2000 Roagna Barbaresco Pajé

Roagna non cambia. Så var det med det. Roagna ändrar sig inte. Ett familjemotto att tryggt hugga i sten, utan att oroa sig för om sten kommer att vara ett omodernt material om 50 år. Luca Roagna är född i september 1980 – familjens vinmakarfilosofi såg solljuset nåt sekel tidigare.

Det här är lite speciellt med mitt förhållande till Piemonte: Jag gillar både det gamla och det moderna. Jag kommer att köa för La Spinettas barbaresci på fredag (2004 Valeirano var förra årets kanske allra godaste vin), jag gillar fatlagrande producenter som Rivettibröderna, Scavino, Pio Cesare och Luciano Sandrone – men tycker inte ett dugg mindre om välgjorda nebbioloviner med de gamla idealen inväxta i väggarna för det. 2000 känns som en årgång man kan öppna nu även med traditionalister inblandade.

Pajé har vingårdsbeteckning helt enkelt för att alla druvor kommer från samma gård, men är husets normale. Nu pratar vi alltså maceration i bortåt två månader och tålmodig uppfostran i stora gamla fat, eftersom – say it with me – Roagna non cambia. Färgen är fantastisk: Lätt, omättad och brunorange, som 25 år gammal pinot. Och redan vid karafferingen doftar det vällagrad jordgubbssylt i hela köket.

I glaset är det översta lagret lösningsmedel, åt nagellack, aceton eller gammal amerikansk hostmedicin. Faktiskt inte ovanligt i B&B som inte fått fataromer. Under finns den underbaraste jordgubbstjära, och det är nästan så att Kungsholmen förvandlas till smeksamma kullar med små stenbyar och snömössade alper i bakgrunden. Läder, jordigt stall, någon färsk ört och rosor finns också. En klassisk, öppen och intensiv doft, med den där parfymerade känslan som ibland skiljer barbaresco från tyngre barolo. Man kan sitta hela natten och hundsniffa.

Men mat kräver ju att man dricker sitt vin. Det finns en intressant aspekt här: Man har 2008 vant sig vid att vin som doftar och smakar så mycket ska ha en tyngre fruktkropp. Ditåt har moderniseringen av vinvärlden dragit. Traditionell nebbiolo är ett undantag. Roagnas munkänsla är intensivt närvarande, men slank och mycket klassisk. Eterisk jordgubbssylt och syrliga slånbär dominerar med sekundära toner av tjära och läder bredvid. Tanninerna är finsandiga och kräver ingen masochism av mig, men möjligen av andra.

På minussidan är lösningsmedlen lite väl framträdande även efter några timmar, och hela komplexiteten från doften följer inte med in i munnen. Men vilket matvin – och det är kul att dricka historia utan att vänta 25 år.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “2000 Roagna Barbaresco Pajé”

  1. Henrik Says:

    Jordgubbstjära? Det låter som nåt jag skulle vilja att min brygga – om jag nånsin lyckas få en – skulle dofta.
    Aaah, mer barbaresci åt folket – det skulle jag våga låta hugga i sten.


  2. Intressant, var det den här ni satt och sniffade till sena natta innan Vinordic? Eller smygdrack ni en annan barbaresco utan att skriva nåt? ;-) Låter hur som helst extremt gott. Vår flaska ligger på lut och förväntningarna steg just flera snäpp. Vi hoppas att även kunna smaka på deras 2000 Barolo Rocca e Pira snart…

    Hur var det nu ni tyckte i somras, 2004 Valeirano var bättre än 2004 Starderi ? Hur skiljde de sig? Och ni smakade förstås på 2004 Gallina också?

  3. anders Says:

    Jordgubbstjära kan man sldrig få för mycket av.

    Visst var det den här som tog bort lite Vinordicskärpa… Inte fantastisk, men härlig, framför allt i näsan. Den har något väldigt ärligt över sig, och så fin barbarescoparfym. La Rocca e la Pira har jag också sneglat på, måste nog beställa snart.

    Svaret på Spinettagåtan är enkelt: Vi smakade bara på Valeirano. Som var fantastisk. Men nu verkar alla hylla Starderi också, så den vill man ju inte missa.

  4. Holger Says:

    Kul att ni nämner Spinettas Valeirano, som även jag fick en provningsglas av för någon månad sen. Jag är en ganska oerfaren vin-mässabesökare och blir förvirrad och uttröttad av att testa 50 viner på ett par timmar, men det vin som verkligen stod ut från mängden var just detta: Kraft, tjära, blomster och elegans i en enastående kombo, kan nästan tänka mig att dricka det redan i så här unga år. Var bara tvungen att fightas med gubbarna i Nordstan idag för att få ett par flaskor.

  5. anders Says:

    Go Holger! Håller helt med. Var det just 2004 du smakade på? Den aromatiken är oemotståndlig, med pinfärska hallon och krossade kronblad, utan att bli det minsta syltigt. Värt fighten sju dagar i veckan. Och ja, gott redan i dag. Farligt.

  6. Holger Says:

    Japp, det var 2004:an jag fick några droppar av. Den provades efter Fontanafreddas standardbarolo 2003 och Scavinos Bric dël Fiasc 2003, och dessa bägge viner stod sig slätt i jämförelsen.
    Jag är ju dessutom klen och tanninrädd i min smak, och trots detta var det helt underbart..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s