2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage
Vad gjorde man utan andra bloggare? Kom så ska vi gruppkramas och sjunga We shall overcome tillsammans.
Köket ser ut som Jerusalems förstörelse och saboterar vinkonsumtionen, men Finare Vinares medeltida frosserier får små salta järnklockor att ringa: Varför har jag inte bloggat om Graillots nollsexa? Lite letande, och lo and behold, här finns ju jungfruliga anteckningar och minnet kommer tillbaka. A tavola.
Efter trekvart i karaff har vi ett blålila vin med en jättefin, ung, primär och härlig doft. Frukten drar åt det röda hållet, men ändå med björnbärskaraktär, om ni kan tänka er röda björnbär. Faten ger lite terpentin och en anstrykning av vanilj. Sedan är det Crozes för hela slanten och man anar Graillot i penseldragen: Järn, milda charkuterier, granskog, rökeri, örter och nytjärad brygga.
Oj då, vad det bråkas i munnen. Ungt, syrligt, kärvt och bitskt – härligt. Slankt och bra är det, och frukten är skinande ren. Men det mesta av anletsdragen kommer från jorden: Vinet är mycket tydligt mineraliskt med en massa järn och markerad sälta. Lakrits, oliver och korv kommer i den långa eftersmaken och lite parfymerad blomsötma kryper fram.
Gott! Ungsyrahbrigaden kan utan tvekan korka upp till lammsteken, men det känns rätt långt ifrån sin topp. Dag två har fruktsötman och någon blyg viol växt till sig. Men det är lite svårt att förstå den totala tjurrusning Systembolaget utsattes för i fjol efter Kronstams glänsande 100 poäng till nollfemman. Kalasvin för en hanterbar peng, absolut, men det gäller en del andra flaskor som inte skapade undantagstillstånd och brända bilar. Och det kräver att man gillar tuff Crozes. Risken är att många blir besvikna när de faktiskt smakar.
//anders
PS: Frankofila intryck här.
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: Crozes-Hermitage, Frankrike, Rhône, Syrah
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
november 2, 2008 den 17:44
Så perfekt att den här posten kom idag! Superkul att läsa, Anders. Vi har läst Frankofilens recension minst en gång till och det är roligt att se hur våra noteringar från igår avviker pga vinerna bredvid. Allt upplevs ju relativt till något annat – det är skillnaderna man noterar mest, inte det konstanta…
november 2, 2008 den 19:35
Jag har ingen bra förklaring, den blev bara liggande (det är alltså inte den flaskan ni bjöd på i somras, utan betydligt senare i alla fall).
Visst är det spännande hur omgivningen påverkar! Och när man provar vertikaler är man ju så inställd på att försöka sålla fram det som skiljer glasen åt, särskilt om man tror att det kommer att bli svårt. Och då blir det ju det man skriver ned. Återigen – provningspsykologi som man borde doktorera i.
Huruvida vi är överens om intrycken av 2006 går ju inte att säga, eftersom ni i skrivande stund inte har plockat folien av er lineup än ;-)
november 3, 2008 den 11:20
Kul med dina intryck, blir också spännande att se vad F&V tyckte i jämförelse med andra årgångar om de bara får av folien nån gång ;-)
Intressant med kärvheten. Min känsla i somras var att helheten kändes ganska mjuk och tidigt tillgänglig?! Hmm, jag är visserligen rejält tanninresistent men ändå. Strävheten påpekas av flera vinjournalister. Per Bill gick så långt som att för en gångs skull inte sätta drickfönster med start på direkten och avslutade med: ”en stramare årgång än 2005 men allt finns på plats för den som kan vänta med att öppna flaskan ett par-tre år”. Stramare än nollfemman? Jag är fortfarande skinnflådd i munnen efter 2005 La Guiraude, värre tanninmonster var det längesen man smakade…
november 3, 2008 den 12:07
Med mina mått mätt är den tillgänglig, men jag upplever det som att det är en bit kvar till zenit. Tanninerna är inte på några oroväckande nivåer, det är mer helhetsintrycket som blev lite kärvt när örtighet, allehanda syror etc samverkade. Klart drickbart i alla fall, beroende på läggning. We likes it.
FV, hur länge hade ni dekanterat den flaska vi kalasade på i somras? Dessutom talas det ju en del om ordentlig flaskvariation, men jag har för få flaskor under bältet för att säga något.
Nån borde ta tag i saken och hälla en ordentlig vertikal. Eller vänta…
november 3, 2008 den 13:48
Vad säger ni, är ni sugna på att göra om det? Varför inte, det vore kul…
Sommarflaskan var nyöppnad och hade kanske (men mer troligt inte) vänt i en karaff.
Vi tyckte därför att den gav delvis andra intryck än den långöppna flaska vi drack i lördags.
Primärfrukten i lördagsflaskan hade vuxit så till den milda grad att den tog över showen helt.
Tanninerna verkade först inte att leka med, men lustigt nog bara vid allra första smakprovet.
Vi tror på att spara nollsexan typ fem-sex år för att hitta vinets topp…
november 3, 2008 den 13:58
Jag vill minnas att vi sniffade 2006 Graillot ur karaffen vid något tillfälle under kvällen i somras, men frågan är om vi smakade först.
Men- aha! Det är alltså nollsexan som har mest färg, Nya världen-vibbar med godisfrukt, lider av saltbrist och är vin nummer 3? Intressant… Frågan är bara om det är nolltrean eller nollfemman som är så in i bomben stängd? Jag börjar luta åt att det är nolltrean som är tjejernas favorit men som inte skall sparas mer än några år…
PS. Ledsen Anders, om fönstrena till ditt arbetsrum exploderar i en tårgasfylld attack snart. ”Sniffa Graillot ur karaffen” bör rimligen ha lyst upp en hel panel hos FRA, och de lastar väl in sig i helikoptrarna nu för ett snabbt tillslag…
november 3, 2008 den 19:48
Klart vi är sugna! Särskilt jag som typ inte dricker vin just nu…
Låt FRA komma. Deras helikoptrar kan inte ställa till mer i lägenheten än vi lyckats med själva. Och tårgasen är alpluft jämfört med chilihettan i den skaldjurssallad med lime och koriander jag just satte i mig, courtesy of Thai House Wok på Folkungagatan.