Tastebud overload V: Syrah (med mera)

Allt kött är hö, och tiden allt fördriver. Även den Tokiga Torsdagen tog sorgligt nog slut. Men det var rätt ont om sorg i rummet när den emotsedda femte flighten med toppsyrah stod framme. Dessutom dök det samtidigt upp rosarejäla entrecôter, rotsaker, gremolata och vitlökssmör, vilket fick mig att skriva vitlök i doftrutan på samtliga viner men gjorde magen mycket glad.

Fyra syrahglas således. Med ett företag som Divine bakom blev det här förstås en riktig bulldozerflight med smak som hade räckt till dubbelt så många glas. Varning: Det här blir långt. Förlåt. Hämta gärna kaffe först.

• Vin nummer 1: Tät och mörk färg; svart är ingen dum anteckning. Sluten och snål doft, med mörk generalfrukt utan särskild karaktär och en liten rökton. Tanninattacken på tänderna påminner om tryckluftsborrarna som grävde upp Lindhagensgatan. Smaken har omogna björnbär och peppar, så nog är det syrah i alla fall, och munkänslan är mycket tät. Otillgängligt vin; tunnelfas, säger de som har erfarenheten.

Facit: 2002 Clos Mimi White Hawk Syrah, Santa Maria, Kalifornien. Mycket begränsad upplaga och en vinmakare som inte verkar ha riktigt alla indianerna i kanoten, ärligt talat. Tim Spear har gått La La-vägen här: 44 månader på fat. Undrar vart den här tar vägen. Och när.

• Vin nummer 2: Ogenomträngligt mörklila. Underbar doft! Mycket generös, härlig, omedelbar frukt med otrolig profil. Här finns björnbär och hallon, kaffe och choklad, lite bacon, en aning mint, och en skinande aromatisk gloria kring toner av hallonlikör.

Smaken: Oh. My. Lord. Fullkomligt strålande. Tät, oerhört komplex, lång och genomträngande intensiv. Kryddiga björnbär tar mest plats, men här finns lite av allt. Total balans och harmoni trots kraften hos ett malmtåg.

Om inte smaken får ögonen att tåras sköter produktionssiffrorna om det: Färre än 100 lådor. Hörde jag rätt att en låda den här gången betyder två (2) flaskor? Jag har bättre chans att träffa Elvis än att få den här upplevelsen igen.

Facit: 2002 Sine Qua Non Heart Chorea Syrah. Förstås. Stilen är en gengångare från Krankls grenache en timme tidigare. 40 plus månader på ek. Jag trodde inte att det gick att gick att göra vin med sådan kraft och koncentration utan att slå över i nya världen-parodi. Utomjordiskt bra. 99 från Parker.

• Vin nummer 3: Något mer violett. Doft av mint och vaniljkex bredvid ganska hårdhänt malolaktisk smörarom skvallrar om Australien. Örter och lite rökt ger komplexitet. Smaken är ett vattenfall av frukt, men förvånansvärt stram. Blåbär, örter, vinbär och kåda fyller ut bilden. Tjockt som svampsoppa och lite svårsvalt, men mycket gott. Mitt i pannan för den som gillar stor Aussieshiraz.

Facit: 2005 Noon Reserve Shiraz. Samma 99 hos Parker. Jag hade utan att blinka bytt ett sexpack mot en Heart Chorea.

• Vin nummer 4: Mycket udda doft. Hela charkdisken finns här och pekar ut vinet som flightens fransos, men sedan? Vägdamm, tomat, björnbär (okej, den köper jag) och citron med övertoner av hallonbåtar… Jag som spottat hela kvällen. Smaken är riktigt bra, ganska stram, superextraherad och långmacererad med en myckenhet mörka bär och fatkaraktär.

Facit: 2003 Clos des Truffiers. Coteaux du Languedoc, prestigecuvée som vinmakarna på Château de la Negly står bakom. Amerikanska ägare och ett solklart nya världen-vin på fransk mark.

Och med det går vi in på övertid. Med bara en flaska av varje vin behövdes matvin att dricka i normala mängder till köttet. Plötsligt har jag ett fullt glas av en 96-poängare: 2004 Kalleske Johann Georg Shiraz, Kalleskes toppvin från såna där skrattretande gamla stockar som finns i diverse avkrokar i Australien. Det är klassisk Barossa Valley, men mer av precis allt. Doften är tät, söt och varm, med björnbär i förarsätet och mint, lite rått kött, vinbär, kaffe och något närmast medicinartat – som jag gissar är ett resultat av ren koncentration – med på resan. Vinet är mer mättande än entrecôten, superintensivt och tjockt. Med för låg tanninhalt, för låg syra och för mycket sylt. Det är äckelgott. Kanske bäst till teet om man brer det på rostat bröd?

När de sista köttbitarna slinker ned pysslas och smusslas det i hörnet – och plötsligt materialiseras två karaffer vars röda innehåll hälls i varsitt glas åt alla. Någon har tagit med egna specialflaskor, för den händelse vi inte skulle ha fått tillräckligt många världsviner. Så brukar det vara, säger de som varit med. When in Rome… Ned med näsan.

• Jokervin nummer 1: Först ur glaset är något som påminner om tantparfym. Längre ned finns mycket söt frukt, tydliga kaffetoner, läder och något köttigt. I munnen är det varmt men ganska slankt och rätt friskt, bra fruktighet med drag av svarta vinbär och en viss hetta. Gamla världen, absolut. Jag får upp en liten dillton och dra mig åt Spanien, men har druckit alldeles för få riktigt bra spanjorer för att ens försöka gissa.

