “Terra incognita”


  1. […] mer om provningen: här och här och här och […]

  2. Vinosapien Says:

    Led med dig när du fick lämna in…
    Dock ‘slapp’ du eftersmaken av förrförra seklet när du vaknade dagen efter. 1871 ville inte släppa taget.

    Här kan du läsa vad jag tyckt eoch tänkte

    http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Actor=vs2400&TasteDate=2009-02-21&TastePlace=Niklas%20J

  3. Fredrik Says:

    Inte heller ostjäveln släppte någon över bron dagen efter! Mm.. trist att missa förrförra seklet med bara några sekunder.

  4. anders wennerstrand Says:

    Tack Vinosapien för länken. Fredrik, jag förstår att man heller inte kunde gå till vilken Coop Forum som helst och plocka upp de där ostarna, så det var ännu mer salt i såren. Tur att allt finns att läsa om…

  5. Lena Persson Says:

    1960 Quinta do Carmo jag vill ha tag på en flaska sådant vin. Hur gör jag eller något annat rödvin från 1960. MVH Lena

  6. anders wennerstrand Says:

    Hej Lena! Vänd dig med förtröstan till den här mannen. Han dricker lastgamla portugiser till frukost.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s