2002 Feudo Maccari Saia

Halva jobbet och inte en droppe av berömmet, hur känns det? Fråga den kära svarta från sydöstra Sicilien. Nero d’Avola gjorde länge mest nytta i vinvärlden efter en enkel resa med tankbil till norra Italien eller Frankrike, där det var svårt att få någon riktig kräm och färg i vinet med 1900-talets klimat och metoder. Men det sista kvartsseklet har druvan ställt sig upp och sugit åt sig rollen som Siciliens stolthet.

Feudi Maccari är det sicilianska kärleksbarnet till familjen Moretti på berömda Sette Ponti (Oreno, ni vet). Följaktligen är också Carlo Ferrini inblandad, Italiens egen flygande trollkarl som hjälpt alla från Ricasoli, Mazzei och Brancaia i Toskana till Tasca d’Almerita och Donnafugata på Sicilien. Två kilometer från Medelhavet och 80 meter över samma hav har gården åtmistone lite tillflykt från den nordafrikanska hettan. Och nej, Saia är inte ännu ett supertoskanskt aia-namn (vad är det med de där namnen egentligen?) – det är arabiska och betyder ett slags kanal eller viadukt man samlar vatten i för att ha när sommaren är som värst.

Vi bakar lammentrecôte och lutar oss mot tillbehöret som aldrig sviker: Bakpotatis, vitlökssmör och getostkräm. 2002 Saia doftar i korthet mycket italienskt, mycket nero och mycket fat. De italienska körsbären får nästan ge sig för druvans leitmotif: De sötbittra kärnorna i läderverkstaden. Och så rejält med vanilj och kryddigt anslag från 15 månader på hälften nya barriquer.

Gott om plommon finns det också, bredvid en del torkad frukt som känns mycket syditaliensk. Dessutom övertoner av blommor, även om de också är torkade snarare än nyskurna. Allt är hyggligt intensivt och lockande, men samtidigt lite bränt.

I munnen blir det direkt minuspoäng för obalans. Tanninerna är aggressiva och lite uttorkande, men kroppen är ganska liten och kan inte stå emot. Körsbärskärnor dominerar igen, men okej, en del av bären har fått följa med också. Plommon, den torkade frukten, fatkaraktär och herbariet med pressade blommor och örter gör resten. Dagen efter-slatten har plockat upp lite björnbär också. Värmekaraktären är uppenbar, men har inte givit syltfrukt utan mer kraft och lite stressade tanniner, och det är snarare en lite gles lingonsyrlighet som dominerar.

Suckling ger 90 pinnar och skriver om soft and silky tannins. Mina tannins är lika soft and silky som ryska kriminalvårdens örngott. Tillsammans med syrorna får man den där känslan av att alla proteiner i saliven denatureras och lägger sig som kokt äggvita runt kindtänderna. Kanske var 2002 Saia bättre tidigare, frukten hade nog mer att säga till om. Nu finns många enskilt positiva drag, och jag gillar seriös nero, men helheten är rätt grovyxad. Fast det är förstås gott till köttet.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “2002 Feudo Maccari Saia”

  1. Henrik Says:

    Aha, erfarenhet av den ryska kriminalvårdens örngott?
    Kan leda till många nya intressanta träffar courtesy of google …
    Skämt åsido, vinet låter mer spännande än riktigt gott och så blir man än en gång påmind om knepigheten med recensioner. Här talar tasting notes och poäng för trevliga saker och ändå slutar det mest med raspade tänder.
    Tur att det skötte köttet.

  2. anders wennerstrand Says:

    Eller tur att köttet skötte vinet, kanske. Du har rätt om knepigheterna; jag tror att det här var ett av de viner som behövde ligga till sig för att ta sig ur babyfasen, men där frukten säckade ihop innan tanninskjortan mjuknat. Alltså gissningsvis bäst för ett tag sedan – jag gillar ju tuffa tanniner, men de måste backas upp med innehåll.

    Ser fram mot nya bekantskaper via Google. Borde kanske lägga ut en rysk översättning?

  3. JW Says:

    Måste erkänna att jag aldrig druckit ett vin med 100% Nero d’Avola och det här inspirerar inte direkt till något försök. Eller?
    Har du provat 2005 Cusumano Noa (40% Nero) från Sicilien? Kanske inte värt de 92 poäng som Galloni delar ut men gott hur som helst.

  4. anders wennerstrand Says:

    Nja, kanske inte just Saia 2002… Jag tror som sagt att den hade mer att ge för några år sedan. Men det finns en del annat, och jag gillar den där sötkärnbittra kvasisyrahsmaken som är så parodiskt syditaliensk. Rosso del Conte är så gott som bara nero; Donnafugata, Cusumano och andra gör också goda viner på druvan. Men jag har inte provat Noà – mycket merlot, va? Så jag hoppas egentligen att det kommer mer till Sverige.

  5. JW Says:

    Mycket och mycket, 30% av den goda druvan Merlot;) Ja, man kanske skall prova en Cusumano Sàgana.

  6. anders wennerstrand Says:

    Nå, det var ju inte så mycket ;-) Merlot på Sicilien låter väl varmt i mina öron, men man upphör ju aldrig att förvånas. Drick och berätta vad du tyckte.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s