Pinot to the people – och Greg Brewer i stan

Pinot noir, ja – the most haunting and brilliant and subtle and thrilling and ancient on the planet. För det har Miles sagt. Han skulle ha gillat Divines lilla pinotpartaj i veckan: 20 bättre PN på rad och inte en droppe merlot inom synhåll. Och viss slagsida åt amerikanska västkusten.

[Varning: låång post]*

Sverigevännen Greg Brewer, haussad wunderkind med näsan i jäskaren på Brewer-Clifton, Melville och nystartade, egna Diatom, satt nån meter till höger vid det lilla bordet, och jag är hemskt glad för möjligheten att få prata ordentligt med honom. En sak är att han står för rena, klara, lite strama viner utan att förakta läckert fruktmaterial, alltså precis den skärningspunkt i vinfilosofin som jag själv så ofta landar i (här och här, exempelvis). Men killen är född på 70-talet och uppväxt i Los Angeles, och med mina år i Kalifornien i bagaget känns det som att komma hem. Och jag älskar att höra passionstokiga vinmakare förklara sina viner när de hälls på en provning, åtminstone om folk är så välsorterade som Brewer.

Trots pinottemat var kvällens första droppar ett chardonnayvin: 2007 Diatom Huber. En diatom är ett encelligt plankton, vars kiselskal bildar en stor del av jorden i Santa Rita Hills där Greg Brewer huserar. Tanken med lilla Diatom är att få svängrum för extremt ren chardonnay: ståltank, svinkall jäsning, ingen malolaktisk jäsning, the whole nine yards. Och den här lilla slatten från sandiga Huber är sensationell: Isigt fräsch, citrusdominerad och med en rejäl dos mineral. I munnen är vinet lätt trots ordentlig kraft, limetonat med viss kryddkänsla, stenigt och så krispigt att det nästan drar åt krusbär. Det är en chock att se den lilla siffran 16,0 procent i ena hörnet. Tyvärr försvann en av 2 760 flaskor där.

Första flighten

Vinmuseum! Pinot var ingen självklarhet i Napa på 1960-talet, men här står fyra flaskor från Beaulieu Vineyards: 1968 till 1971. Produced entirely from Pinot Noir grapes, står det på baksidesetiketterna som kunde suttit på burkar med gröna ärtor. 1971 kan vi lämna därhän, sönderfallen under en oduglig kork. Även den äldsta, 1968, hade fått stryk och säckade fort ihop i munnen (I picture someone hanging onto a ledge by his fingernails, skrattade Brewer). Men de två andra är inte ointressanta, utmognade med olika grader av levande frukt; högst betyg till 1970 som hade saker på plats och rätt snygg balans även om syrorna tjöt lite i öronen. En udda upplevelse.

Andra flighten (blint)

Första glaset: Rätt intensiv doft med fin parfym, nästan rosor; rödfrukt och nypon bredvid en antydan till fat. Lätt munkänsla med rejäla syror, men kärnan är klen och en grapekärv efterbeska tar fort över. 1998 Ken Wright Shea Vineyard, Willamette Valley.

Andra glaset: Dovare, mörkare doft med grillat kött ovanpå mörka körsbär och skogsbär ur Gott & Blandat-påsen. Pinje, tomatplanta och grusiga mineraler fyller i den komplexa doften. Smaken är – jättegod. Mörk frukt med fräscht lyft, härlig balans och finkorniga tanniner. Kan vara kvällens godaste vin. Och bara 276 flaskor gjorda… 2000 Brewer-Clifton Clos Pepe, Santa Rita Hills.

Tredje glaset: Charmtroll! Fräsch, bright doft med jordgubbston men också sjöbotten och grillat. Komplext här också, en släng av violer, och märkbara men skapligt lätta fat. Kalasgod smak med intensitet, bra kärna i frukten och stiligt fokus. Söta, mörka körsbär, kryddek och en antydan till apelsin. Tyvärr slår faten igenom lite väl mycket i smaken, men det här är inte långt efter Brewer-Clifton. Mitt första möte med Martinelli Blue Slide Ridge, Helen Turleys omsusade pinot från Sonoma Coast, från 1999.

