2000 Villa Cafaggio San Martino

L tillbringar ogenerat två veckor i södra Afrika i jobbet mitt i vår episkt regniga januari. Under afrikanska mästerskapen, för övrigt. Bitter, moi? Jag2000 San Martino tar en annan stackars gräsänkling, ett halvt kilo nötkött och en gammal supertoskanare till tröst.

Och där sitter vi med våra förvirrade sinnen. Che cosa è questo? Det både doftar och smakar bra, men… Frukten har nått det stadium när alla nyanser smält ihop och det är svårt att få enskilda komponenter i hårkorset. Tydligast är en generös svartvinbärston som skulle kunna komma från Médoc. Och ett rätt tjockt lager fat över hela bilden. Roligast är dofter från hela kryddhyllan; jag orkar inte rabbla, hela listan finns på http://www.santamaria.se. Stort i munnen, okej syra, ganska framträdande och lite uttorkande tanniner. Problemet är att det skulle kunna ha vuxit lite var som helst.

Sent omsider kikar blygt små skyar av bittra körsbär och söta hallon runt hörnet, och det slutar i alla fall vara höljt i dunkel att detta är hundra procent sangiovese. Och jag gillar intensiteten, den rika frukten och kryddbuketten. Men jag saknar komplexitet, jag saknar ursprungskänsla. För mycket fransk ek och microbullage, anar jag. Dessutom är tanninerna lite fula trots alla små bubblor, och gudarna ska veta att jag inte är tanninskygg. Rätt gott vin, en välklippt kosmopolit, men ett tveksamt köp för 359 spänn.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

3 kommentarer på “2000 Villa Cafaggio San Martino”


  1. Mycket intressant läsning! Nej, Villa Cafaggio fick nog inte till det lika bra 2000, som 1999. Och det gäller även riservan, där vi avslutade ett mjukt och lättsamt sexpack redan året efter släppet.

    Alltså det här med ek och toscana, man velar fram och tillbaka, ibland blir det bara för mycket och sitter utanpå vinet, ibland får de till det och frukten och faten ingår i skön förening. Men det är lite av gambling, ibland känns det som oddsen inte är bättre än 50/50. Det är väl inte att säga för mycket om man antyder ett bordeauxkomplex… Det är bara att i bordeaux är man mästare på integration av ny ek…

  2. anders Says:

    Nej, den där nittinian har man ju förstått var något extra. På något sätt känns det skönt att höra att riservan inte heller riktigt nådde fram – jag sätt länge och funderade på om det var min näsa som bara inte hittade den myckna komplexitet som skulle kunna finnas där. Det kan vara dags för en Ghiaie della Furba 1999 som kompensation snart.

    Jag kan ibland bli rädd att framstå som fathatare, vilket inte alls stämmer. Många av mina favoritviner har fått en del av sin skönhet från ett antal månader/år på barrique. Men precis som vilken smakkomponent som helst måste den vara just integrerad; vinet måste ha annan kraft och frukt som förmår absorbera eken för att inte balansen ska rubbas helt. ”Sitter utanpå”, just. Kanske är det för mycket begärt att toskanarna ska ha fått samma koll på det som förebilderna i norr? När man tänker efter är det ju inte särskilt länge, historiskt sett, de har gjort vin på det här sättet. Och när det lyckas blir det så in i helsike gott (Ornellaia, någon? Och en lång rad andra exempel) att vi blir bortskämda och väntar oss samma handlag varje gång. Så Bordeauxkomplex, visst. Eller åtminstone en strävan att göra något liknande lika bra, men en bit kvar tills anpassningen till lokala förhållanden nått fram. Jag tror att jämnheten blir bättre för varje år.


  3. Ornellaia 1996, aaahh! Vi kan fortfarande framkalla känslan av yttersta välbehag. Ett av våra fem bästa ever…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s