2002 Château Léoville-Poyferré
Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.
Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.
Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.
Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.
Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.
Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…
//anders
PS: D&K – tack!
PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: Bordeaux, cabernet franc, cabernet sauvignon, merlot, petit verdot, St Julien, svamp, vilt
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
oktober 23, 2008 den 16:14
Tack för den påtitten! Låter som en ganska typisk nolltvåa kanske. Men inte så grönt?
Vi har en enda flaska som får ligga lite till, och hoppas att Parker och Tanzer var rätt ute med sina omdömen om ”completely shut down” och ”strong potential”. Låter som man inte har så mycket att förlora.
oktober 23, 2008 den 16:42
Det fanns gröna aningar, men svaga och egentligen mest dagen efter, så jag ville inte ge mig in på något snårigt resonemang. Men riktigt bra och ogrönt för årgången, även om du har helt rätt i att man skulle gissa på 2002.
Jag hoppades att de tre åren sedan Parkers notering skulle ha mjukat upp den här, i synnerhet som den levt ett stundtals ganska rumsvarmt liv, men du bör absolut vänta. Jag var lite för het på gröten och ville ha revansch för 2005-förnedringen…
oktober 24, 2008 den 14:45
Stek och bordeaux… stek och bordeaux… du har redan hypnotiserat oss! Att man kan bli så sugen på lite gammeldags mat och konventionellt vin! I en föränderlig värld kan man alltid falla tillbaka på. just… stek och bordeaux. Ja, calvan, äppelmoset och äppelskivorna låter också grymt aptitretande…
oktober 24, 2008 den 23:07
Din fyr på dimhavet; ditt vindskydd på kalfjället; den klippa varpå du ska bygga din kyrka…
Äppeltouchen blev inte dum. Nästa gäng ska jag bara sila av blandningen av rödtjut, portvin, stekjuice och äppleskivor ur grytan, reducera ned och montera med smör. Kan tänka mig ett antal kryddor som skulle trivas här också.