The beauty and the beast: 2003 Siepi

Ibland får man vad man förtjänar.

Jag förtjänade två saker, och presto, så var det levererat och klart. 1: Ett glas vin på Vinbaren efter 40 timmars jobb på fyra dagar. 2: Ett nästan 2003 Siepi RGBodrickbart glas vin efter att ha struntat i den inre röst som sade att Siepi från 2003 kanske var i yngsta laget.

Siepi är Castello di Fonterutolis supertoskanare, 50/50 sangiovese och merlot, och den lilla frestaren inombords antydde att så mycket merlot och ett skitvarmt år kanske hade givit den här babyn ett liv i den snabba filen. Och alla vet vad nyfikenhet gör med katter av alla schatteringar.

Doften har mogna fina körsbär, björnbärsmarmelad, plommonfrukt och en oväntat diskret antydan om fat. Här finns också något mineraliskt, jordigt, som ett stampat uthusgolv med lite husdjur i hörnet. Snyggt och trevligt, inte alls överdrivet som en del ungsbakade försök från 2003.

Jag borde ha suttit kvar där och sniffat och läst min tidning i stället för att vara dum nog att smaka också. Det är knutet som en hoprullad igelkott, snålt och ogint. Dessutom glest och tunt utan kärna i kroppen, med en ovänlig beska som tydligaste drag. Tanninerna är obehagliga och träiga, för kraftiga naturligtvis, men också onaturliga som om de kommer från riktigt desperat och klumpig fatning. Däremot saknas alla försonande drag från lång tid på rostad ek, som kaffetoner, vaniljkola och rondör. Som att tugga på en rönn i augusti. Och eftersmaken… förlåt. Glöm eftersmaken. Det här vinet har ingen eftersmak.

Det saknar all likhet med vanliga IGT-viner med generös, internationell fruktprofil, men inte smakar det gammaltoskanskt heller. Efter 2008, säger Wine Spectator och delar ut en glänsande 93; Galloni vill vänta till 2010 och nöjer sig med 88. Jag väntar nog in nollfyran i stället.

Det pågår ett skyttegravskrig om merlot i Italien just nu. Kritikerna anser att den mognar för fort i den toskanska solen: När sockret slår i taket har inte tanniner och fenoler hunnit med. Resultatet blir klumpiga viner utan aromer och med knasiga syror och tanniner. Å andra sidan brukar stjärnbeströdda Carlo Ferrini och Siepi plockas fram som ett positivt argument av motståndarsidan. Hm. Det här vinet måste vara i en synnerligen svårartad växtvärkstunnel just nu, för det sedvanligt runda och fluffigt koncentrerade har gått och käkat lunch på allvar.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

14 kommentarer på “The beauty and the beast: 2003 Siepi”


  1. Fy för den lede! Ja, vi har inte smakat en enda nolltrea från Fonterutoli. Men 2004 Siepi gillade vi på räkcirkusen. Den var slut när du skulle smaka, va?

  2. anders Says:

    Yep, inte en droppe kvar. Kan lätt tänka mig att den är god. Menvafan, det gjordes ju bevisligen en del gott vin i Toscana även 2003; jag undrar varför den här beter sig så skumt. Den blev marginellt, bara marginellt, bättre på en dryg timme i glaset, men det finns gränser för hur länge man kan sitta och vänta på ett uppvaknande…


  3. Merlot och varma år brukar ju inte bli så kul, sangiovese fixar värmen bättre. Vi minns 2000 Magari som tippade rakt ner i söta syltburken, i vår smak. Inte för att det tycks vara något problem för amerikanerna. Men här tycks ju vara typ motsatt problem. Druvorna är väl helt enkelt inte mogna fenoliskt sett! 22 Augusti är den tidigaste merlotskörden någonsin. Jämför med 13 September (2004) 9 September (2001), 28 Augusti (2000) och 7-12 September (1999) och 12 September (1997)…

  4. anders Says:

    Ja, jag såg det datumet i produktbladet när jag redan hade publicerat posten. Sjukligt tidigt. Det måste väl närmast vara ett faktum att fenolerna inte har gått ur lågstadiet så dags.

    Inte för att det störde Gambero Rosso som glatt levererade tre glas…


  5. Det skumma är att 2000 Siepi var så otroligt medhårs och njutbar redan direkt vid släppet. Vi sänkte flera stycken i pur gioia. Därefter har den varit ungefär så sedan dess, senast för ett år sen var den supergod (måste dricka den snart igen). Och skördedatum skiljde bara sex dagar…hmm. Vi får väl slå till med värmestressen 2003 också! Brukar ju resultera i ruggigt kärva tanniner ;-)

  6. Frankofilen Says:

    Hehe, det är många gånger roligare att läsa när vinet inte faller en på läppen. Det här låter ju helskumt. Liten halt TCA månne? Fast doften verkar ju ok.

  7. anders Says:

    Precis vad jag funderade på, Frankofilen. Men hur jag än letade, och jag letade verkligen specifikt efter det, hittade jag inte minsta tecken på TCA. Utom att frukten var borta med vinden, då; ett slags uteslutningsdiagnos.

