Comfort food! Och 2005 Mitolo G.A.M.
Biff och bea! Visst är det fascinerande hur vissa rätter kan gå hela varvet runt: Från finmat à la française till familjens fredagsmiddag, till kvarterskrogarna och sunkhaken, ett skämt i skamvrån i de bättre köken – men samtidigt en guilty pleasure för kockar som skulle kasta sig på Sabatierkniven om de fastnade på bild med en grönprickig rännil i mungipan men lagade biff och béarnaise i lönndom lik förbannat, och följaktligen tillbaka till ambitiösa matsalar som sade nej, ta mig fan, vi tänker inte skämmas för att laga god mat. Mathias Dahlgrens kokbok från Bon Lloc har den med, men det är förstås stjärnkocken som serverade vurre med bröd: Små butifarra-korvar i minikorvbröd och gatukökspapper.
Men det kräver ett visst je ne sais quoi. Lövbiff och plankstek följde med på resan ned, men ligger kvar på historiens skräphög och flottiga kvarterstallrikar. 
Och risken att Mathias Dahlgrens söner och döttrar ställer fram fläskfilé med ananasringar är, prisa gudarna, försumbar.
Entrecôter stora som pingisracketar och australiensisk muskelshiraz behöver man inte 120 poäng sommelerie för att para ihop. Men en sås på några hekto smör ropar efter en del syror och tanniner, och livet är för kort för att dricka vin som helt saknar finess.
Ben Glaetzers viner, både under egna familjeetiketten och som vinmakare på Mitolo, är välgjorda och nyanserade nog att tilltala så frankofila människor som, tja, Frankofilen, och yours truly. Snart fyra år gamla Mitolo G.A.M. skickar upp en enorm, superfruktig doft, men det är ändå något slående fräscht över den. Vi håller oss i björnbär-blåbärsspektrumet, med en liten aning mint eller eucalyptus, och kommer det inte lite ljusare frukt svävande på toppen? Rentav sommarblommor? Faten är i tyngsta laget, men någon timme i karaff löser faktiskt den saken också, och kvar blir en tilltalande sky av nymalet kaffe.
Oommff… Vinet invaderar munnen utan att ta några fångar. Intensivt som en gassvets, men oväntat smidigt och utan onödig kladdsötma trots den flytande fruktkorgen. Därifrån bygger den på sig ännu mer och glider över i en eftersmak som stoppursfanatikerna skulle kunna ordna konferenser om.
G.A.M. är Mitolos första vin, döpt efter barnen Gemma, Alexander och Marco. Lakrits och örter komplicerar bilden på ett bra sätt, särskilt den där eftersmaken är örtig. Det är faktiskt för mycket vaniljek i smaken för mig till slut, och tanninerna är så mogna att de blir i smeksammaste laget, men syrabalansen är fin. Okej, det här är inte min drömstil, men visst är det kalasgott om man inte dricker det för ofta. Skickligt vinmakande går att känna igen i de flesta färger. Men 95 poäng, Uncle Bob? Jag har en kvar, byter du mot nån annan 95-poängare? Jag kan tänka mig 2005 Trotanoy när som helst, eller Smith Haut Lafitte, eller varför inte Clos des Papes…
//anders
Explore posts in the same categories: mat, vin
Nettare e gioia 
januari 29, 2009 den 14:29
Charmtroll är de flesta aussies och då tjôtar jag inte bara vin…Okomplicerade, rättframma, busiga och humörhöjande. Inte så mycket att filosofera kring utan mestadels bara sippa och njuta. Till en redig köttabit blir ju inte vinet mindre skojigt.
Sedan att skallen känner av det dagen efter är en mindre charmfull egenskap, vilket inte beror på mängden utan på… Fyll gärna på för jag har själv ingen aning…
januari 29, 2009 den 22:17
Hugh Johnson skriver i sina memoarer om en resa ute i australiska bushen där man tog en filé tjock som en knytnäve, skar en skåra i den och tryckte i ett halvdussin ostron. När köttet var klart var ostronen lite mysigt varma, var tanken. About sums it up, what?
Huvudvärk kan man få av de mest egenartade saker. G.A.M. påstås i alla fall ha 14,5 procent alkohol, så om man blandar med en rejäl châteauneuf borde man landa lite över 15-strecket…
januari 29, 2009 den 22:37
Varför ska steak frites vara en guilty pleasure? Jag tycker man kan mäta standarden på en krog utmärkt på den rätten. Köttets kvalitete och stekning, smaken på bean och givetvis hur bra pommes fritesen är. Låter enkelt, men få lyckas.
Inte för att jag inte är införstådd med konnotationerna som du mycket träffsäkert redovisar, men jag skäms aldrig över att äta en bra steak frites.:)
Och jag önskar jag kunde få till det bra hemma.
Ja du, jag är väl inte tillräckligt intresserad av poängskalor för att förstå Bobs motivering för att ge Mitolo G.A.M 95 poäng. Men det låter väldigt högt för det vinet.
