2003 Vieux Télégraphe
Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.
Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på doften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.
Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.
Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.
Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.
//anders
PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: Châteauneuf-du-Pape, cinsault, Frankrike, grenache, Rhône, Syrah, vilt
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
februari 23, 2009 den 21:24
Underbar början på inlägget, fast man är en tämligen timid typ som knappast råkar i handgemäng (eller kanske just därför :)? Nåväl, skrattade iallafall hjärtligt åt det hela!
Härlig, målerisk fortsättning som får en att undra när det börjar bli dags att börja fundera på 05:orna som ligger o. väntar i källarn…
februari 23, 2009 den 22:59
Tackar. Risken är väl att man får sitta vackert och vänta på sina nollfemmor, jäkla monsterårgång som behöver tuktas länge för att mjukna. Men frestande är det.
februari 24, 2009 den 16:26
Vieux Télégraphe är nog den minst givande nollfemma jag har smakat från châteauneuf. Väldigt knuten, vilket även tycks återkomma i noteringarna på CT. Låt ligga, säkert gärna bortom 2012.
Den här nolltrean däremot verkar ju bete sig precis som man kunde förvänta. Jordgubbar, kirsch och garrigue mmm…
För övrigt – ”ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor” är en klockren beskrivning av lutte raisonnée.
februari 24, 2009 den 23:14
Just det, det var du på Parissemestern – jag hade just för mig att någon av de närmast sörjande hade dragit i sig en nollfemma. Nä, de får ligga, men hade jag haft en låda hade jag nog klåfingrat lite trots allt. Och du har rätt, 2003 var helt förutsägbar.
Homeopati ger mig utslag. Men det kan vi ta en annan gång.
februari 25, 2009 den 9:12
Prova gärna en nollfemma – det är alltid roligt att få en ögonblicksbild. Och då kan jag ju låta mina ligga till sig ;-)
februari 25, 2009 den 9:45
No can do – jag har alldeles för få. Det får väl bli en Parisresa i stället.
maj 2, 2009 den 22:01
Tjena Anders, Har du verkligen druckit samma vi som vi? Känns inte så nämligen…
Vi sitter nämligen och sippar på nämnda vin just nu. Glöm mogenhet, generositet och associationer till jordgubbar, vi tycker istället att vinet smakar väldigt knutet än så länge. Pepprigt och med en svårgreppbar salt ton, måhända en slags lakritston vilande över allt? En Chateauneuf som är ganska atypisk tycker vi, förhoppningsvis bättre om ett gäng år. Kul att smaken är som baken, nämligen delad…
Vi hörs om 5 år för en uppdatering..?
maj 3, 2009 den 8:49
Spännande! Kan det ha att göra med lagringsbetingelser, månne? Den här flaskan har tillbringat stora delar av livet nära rumstemp, så det kan säkert ha gått lite fortare än den ni drack. Och så åtminstone två timmar på karaff. Är ni säkra på att det stod 2003 på etiketten? ;-)
Schemalagda uppföljningar borde man på fullt allvar ägna sig mer åt.