Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

2000-bordeaux-1

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

2000-bordeaux-2

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

15 kommentarer på “Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor”

  1. Vinosapien Says:

    Oj oj oj…
    Vilken härlig lyx….
    Gissa vad man blir sugen på…

    Hur gick diskussionen om 2:a-vinerna? Gör susen, men inte att dricka…eller…

  2. Henrik Says:

    Fantastisk kväll som avslutas med Pontet-Canet 2000 …
    Hmm.
    Det är nog nästan så jag är avundsjuk på riktigt, faktiskt. Du får se till att få köket färdigt någon gång så man får lite mysposter!
    Sedan blir jag lätt deprimerad också. Har en, säger en, Clos du Marquis 2000 som jag har haft rätt stora förväntningar på eftersom det var min första +300-kronorsflaska köpt för egna pengar. ”Best ever” sa Parker då det begav sig. Poäng minns jag inte men norr om 90.
    Suckling pratar om full-bodied, firm och velvety textured tannins – samt givetvis lådvis med frukt, aningen lakrits och animaliska toner. 94p.
    Och så säger du, som har stort förtroende hos mig, att den är ren men ointressant. GAAAH!
    Nåja, det gjordes 20 000 lådor år 2000 så lite flaskvariation ska man väl fortfarande kunna hoppas på – snälla?
    Sedan är det tydligen så att CdM görs på lite yngre rankor som lär ligga på lite sämre lägen ”not deemed worthy to be called Las Cases”. Och ändå gör de 20 000 lådor …
    I övrigt, den där Gaffeliére-canonen verkar det ha varit gott krut i, låter helt sagolik – precis som Pichon-L-B och Leoville B. Les fort Latour? Sorry, inte tillräckligt tjock plånbok för den. 4 Pure + växel eller lägga till lite och hitta 3 Pontet-Canet 2005 verkar listigare.


  3. Mums, både underbar och lärorik överblick på årgång 2000! Synd att man inte får möjlighet till såna där övningar lite oftare…

  4. anders wennerstrand Says:

    Ja, det var smaskens. Mer sånt skulle skicka mig till kronofogden snabbare än ett sms-lån, men man önskar sig varje dag.

    En del av tvåorna är ju riktigt bra, men få vinner på att ställas upp bland ett koppel skitdyra crus classés. Jag har inte riktigt bestämt mig för en konsekvent linje när det gäller andraviner; en del är extremt bra och prisvärda (La Spinetta och Conternos Favot kommer för mig på sistone, om vi nu lämnar Bordeaux) medan andra vill sälja på förstavinets prestige.

    Köket färdigt, ja – vi har samma mål här i livet du och jag, Henrik ;-) Om man har den smaken är det inget fel på Clos du Marquis, men jag tyckte bara att den smakade gullesaft och godis. Långt, långt ifrån mitt St Julienideal, och jag är rädd för att det kan missa ditt mål också (men som sagt, flaskvariation har räddat mänskligheten förr). Parker ger 91 och levererar ett antal sanningar:

    1) Kan tävla med en hel del klassat
    2) unctuous texture, low acidity

    …och där har du anledningen till att jag dissar den. Men jag ser fram mot din åsikt och mår lite dåligt av att punktera njutningen i ditt garderobsdrickande.

  5. Henrik Says:

    Ja, nej, du kunde ju inte veta att den låg i min garderob, tyngd av förväntningar och damm. men när jag såg rubriken böjde jag mig liksom förväntansfullt framåt och sedan punkterades plötsligt min inre ballong.
    Godis, eller vad man nu ska säga, kan väl få ha sin plats i men inte i St Julien från 2000 – inte ens i ett andravin. Ja, hade jag läst det där med low acidity hade jag nog satsat pengarna elsewhere, men nu hade jag ju inte det då.
    Jag tog det dels för att jag gillar St Julien, dels för att bolagsmannen på regeringsgatan lämnade en glödande, totalt godisbefriad rekommendation.
    Vad tror du, apropå kök, att man ska äta till – och säg nu inte vaniljsås :-).
    Suckling börjar bli lite besvärlig att läsa, inte bara efter din dom contra hans lakrits och animaliska toner samt Briccotondos famösa 90p. Även 2007 Bricco får 90p för övrigt …
    I morgon ska jag nog ändå roa mig att dricka 92p enligt Suckling – och det till ett pris där man får mer än en poäng per krona.
    Det känns i alla fall fortfarande på något sätt spännande.

  6. anders wennerstrand Says:

    Briccotondos segertåg över världen fortsätter! Gotta love it… Jag får erkänna att jag hade lite svårt att uppleva de tre poäng som höjde nollsexan över 2000 Il Favot.

