2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

Kork! Inget snack om saken. Någon har snott min sista flaska 2001 Côte-Rôtie Brune et blonde från Guigal, hällt ur vinet och fyllt på med flytande kartong från det fuktigaste mörka hörnet i källaren. Om man kan diskutera smygkorkens existens är detta the Usain Bolt of TCA.

Hur brukar ni reagera? Gästerna på väg, trattkantarellsåsen tjocknar på låg värme. Inte sällan kan man känna härligt omogen hämndlystnad, tycker jag. (Jag ska fan visa vem som bestämmer! Vad säger du om La Landonne, korkjävel?) En annan lika omotiverad effekt är plötslig uppfinningsrikedom: Man plockar fram den oväntade flaskan, eller vågar sig på en parallell man hade tvekat bort med lite längre betänketid.

Eller den där man glömt att blogga om för länge. Några oplanerade skedar vinbärsgelé i såsen, och så på huvudet ned i noshörningsburen. Som ni säkert vet vid det här laget kommer Spinettas Langhe Nebbiolo från de stockar i Starderigården som bröderna Rivetti tycker är för unga – och kostar mindre än en tredjedel av barbarescon.

Prisvärt? Gör Tomas Ledin trist musik? Starderi Jr öppnar med bedårande frukt, öppen och aromatisk och inte ett dugg syltig. Det är ren och fin cassis, spetsig körsbärsfrukt och den där signaturmelodin full av färska kronblad. En parfymerad karaktär av hallonsås blandar sig med blommorna. En antydan till stickiga fat blåser snart bort och lämnar bittermandel, vanilj och asiatiska kryddor. Vi anar tjära, några örter, och är den inte lite mineralisk som bonus? Kalasbra.

I munnen är vinet slankt, friskt och läskande så att man vill klunka i sig som källvatten. Strålande ung nebbiolofrukt drar åt det ljusa hållet med unga körsbär och hallon, och så några Nickel för vinbären. Det är underbart med sådan ren, snygg fruktsötma i ett vin som inte är ett dugg fjäskigt. Fräschören än nämligen föredömlig och det är bra sjuss i tanninerna. Eftersmaken är lång och fin och mineralslank med kaffe, tjära och en liten örtbeska.

Man ska gilla tuff nebbiolo, men samtidigt är frukten så generös och aromatisk att den charmar de flesta. Den här är långt före hårda 2006 i utvecklingen och har öppnat sig som en blomma. Vem saknar Guigal i kväll?

//anders

PS: Så här tyckte Frankofilen och Finare Vinare.

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s