Skulle precis som du byta ut den vilken dag som helst mot någon av dina alternativ. Om man prompt ska hålla sig till sådana som han gett 95 p.:;
januari 29, 2009 den 23:17
Ska inte, och är inte längre – nu kan du skamfritt vältra dig i biff och bea och ändå servera obskyra nose to tail-styckningsdelar med hemgjutna sjögräspärlor och lakritsluft. Men visst fanns det en period när det var plebejmat, precis som allt som hört hemma på parnassen och sedan blivit tillgängligt för massorna. Lax, någon?
Och du har helt rätt, det är ett utmärkt lackmustest för restauranger.
Jag tillhör ju som du kanske vet också poängskeptikerna. Den här skrattspegelexponeringen gör det bara ännu svårare att tro att kejsaren har något på sig.
januari 30, 2009 den 10:23
Hmm, intressant det här med Mitolo. Är det möjliugen så att det ska drickas ungt? Att det inte tjänar på mognad, att det inte tjänar på att tappa tanniner? Att eventuell komplexitet dör snarare än växer?
Ingen aning, för jag har inte prövat Mitolo, men varje note jag läst låter bättre ju yngre den är och det är något jag ofta tyckt om Aussie-Shiraz.
Eller så ska den lagras in i mål och det har jag aldrig haft tålamod till.
I övrigt, biff o bea, ja vad säger man.
Självklart har lyx tillgängliga för massorna spelat roll. Å andra sidan, i Frankrike har du ALLTID kunnat käka en biff o bea som varit bra och resonabelt prissatt, även i de minsta avkrokarna.
I Sverige däremot hände några saker på 70- och 80-talet som inte var bra för biff o beas rykte.
1) Massor av vägkrogar köpte in biff av tveksam kvalitet och stekte igenom dem och serverade i praktiken en skosula.
2) Istället för smör så gjordes mången bea på olja, istället för en korrekt gjord reduktion hällde man i lite dragonvinäger och lät det vara bra så. Servera detta till en skosula och det är klart att det förr eller senare blir en backlash.
Biff o bea har alltid varit väldigt gott om köttet är bra och bean kärleksfullt gjord på bra råvaror. SKiljer sig inte från mycket annat på så vis. Och haricot verts, färska som kokats hastigt, till bea är bisarrt gott.
januari 30, 2009 den 22:28
Att fundera över som vanligt, Henrik. Jag tror inte att Mitolo säckar ihop på ett tag, men jag ser inga som helst skäl att lagra. Munskänkarna körde en provning förra året med några tungviktsshirazer med ett antal år på nacken för att se hur de svarade på lagring, men jag missade den (eller valde bort, jag minns inte), så jag vet fortfarande inte hur de uppför sig. Jag har druckit en Grange med hyfsad ålder som var utsökt god, men det är ju ett annat vin. Men ge Mitolo en chans, det är mycket kvalitet för pengarna.
Du har helt rätt om Frankrike, och det är en del av charmen med landet. I Sverige har kurvan sett annorlunda ut, och dina två faktorer har haft mycket med att göra. Så jag står fast vid min grundprofilering i posten, även om den saknar en del nyanser. Usch, det där är ju dragonvinägerns enda uppgift, och den har gjort mycket skada…
januari 31, 2009 den 11:20
Australierna själva säger ju att bättre shiraz blir något helt annat med lagring, om än inte nödvändigtvis Hermitage …
Vill minnas att WS för inte så länge sedan körde ett rätt stort knäck på just det temat, hhm, får rota lite garderoberna och se vad jag hittar.
Jag har några bra shirazer i garderoben, inte särskilt dyra, men sådana som fått 92-93p av såväl Parker, WS som James Halliday. Åtminstone nån av dem har jag tänkt ska få närma sig eller rentav se sin tioårsdag.
Det lustiga är att jag föredrar ofta mellanskiktet på aussieshiraz, inte den massproducerade för 79 spänn och inte prestigecuvéen för +300, utan den för 150-225, typ. Fortfarande bra frukt, men inte lika lång tid på ek och förljaktligen inte lika massivt överväldigande. Ridge Shotfire, t ex. Synd att inte SB fått in några nya årgångar sedan 2004, för den var riktigt läcker i all sin mäktighet.
Jag får beställa hem nån Mitolo nån dag, Franko var ju svag för Savitar vill jag minnas, what say you? Den eller Gamen?
Jag har ju jobbat på en och annan krog som sniffat på eller haft stjärnor och ingen av dem serverade bea. Däremot hände det någon gång i bland att fan flög i en kock som vispade ihop en bea till personalen. Då suckades det och stönades det njutningsfullt bland personalen, men hade vi satt upp det på menyn hade gästerna sannolikt satt näsan i vädret och gått nån annanstans …
februari 1, 2009 den 12:18
De kallade ju länge sitt vin för Hermitage, och Grange tog väl inte bort det från etiketten förrän nån gång på 90-talet. Spontant känns det som att här finns så mycket smaskig frukt att om balansen finns där finns inga skäl att lagra. Någon får väl bjuda mig på tolvårig Barossa Valley om det ska hända.