Fjärde glaset: Buljong, lagerblad, kött och soja har trängt undan frukten i den här doften. Smaken är ett virrvarr av syror och tanniner, tuff och kärv, med lingon och röda vinbär och en rejäl beska. Den här frukten kommer att ligga med näsan i vädret långt innan virket har mjuknat. 1998 Vincent Girardin Pommard Les Chaponnières.

Tredje flighten (blint)

Första glaset: Liten, sötfruktig och lite mystiskt kryddig doft, en aning parfymerad, med lite kexiga fat. Örter och stall pekar hemåt Europa till. Smaken har samma lite småskitigt charmiga kant och örtig profil, med rätt allmän frukt och påtagliga tanniner. Lite kort i dag, känns ungt. Nicolas Rossignol Volnay 1er Cru Santenots.

Andra glaset: In your face-frukt, mörk och intensiv åt björnbärshållet, med tydliga fat och en anstrykning av rökt korv. Smaken är snyggare, syrahfrukt med syror som stagar upp och fin renhet. Björnbären är sådana vi plockade som barn innan hela busken mognat riktigt. 2002 Ojai Bien Nacido, Santa Barbara County.

Tredje glaset: Doften är faktiskt inte olik förra glaset, men här finns ännu tjockare fat med lite kväljande smörkola ovanpå björnbärspajen. Ändå är bärspektrumet riktigt nyanserat. Mycket söt och generös smak, men helt enkelt för fatig för mig. 2002 Saintsbury Brown Ranch, Carneros.

Fjärde glaset: Oj, vilket fokus, vilken spets i doften! Ljuvligt aromatisk, skogsbärsfrukt med lyster och ljus, rent och fräscht och en liten jordkant. Smaken är komplex och påfallande välskuren, med kryddiga mörka körsbär, snygga mogna tanniner. Savory, i brist på ett svenskt ord. Brewer börjar muta in prispallen… Han berättar att kanske 40 procent av druvorna jäst i hela klasar, vilket förklarar den underbara aromatiken. Han jämför själv med att tillaga kött utan att skära ut benet: I don’t care how gentle our destemming machine is. 2002 Melville Carrie’s, Santa Rita Hills.

Fjärde flighten (blint)

Första glaset: Lite udda doft. Den mörka, blommiga frukten har fått något torkat över sig, faten har skapat en smörig och kexig känsla och bredvid finns ett element som är svårt att ringa in, som ett slags salta snacks. Inte så kul att dricka: sött och syltigt med russin och torkade plommon. Här finns också björnbär och lakrits och viss komplexitet, men ändå. 2004 Peter Michael Le Moulin Rouge, Santa Lucia Highlands.

Andra glaset: Oj, här var det syrah… Brännande intensiv doft med tjock björnbärsfrukt och kryddiga fat. Den lilla slatten fyller glaset till brädden, men det finns också ljusare nyanser åt jordgubbshållet. Den mörka syrahlika frukten följer med in i munnen, men komplexiteten är påtaglig. Här finns lite burgundisk sjöbotten, cassis, försommarblommor och den där asfalttonen som kan finnas i bättre syrah. Påfallande bra – men för sött och tjockt i pinotvärlden för mig. Materialet hämtat från Santa Rita Hills, för Manfred Krankl har inga egna pinotstockar. Sine Qua Non Covert Fingers (2004).

Tredje glaset: Rätt egen doft där den hårtslående, köttiga mörka frukten har sällskap av rökelse och en lite metallisk känsla. Rökelsen finns i munnen också i det här kraftiga vinet, och intensiva krossade bär, men jag hänger upp mig på stjälkigheten som ger ett lite grönt intryck. Första vinet från Greg Brewer som inte träffar mitt i prick. 100 procent hela klasar i jäskaret är ett vågspel, men Brewer arbetar väldigt mycket med stjälkar. 2004 Brewer-Clifton Cargasacchi, Santa Rita Hills.

Fjärde glaset: Öppen, generös och mogen fruktprofil – det var visst den tungt frukt- och fatdrivna flighten, det här. Doften är fint aromatisk, men drunknar i alkohol och rostade fat. Samma lite klychiga mörka sötfrukt i munnen, en del citrustoner och schysst syra, men massivt överekat. Inte alls nyanserna hos Southing. 2005 Sea Smoke Ten, Santa Rita Hills.