    PPK-ratio över 1,0 ska man aldrig förakta. Får man fråga vad?

    Vad sägs om lamm? Den St Julien är ju inte uppfunnen som inte funkar till lamm, oavsett hur den tar sig ut i provningsglas. En extra slatt portvin eller marmelad i reduktionen tar hand om eventuell obalans. Dessutom funderar jag på om min markis kan ha framstått som extra blandsaftig i sällskap med en massa stram, klassiskt skuren bdx; å andra sidan gillade jag ju både Carillon och CLG.

  7. Henrik Says:

    Ursäkta sent svar, har varit ouppkopplad över helgen.
    Vinet heter Villa Pillo Borgorforte och kostar 89 pix i BS. Vingården ligger mitt i Chianti och är amerikanskägd och -driven. Med tanke på allt snack om att Suckling ger 5 extrapoäng till kompisar och tio minus till fiender så undrar man ju lite.
    Villa Pillo är ett seriöst vin och Sucklings rekommendation om bäst efter 2010 håller jag med om. Det finns en del typiska Toscana-drag som (mörka) körsbär, bra syror och viss örtighet men det finns också sådant som är mer internationellt strömlinjeformat. Hemsidan anger en sjujäkla blandning: 60% sangiovese, 40% cab sauv och 10% merlot :-).
    Inte konstigt att vinet har bra tryck och att cassis, en viss kryddighet och primär frukt sitter vid ratten.
    Det är dock ingen ekjuice och en doft som är lite åt insektsmedel/kamfer direkt ur flaskan övergår i exotiska kryddor typ ingefära/kanel under kvällen. Frukten är fin, det är ingen ekjuice men det är lite väl enkelt för att jag ska förstå de 92 poängen. För min smak tar cab sauv över showen lite väl, men jag ska låta ett par flaskor vila till 2010, så får vi se. Jag tycker att det finns vissa likheter med le Volte, men le Volte är mer elegant och mer komplext. Men frukten är av kvalitet, vinet har legat på använda fat och tanninerna mer än antyder klar lagringsduglighet.
    92 poäng, jag vet inte, jag är som du och sätter inte poäng, men för mig ska allt över 90 vara minnesvärt och bra nära spektakulärt. Så långt sträcker jag mig inte, men det är 89 kronor spent well, det är det.

    I övrigt, lamm blir det när det är dags att korka upp Marquisens godis. Vad sägs om att montera lite smör i den örtiga stekskyn och ha selleripuré samt en vitlöksstinn potatisgratäng till?

  8. anders wennerstrand Says:

    Det är okej att du har ett liv vid sidan om min blogg, Henrik ;-)

    Det låter inte så dumt, och priset är ju riktigt sympatiskt – borde nog testas nån gång. Lycka till med lagringen.

    Och att montera med smör är vägen, sanningen och ljuset. Det är häpnadsväckande hur mycket man kan få i…

  9. Henrik Says:

    Tack, o mäktige Herre!
    Vad gäller Villa Pillo så ingår den i ett strategibytarprojekt jag försiktigt inlett. Jag har under ett par års tid satsat det mesta av vinbudgeten på viner mellan, slött räknat 130-200 spänn.
    Nu ska jag roa mig med att försöka plocka upp fler lite billigare som man kan dricka till vardags med mindre pretentioner. Tanken är givetvis att få råd med några fler flaskor i dyrare segment.
    Problemet är ju att jag fortfarande får lång tunga ganska tidigt. När F&V rekommenderar Produttori så ringde telefonen mitt lokala SB nästan av sig själv.
    Ja, herregud.
    Angående smör, jo det går att få i en hel del om man är i rätt form. And as the joke goes, rund är en form.
    Skämt åsido, jag är svag för en variant som går ut på att använda fett, men ändå relativt lite. Tricket är grönsaker och en mixer. Det blir väldigt höga smaker även med lite mindre smör. Vill minnas att det var en belgare med ett par Michelin-stjärnor i bältet som utvecklade något han kallade för cuisine de l’eau. Han redde alla såser med morots- eller lökpuré och några års erfarenhet säger mig att hans idé är god.

  10. anders wennerstrand Says:

    Ego te absolvo ;-) Intressant strategi, och borde nog funka om man inte ökar vardagskonsumtionen när man nu ändå har lite mer överkomliga viner att dricka. Det kräver en del arbete att hitta sina go-to wines som ger tillfredsställelse utan att tömma plånboken, och man blir nöjd som ett barn när man snavar på ett.

    Din telefon gjorde rätt. Jag har inte hunnit skriva om Produttoris nollfyra än, men det är ett fullkomligt charmerande vin som alla med piemontesiska böjelser borde lägga undan (fast det är gott i dag).