Frankofilen hade ju problem med att ens skilja på G.A.M. och Savitar, gillade båda men gav väl ändå ett litet plus till Savitar. Häll parallellt, vet jag! Och de 239 spänn jag betalade för den här känns som ett rätt sympatiskt pris.
februari 1, 2009 den 12:41
Jag har gillat och druckit Shiraz från OZ sedan jag besökte landet (och min sambo som då jobbade i Melbourne) 1989. Under åren har det samlats på hög, och lagrinståliigheten har många gånger prövats (hör av er så ställer jag upp en radda med 10+ åriga SA-Shiraz). Mina erfarenheter har varit blandande, normalt börjar vinerna tappa harmonin efter 8 år i runda slängar, men det finns gott om undantag som växer i säkert 15-20 år också (frukten dämpas och choklad &kaffe börjar dominera med bränt socker och skojjiga kryddor).
Just Gletzers viner är det svårt att sia om dock, goda som de är i unga år (dessutom var 2001 var första årgångarna jag drack, och endast lite finns kvar i mitt modesta förråd).
februari 1, 2009 den 12:58
Mitolo drog väl igång först i slutet av förra seklet, så där är juryn fortfarande ute och snackar ihop sig när det gäller lagring. Men visst känns det som att de är gjorda för att drickas i relativ ungdom, även om några år under skruvkorken kan behövas för att allt ska falla på plats. Glaetzeretiketten kan jag tänka mig görs med lite annan horisont, åtminstone Amon-Ra.
Spännande med riktig erfarenhet av långlagrad storshiraz. Det är inte svårt att se att mascaran börjar rinna på en del av dem, men kul att andra alltså har en längre framtid. Några särskilda goda exempel du vill berätta om?
februari 1, 2009 den 13:58
De som funkar bäst i SA, vad jag vet i alla fall, är de lite mer klassiskt konstruerade sakerna. Grange lagras väl förstås tillsammans med en del av Penfolds andra saker (Magill Estate, St.-Henri, RWT återstår väl att se god men jag tvekar på lagringspotentialen) men också Peter Lehmann Stonewell, Wynns Michael (Coonawarra), Yalumba Octavius (om man står ut med de minst sagt traditionella ekbehandlingen), Eileen Hardy (tidigare år från slutet av 80-talet och början av 90-talet) och inte minst Roremount Balmoral Syrah (McLaren Vale, notera Syrah i namnet, inte Shiraz, 95an är på topp nu). Clarendon Hills bore också tåla en del på flaska, men jag har begränsad erfarenhet av de bättre. Samma sak gäller Henschke, Mount Edelstone viner på lagring, man ka anta att Hill of Grace gör det också (tyvärr nil erfarenhet).
Utanför SA finns det en del också, Brokenwood Graveyard närmast kräver 10 år på flaska och Mount Pleasant Rosehill klarar lagring bra också. I WA finns en del från Margaret River (de bättre från Voyager bland annat men de är generellt bättre på Cabernet tycker jag) men där har jag inte så bra koll på hur de utvecklas med tiden.
februari 1, 2009 den 21:49
Jag gav nog ett litet extra plus för Savitar i årgång 2004, men att skilja dem åt är inte lätt, speciellt inte när man bara förlitar sig på minnet och inte dricker dem parallellt. Savitar var kanske aningen mer elegant utan att tappa i kraft.
Men vilka skamlösa övergreppp har du utsatt den stackars äggulan för? Jag blir inte klok på hur du fått den att se ut sådär..
februari 1, 2009 den 23:39
Tack för listan, Erik. Magill Estate har jag provat i lite äldre tappning, och den hade hållit ihop helt okej, men jag föredrar nog ändå lite ung frukt där. Sedan är det väl bara att börja bocka av ;-)
Frankofilen, jag har svårt att skilja på mina arbetskamrater om jag inte får dem parallellt, så tro inte att det var en pik… Äggulan har levt ett tämligen normalt liv, tror jag. Ett par rejäla lysrör, bara (bilden är från gamla köket), och så ett varv i Photoshop så att färgerna inte ser helt åt helvete ut längre. Jag försäkrar dig att den fick ett värdigt slut.
februari 2, 2009 den 20:48
Hmmm, krävs det dekantering av arbetskamraterna också? Etikettsdrickning?
Intressant arbetsplats, söker ni folk?
februari 2, 2009 den 22:36
Jag kan tänka mig några som skulle må bra av lite luftning, ja…
maj 4, 2010 den 14:29
Fick inte tag i någon GAM på släppet, men väl Savitar 06 och Reiver 05. Entrecôte, bea, frites och haricot verts beware!
Funderade för övrigt vad som hänt med priset. Reiver för 149, Savitar för 179. Reiver är 05, så där borde årgången vara okej, men är 06 bedrövlig i Aussie-land?
I will soon find out, men frågar ändå.