    Men tanniner är tanniner även om TCA har utrotat frukten, och de kärva jäklarna hade inte varit kul även bredvid en snyggare fruktprofil. En värmesmäll från den omsusade sommaren borde vara boven bakom dem, som F&V är inne på, och sedan gissar jag att det kan ge en riktigt skum utvecklingskurva också. Jag menar, tre bicchieri?


  8. Precis, Tre Bicchieri må kanske vara inflationsdrabbade, men å andra sidan är det många provare som smakar flera gånger innan de högsta betygen sätts. På så sätt klart mer pålitligt än en förflugen TN. Gåtfullt…

  9. Frankofilen Says:

    Fast även singelprovarna på WA och WS tycker ju vinet är mer eller mindre bra – så i sin ungdom måste det ju åtminstone varit tillgängligt. Galloni hittar ”an attractive plumpness to its super-ripe dark fruit” även om han också noterar tanninerna: ”like the rest of the 2003 line-up the Siepi suffers from hard tannins which clip the finish and ultimately dominate its balance”.


  10. ”Extremely pretty blackberry and dark chocolate character with just a hint of spice. Full-bodied, with juicy tannins and a long finish. Soft and round. Very balanced and racy. Lots of structure. Merlot and Sangiovese. Best after 2008. 2,080 cases made.” 93/100 – James Suckling

    Det verkar som att Suckling är helt ute och cyklar, men betyget sattes för två och ett halvt år sedan. Mycket kan hända på den tiden…

  11. Henrik Says:

    Svåra 2003…
    Det är en och annan som har pratat om att just 2003 var det många druvor som skyddade sig mot värmen genom att lägga sig till med tjockare skal, det här verkar vara ett typfall.
    Ytterligare en intressant sak i sammanhanget är Mazzei har en egendom i Maremma där man bl a gör Serrata di Belguardo. Den hade så mycket som 20% merlot 2001, 10% 2002, 5% 2003, 5% 2004 och 0% procent 2005.
    2005 blandade man 80% sangiovese med 20% alicante nero. Man har alltså även tagit bort cabernet sauvignon ur cuvéen.
    Samtidigt har man även tagit bort merlot ur prestigevinet Tenuta Belguardo. Där har man numera 90% cab sauv och 10% cab franc sedan 2004. Ändå anger man sin egen hemsida att man fortfarande har merlot, men de finns inte i någon av de tre viner man gör i Maremma.
    Säljer de merlotdruvorna då, eller vad gör man?
    Vad händer i Fonterutoli?

  12. Gabriel Says:

    ”Merlot och varma år brukar ju inte bli så kul, sangiovese fixar värmen bättre. Vi minns 2000 Magari som tippade rakt ner i söta syltburken, i vår smak. ”

    2000 måste vara den första årgången som gjordes på Ca Marcanda. Och man måste tänka på att vingårdarna är planterade från scratch, bara ett par år innan. Dvs extremt unga vinrankor. Vid varma år som 2000 och 2003 har inte unga rankor en chans, fotosyntesen stänger ner på en gång och det blir grön sylt.

    2001 Magari var i min smak inte heller nån vinnare. Visst är det märkligt på nåt sätt, att man inom 6-7 år kan bygga ett monstervineri, plantera en massa hektar, göra vin och ta betalt som om det vore jesu blod bara för att man har fyra bokstäver på etiketten; G A J A?

    Drack Castello di Amas l’Apparita 2003, samma sak där; kärvt knutet grönt. Italiensk Merlot… njae. Masseto kan ju vara gott iofs.

    Säger som grundaren av Riecine, John Dunkley: ”När dom börjar plantera Sangiovese i Bordeaux så ska jag plantera Cabernet Sauvignon och Merlot” Tycker att det ligger mycket i det. Bordeauxvin från Toscana, varför egentligen?

  13. anders Says:

    Det går bra att kalla mig enkel, men jag tyckte 2003 Magari var riktigt gott, hyggligt stramt och välfokuserat, mjuka men höga tanniner och rätt elegant. Trots skräckåret. Kanske lärde de sig av 2000 att parera bättre (och så några år till på nacken för babyrankorna, då). Men i allmänhet tycker jag väl att varken merlot eller syrah är särskilt kul i Italien; hellre cabernet som vinodlare längre norrut alltid kämpar för att få mogna, om man nu vill blanda ut de inhemska druvorna. Och Masseto eller Tua Rita har jag tyvärr aldrig haft råd med…

    Vad Mazzeiarna gör i Belguardo har jag ingen aning om. Antagligen säljs druvorna av i väntan på ett år när en snabbmognande sort verkligen behövs. Men Serrata di B tycker jag har tjänat på att bli av med merloten.

  14. Gabriel Says:

    Har inte smakat Magari 2003, men jag kan tänka mig precis som du säger att 2-3 år till på vinrankorna gör skillnad samtidigt som Gaja o company haft tid att trimma in intrumenten.

    Magari är visserligen ”bara” 50% Merlot.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s