    Behöver man sån där industrimixer för att få det att funka, eller är det bara att köra som vanligt? Och hur gör man rätt sorts puréer? Det låter skitspännande.

  11. Henrik Says:

    Nej, tanken är inte att öka konsumtionen – bara omfördela den en aning. Hur ska man annars få råd med Redigaffi? Men jag vet inte hur det kommer att gå.
    Produttori, jo, jag misstänkte nog att telefonen visste vad den gjorde.
    Industrimixer, nej, nej. För hemmabruk räcker det gott med en vanlig food processor eller vass stavmixer.
    Jag gör ofta så att jag fräser lite schalottenlök tillsammans med t ex rotselleri, morötter, jordärtskockor, paprika eller vad du nu gillar. Slå på lite vin, fond om man vill och ös t ex helstekt kött med detta. Medan köttet vilar i folie mixar du såsen och har i en klick smör för att runda av och göra såsen lite aptitligt blank – klart.
    Att rosta vitlök och schalottenlök i ungen tillsammans med tomater eller paprika och sedan mixa med lite vin, fond och färska örter och en klick smör (eller olivolja) är grymt.
    Fettet är en smakbärare, så det behövs men min känsla är att det behövs mindre än man tror.
    Om du ska göra lökpuré är det bara att fräsa så att den inte tar färg, låt gå rätt länge på låg värme, slå på lite vitt vin och lite vatten, koka och mixa – klart. Ska man göra vitvinssås till fisk fräser jag schalottenlök, vit purjo, lite rotselleri och lite potatis – på med gott om vin, en juste fond och grädde. Koka länge, mixa, sila och montera i en gnutta smör. Potatisen och sellerin ger smak och tar bort behovet av mjöl – jag gillr inte mjöl i såser om det går att undvika.
    Morotspuré – riv morötter, hackad schalottenlök, fräs utan att ta färg, slå på vin och möjligen lite vatten, koka in en gnutta och mixa – klart.
    Problemet är givetvis att den här tekniken ställer höga krav på fonderna och sånt är lättare att fixa i ett retaurangkök än hemma. Att koka en ordentlig köttfond tar ju i princip en hel dag och du ska skumma av, inget får bli bränt, men det ska ändå brynas ordentligt etc.
    Därför kör jag ofta det här till helstekt kött där man får lite fond ”gratis”.

  12. anders wennerstrand Says:

    Riktigt stort och varmt tack för att du tar dig tid att ge så utförliga tips! Det här går rakt in i defaultbanken i matlagarhjärnan. Håll utkik efter grönsaksredda såser här i fortsättningen (och kanske en och annan som fortfarande består av 70 procent smör…).

    Har du prövat att göra en rejäl purésats i förväg och frysa för att sedan plocka fram lagom mycket när det ska redas? Tror du att det funkar? Jag skyr mjöl i såser lika mycket som du.

    Helt rätt om fonderna, för övrigt. Återigen är det lillebror som frälser oss ibland efter att ha karvat isär ett större skogskreatur och kokat åtta liter i ett svep. Flaskfonder funkar ju utan att göra en förbannad, men skillnaden mot en riktig är ju enorm. Helstekningen är förstås en jättebra tanke.

    Rostad vitlök är för övrigt en stående favorit hemma. Din provençalska blandning där ska nya ugnen (insert excess of grinning smileys here) få trimma in sig på asap.

    Igen – tack för insatsen.

  13. Vinarskalle Says:

    Härlig läsning, anders.

    Annars gick jag mest in här för att påminna den gode Henrik om att han i samband med Bdx-köpen faktiskt svor på att inte handla något mer vin på den här sidan nyåret.

  14. Vintresserad Says:

    Hej Anders, finfin läsning (helt OK med icke-mys). Jag har (precis som Henrik) ett par Clos Marquis -00 som jag satte högre förhoppning till. Och varken Pontet-Canet eller Canon-Gaffeliere… men mycket rolig och lärorik läsning iaf! Själv har jag mest provat/druckit lite enklare 2000 ännu så länge, och tycker att årgången generellt håller rätt hög klass, så det nog är dags att sätta korkskruven i ngt andra-vin snart.

  15. anders wennerstrand Says:

    Vinarskalle, du kan ha att göra om du ska hålla efter honom… Vi har väl alla svurit på fel saker ibland. May the gods turn the occasional blind eye.

    Vinintresserad: Det är inget större fel på vinet, det är bara ljusår ifrån vad jag önskar mig i St Julien. Vingummin i stället för vinbär, liksom, och utan den friskhet jag letar efter. Den som tycker om stilen skulle kunna älska det. Drick och tyck!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s