Femte flighten (blint)

Första glaset: Tydligt ung doft, lite spretig och spritig men uppenbart bra material. Fina jordgubbsnyanser på mörk botten, men också en karaktär som jag ofta hänger upp mig på och tänker på som sydfranska billiga huvudvärksbär; som JP Chenet (utan minsta jämförelse i övrigt). Bra koncentration i munnen, ung mörk bärfrukt med örter och lakrits. Ändå lite väl söttjockt för mig och lite mycket smörkola, men proffsen runt omkring gör vågen. Görs av Maggie Harrison som var på Sine Qua Non mellan 1998 och 2006, och kommer från Shea i Willamette valley som SQN använde förut. 2006 Antica Terra Botanica, Amity Hills, Willamette Valley.

Andra glaset: Ljusa jordgubbar i doften här, med unga friska körsbär och citrustoner, jättefint. Lätta mandelmassefat och en sjöbottenton kopletterar, och det finns ett animaliskt drag här som jag också gillar. Lätt och smidig munkänsla som behåller citrusgreppet; unga körsbär och röda vinbär och överlag en tydligt ung känsla. Brewer anmärker själv på att han ville haft lite mer mättnad i frukten, och jag förstår vad han menar, men det här är ändå jättegott. 2006 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills.

Tredje glaset: Generös och druvtypisk doft med en skrämmande väldisponerad arkitektur, allt på precis rätt plats. Modern extraktion utan att bli tjockt; kryddiga fat med nymalet kaffe, men varligt påstrukna. Smaken är lika imponerande, med slående fräschör och fina syror, vackert lyft i den unga rödfrukten och en citruston åt passionshållet. Fullkomligt skriker skickligt vinmakande. Den här plockade jag faktiskt blint och gläds åt de flaskor som väntar hemma. 2006 Felton Road Block 5, Central Otago.

Fjärde glaset: Sötare, smörigare, hårt fatad och rätt syltig doft som inte tjänar på att stå bredvid Block 5. Det blir bättre i munnen, med björnbär och mörka körsbär, men den stora mörka fruktkroppen känns lite mainstream under fatkappan och kanske har personligheten bara inte kommit ut än. 2006 Luc Morlet Joli Coeur, Sonoma Coast.

Extraflight (extra blint)

Det finns tack och lov provare som tycker att 21 glas inte riktigt är en helkväll, utan alltid tar med sig några bonusflaskor – gärna världsberömda – och häller blint på slutet. Två glas den här gången, och ett tema antyds.

Första glaset: Well, it sure as hell ain’t no Pinot. Det täta, mörkt röda vinet har en superaromatisk doft med den typen av nykrossade bär som signalerar ungdom. Mörkt och intensivt med smör, kex och choklad från faten och övertoner av blommor, även om det är uppenbart ungt och inte helt öppet. Attacken smäller till i munnen och tanninerna är faktiskt rätt hemska fortfarande. Ungt, tätt och högextraherat med väldigt fint tillskuren frukt i mellanregistret och väl avvägda syror. Hopplöst att gissa, men känns ändå europeiskt, om än nya vågen, och visar sig komma från en av de stora modernisterna i Ribera. Välgjort och fjäskfritt trots fruktmassa och fat, kan bli otroligt bra med tiden. 2004 Emilio Moro Malleolus de Valderramiro.

Andra glaset: Påminner om det första och jag börjar ana att det handlar om samma producent. Oerhört intensiv doft, ändå lite mer stängt än ettan och med mer kaffetonad fatprofil. Jättesnygg fruktkärna i munnen, ännu bättre balans än grannglaset, men riktigt tufft och uppenbart babyungt. Den mörka och slanka, kryddiga plommonfrukten har ett fantastiskt fokus och bländande intensitet. Marsch ner i källaren. Moros andra vingårdsbuteljering, båda skrattretande dyra – och helt fantastiska. Jay Miller gav båda 97. 2004 Emilio Moro Malleolus de Sancho Martín.

Jag behövde verkligen den här provningen för att fylla i erfarenheten av framför allt nya världen-pinot. Förutom ren breddövning underströks väl några gamla sanningar: Jag uppskattar fräschör och aromatik mer än tjock frukt, jag är rätt fatkänslig, och Greg Brewer och Felton Road gör, tja, viner att drömma om.

//anders

* Jag inser att jag måste hitta en lite mer läsarvänlig form för poster om sådana här provningar… Arbete pågår.

Explore posts in the same categories: vin