1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten

En kabinettriesling daterad 1981 slank ur källaren hos kooperativet i Wachau förra sommaren och blev ett av årets roligare utropstecken – för 149 spänn. Klart att vi måste prova den elvaåriga smaragdvarianten från Achleitengården.

Jag ska inte föreläsa om österrikiska vinlagar, men Smaragd är klassen för druvorna med mest socker i musten. Sedan jäser man ut alltihop till ett torrt, kraftigt och relativt starkt vin. Hugh Johnson jämför med torr spätlese, somliga med torr auslese. Och andra påpekar att jämförelsen haltar på flera sätt. Nåja. Lockande är det hur som helst.

Achleitenvinet öppnar med tydlig mogen rieslingkaraktär – en gammaldags bensinmack, helt enkelt. Men sedan är det mest gnäll. Petroleumkaraktären dras med en lite unken gummiton. Frukten drar åt inlagd persika, men är oväntat blek. Man anar lite vaniljsöt äppelpaj. Men på det hela taget är doften rätt vek, och inte särskilt snygg.

Smaken har äpplighet och grape, och en rolig lakritston som ger pluspoäng. Men allt är lite orent och klumpigt. De klingande syror man suktar efter finns ingenstans. Achleitens mineraler är också på rymmen. Bittert/kärvt/örtigt – gärna i rött från södra Rhône, men helst inte i min middagsriesling, tack. Munkänslan är ganska stor på österrikiskt vis, men här finns ingen charmig sötfrukt som kan möta 13 procent alkohol och den där beskan. Lite melon och litchie kommer till när glaset värms upp, men då är slaget redan förlorat.

Det funkar okej till lax, syrlig blomkålspuré och en rödlöksvinaigrette. Men jag ansluter mig till Johan P och Finare Vinare och gör tummen ned.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten”

  1. Henrik Says:

    Trist!
    Spär på känslan av att jag gjorde rätt som returnerade mina båda flaskor efter att ha läst F&V.
    Jag gillar egentligen Wachau och har förut köpt tre olika sorters flaskor som de grävt fram från djupet av sina källare. En Veltliner -97, en Singerridel 01 och en Loibenberg 01. Har gillat alla tre och högg på den här. Undrar vad som gick fel. För ungefär ett år sedan var nämligen Veltlinern från 97 (som dessutom var drygt en hundring billigare) fantastisk.
    Av din post att döma låter deras 1000-Eimer-Berg för 99:- som den större upplevelsen, alltså inte bara det bättre prisvärdet …

  2. anders wennerstrand Says:

    Japp, trist. Jag gillar också FWW och är hemskt glad över att det kommer rieslingar och GV därifrån som både är bra och gamla och billiga, en gyllene kombination. Månne får man betala priset i form av ett och annat stolpskott. Jag köpte bara en – och kommer nog att köpa nästa gång också…

    1000-Eimer-Berg vill man ju ha bara för namnets skull ;-)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s