2004 Castello di Brolio
Lägga undan – eller inte? Alltför ofta dröjer man med att testa, och så är det tomt i hyllorna när man bestämt sig för att man nog vill ha mer. En tisdagkväll över långkokt oxsvansragù med vänner som fått vinlusen i sig blir ett utmärkt tillfälle att utvärdera Ricasolis nya toppchianti.
Baronen har inte snålat med extraktionen: Vinet är mörkt som bläck. Den första doften är rätt fatig, med kryddig karaktär och bittermandel, choklad, vanilj, kaffe och – rätt och slätt – trä. Men med två timmar i karaff integreras eklagren fint och ger en vink om hur arkitekturen är tänkt på sikt.
Annars ger okulärbesiktningen egentligen nyckeln till doften. Den är seriös och intensiv med tätt packad, mörkstram bärfrukt. Vilken koncentration! Med drag av björnbär bredvid körsbären ringer nästan shirazklockan i bakhuvudet. Animaliska antydningar och lite tobak växer fram under kvällen, men det lilla stallet står fortfarande i grannbyn – även om Brolio ligger i vindriktningen.
Smaken har helt enkelt mycket av allt i dag. Närvaron i munnen är imponerande och eftersmaken lång. Söt, mörk, kompakt, massiv frukt dominerar och lovar mycket gott. Fina ärkeitalienska körsbär, med kärnor och allt, och söta plommon stagas upp av helt okej syra och mogna tanniner.
Alltså: Lagra eller inte lagra? Jodå. Den här årgången av den gamla favoriten är i och för sig oväntat spelbar redan i dag. Men dels talar koncentrationen, balansen och tanninerna för lagringsduglighet. Och framför allt vill jag att det ska lugna ned sig lite. Lite mer elegans, tack. Faten behöver sjunka in så att inte eftersmaken blir så GB-glassig; fruktpurén behöver rundas av och få motstånd av lite ädlare sekundära toner. Här finns oemotståndlig italiensk högadel i bakgrunden – jag väntar på att den ska kliva fram i solljuset.
//anders
PS: Fler recensioner här och här. Och facit efter nio år i källaren här.
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: Chianti, Chianti Classico, Italien, ragù, Sangiovese, Toscana
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
mars 30, 2008 den 23:34
Hej Anders! Har (äntligen) hittat din fina vinblogg – tack vare Pizzetticitatet! Köpte två flaskor Vin Santo från Brolio (2003) som var gudomliga. Bakade egna biscotti till. Mmm…
mars 31, 2008 den 9:01
Men tjenare Hans! Long time. Fast jag kan nog fortfarande hela Saltarelle utantill om jag skärper mig, trots att jag sjungit blandat (Allmänna Sången) sedan 98.
Kul att Pizzetti gjorde lite nytta på marknadsföringsfronten; annars blir jag mest hånad för att jag valde ett bloggnamn som ingen kan komma ihåg eller stava rätt till. Lysande musik!
Vin santo och hemknådade biscotti är en återkommande efterrätt även i vårt hem. Så enkelt, och så gott.
augusti 7, 2008 den 11:14
[…] fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över […]
september 3, 2008 den 8:28
[…] som druckit och kommenterat vinet är Finare vinare, Nettare e gioia och […]