2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

nyarshjort-2008

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

2005-st-cosme-valbelle1Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller 1996-juillet-lallementnumera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

4 kommentarer på “2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)”

  1. Henrik Says:

    Gott nytt år!
    Små barn är diktatorer och inte nödvändigtvis upplysta. And yet you love them.
    Förstår för övrigt inte varför jag aldrig kom iväg och köpte Valbelle 2005. Den tittade jag på flera gånger, men det blev aldrig av och det har jag ångrat flera gånger. Låter underbar.
    Tur att jag åtminstone har en 2001:a kvar.
    Snygg hjortentrecôte, för övrigt – lika snygg som den som tillagades i den gamla gasugnen …

  2. anders wennerstrand Says:

    Gott nytt till dig också, Henrik. Den var faktiskt underbar, den här, och priset hanterbart. Gläd dig åt nollettan – Parker lockar med 93 pinnar, complex aromas och fin balans. Det låter som om du har druckit undan några, vad tyckte du?

    Kul att du kom ihåg den gamla hjorten. Den här var så slank att den helt enkelt fick gå klart på ytterkanten i pannan, och så lite vila före trancheringen. Så enkelt det kan bli. Elugnen har vi faktiskt inte kommit igång med än, den luktar fortfarande som Ruhrområdet när den går trots att vi har bränt ur den 4-5 gånger och skurat emellan. Ska det vara på det viset? Man börjar undra om det inte ligger en liten plastbit glömd nånstans…

  3. Henrik Says:

    Nej, jag har inte druckit undan några. Har druckit husets CdR och en flaska standard-Gigondas på plats i Frankrike sommaren 2005. Det gav mig korkskruvsångest för 01:an – som jag i inledningen av mitt större vinintresse var dum nog att köpa blott en av … Hade tidigt siktet inställt på lagring, bl a Frankofilen bekräftade min tes 2009-2010 – och nu är det 2009!
    Jag är så fruktansvärt torsk på södra Frankrike just nu så det är löjligt.
    Ugnen, jag kan bara beklaga.
    Jag vill minnas att vi följde instruktionen och körde ur den en sväng, sedan var det varken Ruhr eller något annat problem. Låter jävligt konstigt. Jag skulle ringa återförsäljaren, för en plastbit låter inte så osannolikt som man skulle önska.

  4. anders wennerstrand Says:

    Det får nog bli ett samtal till IGF när trettonhelgen är ur världen. Something is rotten in the state of Denmark.

    2009 låter väl som ett kalasår att begå nollettan, om jag läser uncle Bob och Frankofilens kommentarstråd rätt. Svårt, det där; att väga den fräscha frukten mot tid att låta tanninerna lösa upp sig lite och några mognadstoner krypa fram. I skärningspunkten mellan de linjerna finns porten till paradiset om man har mina ålderspreferenser.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s