Syrahtripp i Kungsan

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

  • 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
  • 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
  • 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
  • 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

  • 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
  • 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
  • 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
  • 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

  • 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

  • 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
  • 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

  • 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
  • 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
  • 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

7 kommentarer på “Syrahtripp i Kungsan”

  1. Frankofilen Says:

    Underbart med personliga köprekommendationer, Anders! Nej, det har inte blivit av att jag har inhandlat eller provat nollfemman av Santa Ducs bas-Gigondas. Rent allmänt och otroligt grovt generaliserat så tycker jag man kan dela upp sydrhônarna i det svarta respektive röda laget; och utifrån det jag har smakat av Santa Duc så tillhör de absolut det svarta laget med mörk frukt i en högextraherad alkoholstinn stil som ofta kräver rejält med tid i källaren. Men jag är precis som du skriver allmänt svag för de här vinerna över lag, om än kanske lite mer supporter av röda laget. Tex nollfyran” var riktigt trevlig med en del luft och självklart måste man prova nollfemman också. Tack för tipset! Det lutar dessutom åt att vi korkar upp en 2004 Hautes Garrigues när en gammal vän och nybliven vinnörd kommer på middag i veckan…

  2. Frankofilen Says:

    men hur jäkla svårt skall det vara att få in länkar i texten!?!
    Nåja, du kan alltid söka på min blogg, sorry… ;-)

  3. anders Says:

    Jo, jag har läst inlägget om 2004; det var just därför jag undrade om du hade hunnit till 2005. Håller helt med om dikotomin rött/svart i södra Rhône, så tänker jag också, och lika mycket om att SD Tradition spelar i svarta laget.


  4. Härligt Anders! att få läsa det här – efter att vi varit tvungna att att avboka i sista stund pga för mycket jobb och för lite barnpassning…

    Temat är ju ganska så rätt upp även i våran allé. Och Frankofilens uppdelning i röda och svarta laget stämmer fint för oss också. Det röda laget kan få till nästan burgundiska ljuvligheter -en mogen 1995 Gigondas Chassagne smakade fantasktiskt, som flytande hallonsås, med spännande tredjehandsaromer. Men till saken, 2005 Santa-Duc Gigondas Tradition (svarta laget) Vi smakade direkt efter släppet, fick ingen feeling alls och skrev inget. Men vi insåg att det är schysst råmaterial, det behöver nog bara vila till minst 2011 i vår smak… läser mellan raderna att du inte har något emot att hugga in med en gång? Nog värt ett omtest – frågan är vilket sällskap som blir bäst…

  5. anders Says:

    Mm, flytande hallonsås… Nä, men den här flaskan Tradition kändes rätt öppen, faktiskt, om än tydligt ung med fast struktur. Med smakrikt vilt, nån tung sås och rejäl karaffuppfostran skulle jag nog kunna tänka mig den redan nu, ja. Jag ska inte försöka mig på någon löst baserad tirad om tappningschock vid släppet ;-)

    Enda brasklappen är väl risken för överskattning när man testar rätt mycket enklare vardagsvin på kort tid (förutsatt att man fnyser åt biljetterna, då…) och sedan får en välextraherad Gigondas från ett bra år. Men den hade en kombination av seriös frukt och lite bondsk stallighet som jag är en sucker för. Mycket syrahfrukt trots att den är grenachedominerad. Omtesta för all del, det vore kul att läsa.

  6. Konjären Says:

    Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition var ett av mina första lagringsviner som jag lät mogna hemma. Jag minns tyvärr inte vilken årgång (kan ha varit -99) som jag köpte i en oerhört välsorterad lite vinbutik i Norwich, England, när hustrun gjorde sin post doc där 2001-2002.

    Mitt förhållande till vinet i fråga blir därför inte särskilt objektivt utan präglat av en rad minnen, sammanhang m.m. som grumlar omdömet men är skönt att tänka på…Tyvärr kommer jag inte ihåg heller när jag drack mina två flaskor, men innan jag började blogga i alla fall. 2005-2006, gissar jag. Och jag minns dem som mycket bra.

    Om ni någon gång hamnar i Norwich, missa inte ett besök på Cellar d’Or. Om de fortfarande har Ferreira Vintage Port 1955 för ca £80 så köp.

  7. anders Says:

    Snacka om x-factor – jag vågar knappt gräva vidare… Bara att gratulera. 2005 känns just så där 2005-fin, så du kan väl ta med några flaskor och hustrun på färjan?

    För oss andra är nog verbet hamnar väl valt om Norwich ;-)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s