2005 Mastroberardino Radici Fiano di Avellino

Vi vadar vidare i bortglömda, antika druvor, förnöjsamt lunkande i Mastroberardinos koppel. För några tusen år sedan kallades fianodruvan latino, för att skilja den från greco, och sedan kom Plinius och döpte den till apiana eftersom bina inte kunde låta bli de rätt söta klasarna. Det är svårt att bli kvitt den historiska känslan när Plinius är inblandad i ens middag.

Hur som helst borde fiano funka bra till sådana här musslor, fast vi lyxar till det med vongole i dag. Färgen ska vara halmgul, och för all del, men den är mycket blek. Det doftar milt av citrus, fat, en aning blomma, några droppar honung, mandel och – mycket märkligt! – skaldjur. Alltså, precis den där jodanstrukna havstonen som man får av ostron. Jag har aldrig varit med om det tidigare, och undrar egentligen vilken lömsk bakterie som smugit sig in under korken, men det känns ju upplagt för skaldjurspasta. Äsch, doften blåser bort framåt matdags.

Vinet är lättare än jag trodde i munnen, läskande och underbart friskt med rejäl attack mot tungroten (behövligt, med tanke på hur mycket smör och olja jag slängde i såsen). Här finns citron och lite äpple, och en närvaro av rostade nötter som jag sedan läser ska finnas på fianos visitkort. Förr trodde man till och med att druvorna tog smak av hasselnötsodlingarna intill. Lär växa med lite längre lagring. Lite fatmassage anas i en viss smörighet (och för all del på nötterna), men jag hittar ingen info om det på hemsidan och det kan räcka med lite ML.

På flera håll utmålas fiano som ett betydande vin, med DOCG-status och allt. För oss är det mer av ett välgjort, utmärkt friskt skaldjursvin med pluspoäng för den egna tonarten. Med det vore kul att testa Mastroberardinos barriquejästa fianoflaggskepp.

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: fiano, Fiano di Avellino, Italien, Kampanien, skaldjur

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.