Facit: 1995 Vega Sicilia Único. Tack för kaffet. Snacka om att fylla i luckor. Egentligen har jag ju receptet för tempranillo/cab-blandning nedskrivet här, men jag har aldrig varit i närheten av den här 1500-kronorsbabyn, så det kändes tryggast att inte skjuta från halva planen. Lite stolt ändå över inringandet, om det förlåts mig. Men mest förvånad över att någon slänger fram en flaska för en och en halv snabel när de flesta fått flera glas Kalleske – och provat fem flighter först.

• Jokervin nummer 2: Det här är betydligt sötare, på ett sätt som säger restsötma och inte fruktprofil. Alkoholen bränner till i näsan. Framträdande fat och kaffe bredvid rätt läskig frukt, tuttifrutti och något slags grön banan. Det är varmt i munnen med lite portvinsdrag i frukten, rejält sött med mandelmassa och likörtoner. Det smakar väldigt arbetsintensivt och dyrt, men uppenbart inte min bag. Kalifornien, men clueless om samtliga detaljer.

Facit: 2003 Shafer Hillside Select. Ännu ett vin man vill ha druckit. Och ett jag inte kommer att dricka igen, om jag inte blir bjuden igen. Men jag har väl använt mitt chanskort nu.

Jag överdriver inte här: Jag står faktiskt med överrock och handskar på och har sagt hej då till de flesta när det trollas fram en flaska till. Alltså:

• Busvin: 2003 Ramey Diamond Mountain. Klassisk bordeauxblandning med alla fyra druvorna. Doften är eldig men med en gräddig sky från faten. Svarta vinbär och gräs dominerar. Smaken är tät, mycket intensiv och rätt aromatisk med rejäl ryggrad, men lite överdriven sötma även här och en grön nyans som jag alltid har svårt för. Påminner om moderna Médocviner från något svalt år.

Till slut lyckas jag ta mig hela vägen hem till Creutzgatan utan allvarliga missöden. Tack för att du orkade läsa ända hit. Jag lovar kortare och lite mindre faktatunga poster framledes. Gunnar och Lena på Divine, ni har nog bokat några platser på årsbästalistan med viner jag aldrig hade fått uppleva utan er försorg. Tack, jag hade strålande roligt.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

7 kommentarer på “Tastebud overload V: Syrah (med mera)”

  1. Henrik Says:

    Långt? Vadå långt?
    Har man nåt att säga och en stil att göra det med kan det väl knappast bli för långt?
    Fantastisk läsning, fantastisk torsdag. Låter som Sine Qua Non kommer att dominera årsbästalistan för 2008? Måste svida en liten aning för en italofil…
    För övrigt 44 månader på ek? Jag har för mig att Chateau d’Yquem nöjer sig med 42 månader goda år – och gör någon låda eller två mer än garageisten.
    Envishet, ditt namn är vinmakare.

  2. anders Says:

    Först i mål, grattis Henrik! Lite otympligt känns det ändå, utan bilder och allt, men det var ju rätt få glas man kunde ha valt bort i rapporteringen. Hoppas ändå att följetongsupplägget var smidigare än 23 000 tecken i samma post…

    Svider vet jag inte, men lyckligt förvånad över att fruktintensiva nya världen-knockouter kan vara så bra och så balanserade. Synd bara att det är lögn att få tag på dem – eler kanske tur, så slipper man överväga att sälja av en njure.

    Det finns fler exempel på hiskeligt långfatade viner i världen (Guigals lala-rôtier är väl benchmark, får man säga), men intuitivt känns det ju mer logiskt att något sött och koncentrerat som Yquem kan suga upp all ek. Men när den balansgången är avklarad kan resultatet bli fantastiskt.

  3. Henrik Says:

    Trots att jag står på barrikaderna mot snuttifieringen så fungerade följetongs-stuket utmärkt – en liten cliffhanger eller fyra får väl en riktig vinbloggsläsare tåla.
    Sedan blir det ett juste upplägg så också, att få en chans att smälta dina intryck, så att säga. Vin by proxy är utan tvekan också vin, i alla fall om det är välskrivet.
    Om jag bara skulle få välja tre viner av dessa så har dina beskrivningar lurat mig till följande val: Sine Qua Non x 2 (skräll, va?) samt Pegaus da Capo.
    Alltså, allt det andra låter också utomjordiskt, men det är de vinerna som jag försöker känna doft och smak av just nu.
    Guigal, ja, men inte ens de går väl över 42 månader på fat?
    Inte helt överraskande att det är amerikaner som vrider upp ekfaten to eleven – desto märkligare att det fungerar.

  4. Frankofilen Says:

    Tro inte att vi inte orkar läsa – jag har hängt med hela vägen och har läst om både en och två gånger. Däremot drabbades jag av svår kommentarsfatigue efter alla dessa galna viner och vet inte vad jag skall säga. Tack kanske är på sin plats. Starkt jobbat att få till några rader över huvud taget mot slutet gissar jag…

  5. anders Says:

    Förstår hur det känns. Mitt uttrycksskåp kändes också rätt tomt någonstans efter 20-strecket. Tack för att du åkte med.

    Egentligen hade jag föredragit de här vinerna ett och ett under, säg, några månader. Möjligen med undantag för Tognivertikalen. Men att stanna hemma på de grunderna kändes inte görligt…

  6. Vintresserad Says:

    Gunnar&Lena på Divine kan sina fruktdrivna, egensinniga, ”we’re gonna get there whatever it takes” viner. Jag har nu läst alla posterna minst 2 ggr, och det är seriöst utmärkt vinbloggande! Helt klart näst-bäst efter att ha varit med om provningen. Tack.
    Och fortsätt!

  7. anders Says:

    Tackar ödmjukast. Och du har helt rätt om Divine. Man kan uppskatta stilen eller inte, men tråkigt är det aldrig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s